Okej, jag har nu lyssnat igenom "Bananas" ett femtiotal gånger och under resans lopp så konstaterar jag att två saker har skett. 1. Det jag initiellt först inte gillade har börjat att tilltala mig skarpt (med andra ord - skivan tillhör dem som växer), och 2. Jag upplever inte att jag ledsnat på att höra det (med andra ord 2 - den är inte tråkig eller felproducerad). Betänk då att jag lyssnat intensivt på "Bananas" exklusivt i ca en vecka. Vissa skivor hamnar i hyllan bra nog snabbt (ofta av ren leda, hur bra det än kan vara), men här har vi en klar vinnare.
Redan efter ett par genomlyssningar så visste jag att den var i klass med "Purpendicular" (som av de flesta anses vara en suverän CD), och frågan jag började att ställa mig själv var "Men är den bättre också"? Nu har jag insett att den är det, och det är även deras bästa release under hela comebacken (alltså sedan 1984 då bandet återförenades). "Bananas" har nämligen alla de trademarks som de allra mest klassiska releaserna från sjuttiotalet. Den har svänget. Den är cool. Den söker nya vägar som Deep Purple nu introducerat till sin historia. De lirar med en oerhörd pondus och det är gjort med kärlek.
Deep Purple har haft en tendens att komma med något bra ofta nog då ett medlemsbyte har inträffat i laguppställningen. Bara de mest nostalgiska "fansen" uppskattar inte releaser som "Burn", "Come Taste The Band" och "Purpendicular". Men de flesta av oss inser att de samtliga är mästerverk och även rena hörnstenar i deras historia. Med "Bananas" är de där igen, det är på sätt och vis en arrogant release om man betänker att de helt undvikit den lätta vägen (enligt mall 1A), vilket hade varit den säkra vägen. Och det är naturligtvis då Deep Purple är arroganta nog att strunta i motorvägen för att istället ploga upp en ny en bit bort med en lila bulldozer som det blixtrar till och blir intressant. Valet är inte alls självklart, vi vet alla att de hafsat ur sig skivor som man själva inte tyckt om i det förflutna, allt enligt mall 1A och mitt i gräddfilen på motorvägen. Väldigt säkert, men också eskalerande tråkigt. Så tråkigt att Ritchie Blackmore till sist erkände det inte bara inför sig själv utan även för resten av världen. Efter "The Battle Rages On" ville han (citat) "inte spela rock längre". Han ville göra något annat, något som han kunde känna ett uns av personlig glädje och tillfredsställelse med. Så det blev kursbyte och Blackmores Night för hans del. Deep Purple fick nytt självförtroende via Joe Satriani och med Steve Morse kom den gamla glädjen tillbaka.
"Purpendicular" är som sagt ett väldigt bra skivsläpp, men det var ändock ett nytt band som fortfarande höll på att lära känna varandra. Med "Bananas" har dom den biten i backspegeln och Steve Morse har äntligen hittat sin roll i bandet fullt ut. Hans attityd är annorlunda, hans sound har mer fläsk och han är en första klassens gitarrhjälte. En titel som nästan inga band kan svänga sig med. "House Of Pain" och "Silver Tongue" är Deep Purple då de rockar som bäst och titellåten (om än något grötig i ljudbilden) visar upp en snabb låt där solopartiet med Steve och Don Airey visar upp deras virtuossida. Coverband göre sig icke besvär liksom. Det finns mycket sånt på plattan, mer än vad man kanske kan ta in eftersom det låter så lätt då de lirar. Det måste vara en artform i sig självt att få svårspelat material låta lika lätt och enkelt som Vikingarna, då det i själva verket ligger på en nivå som nästan enbart andra musiker kan ta in och uppskatta.
Bredden i "Bananas" är också en styrka. Det här blir ni inte trött på. Det är nog deras bredaste release i mannaminne så de har uppenbarligen inget emot att ta risker. De mest förtappade riffälskarna kommer att få problem med hur bandet låter idag men jag tror att alla som gillar god rock kommer att kunna ta till sig den här utgåvan som ingen annan i deras karriär. Ta den coola bluesen "Walk On" t ex, den skulle lika gärna kunna ligga på en platta med Fleetwood Mac eller Cardigans, men med Ian Gillan i centrum, som dessutom är i sitt esse igen, så är det 100% Deep Purple. Vi talar dock massappeal bigtime.
I "Never A Word" kör Steve lite vackra ljudmattor med sin gitarr och sen kommer Gillan in och tar oss tillbaka till sextiotalet i en stillsam minut. Låten tycks sluta alltför tidigt. Men det är ett intressant grepp. Här gör bandet saker som de helt enkelt aldrig gjort förut. Men allt är så bra, så väl genomtänkt. Producenten Michael Bradford har uppenbarligen fått dem att må väldigt bra. Han är deras nye Martin Birch om man ska hårddra det. Endast en massiv flopp i kalla siffror sett kan väl hindra det här samarbetet från att få en fortsättning. Men det här kan helt enkelt inte floppa.
Jon Lord då? Saknar vi inte honom? Jovisst, ibland så tänker man på att han kanske skulle ha spelat vissa saker på ett annat vis. Men det är ju väntat också eftersom Don Airey har sin grej. Men Don är heller ingen idiot, han vet att Deep Purple har en viss tradition och den ser han till att bevara. Ljudbilden är därför traditionell till stor del. Men flera av låtarna har å andra sidan briljanta och minnesvärda hammondinstick som redan nu känns klassiska. De senaste åren har inte Jon själv kommit upp med allt för mycket som så att säga greppar tag i lyssnaren. Han har funnits där, men sällan stuckit ut. Här sticker Don ut hakan och rycker åt sig lyssnarens uppmärksamhet tämligen oblygt. Och det låter 100% Deep Purple om det. Dramatiken finns där. Ni som gillar er hammond kommer att uppskatta "Bananas".
I övrigt så kan jag lägga till lite snabba reflektioner. Ian Paice är rolig och det svänger som tusan om låtarna. Roger Glover har ett bra ljud som påminner om sjuttiotalsskivorna. Ian Gillan är i toppform hela vägen, sånginsatsen låter ungefär som under Gillanepoken tycker jag. Och texterna är fyndiga och i en klass för sig. Här har inspirationen flödat. Don gör vissa inlägg som också tar mig tillbaka till Gillanbandet, men skillnaden är att det här är Deep Purple så här har vi musiker som kan spela sina instrument. Det är inget jävla punktjafs över det.
Min enda kritik är att "Haunted" är placerad som tredje låt på CD´n. Den ligger där därför att skivbolaget tror att den kan bli en hit (det är deras första singelval). Problemet är att skivan borde ha fått rocka lite längre innan den här låten skulle ha släppts fram. Det känns som en liten miss. Dessutom så tror jag att "Move On" har större chans att slå hos den breda massan. "Haunted" är väl okej men här är bandet kommersiella i överkant som jag ser det. Vi kommer ihåg att Steve Morse hoppade av Kansas när skivbolaget började att efterfråga hits. Frågan är om de skrev den här låten med nätstrumporna på eller om den kom fram som en naturlig del i arbetsprocessen? Om det är det sistnämnda som är svaret så är Deep Purple ett bredare band än vad de någonsin varit i sanning, inte bara som det verkar.
Vi har egentligen ingen rätt att förvänta oss så här bra releaser längre. Det här är en sjujäkla bonus och det är en helvetes bredsida från ett band som väldigt många vill se misslyckas. De är ju "gamla" nu, det är inte "rätt sättning" och de gör det säkert "bara för pengarna". Jo jo, vi har hört det där tjatet förr. Synd bara att musiken avslöjar det rent motsatta genom sin blotta glädje och deras grymma förmåga att leverera material med en sådan stuts att det nästan blir löjligt. Yngre band har all anledning att lyssna på det här för här finns det en läxa att lära. Musik har inget med ålder att göra. Inspiration kan komma när som helst och till vem som helst. Här har Deep Purple slappnat av och bara gjort sitt bästa, uppenbarligen i god atmosfär.
Skivan avslutas med den vackra "Contact Lost" som är en hyllning från Steve Morse till människorna som dog i rymdfärjekatastrofen över USA för en tid sedan. En medlem i besättningen hade med sig Deep Purple CD´s på resan och höll kontakten via e-mail med Deep Purple då de spelade in den här skivan. Så kom katastrofen och Steve plockade upp sin gitarr och gjorde det som alla gitarrister har en tendens att göra - han talade genom den. Folk tycker att låten är för kort, att den skulle ha kunnat varit längre. Men det finns nog en poäng i det. Resan avbröts för tidigt, dito låten som är Deep Purples hyllning till pionjärerna på rymdfärjan. Det är min analys, jag kan ha fel.
"Bananas" betyder fortsatt cred och fortsatt förtroende. Jag ger den 9 bananer av 10 (och den tionde åt jag upp för att jag var hungrig så det är mitt fel och inte deras). Köp "Bananas" till dig själv, dina polare, barn, föräldrar och till ditt husdjur.
Micke Eriksson
-------------------------------------------------------------------------
"Purpendicular" är en fantastisk skiva, tycker jag. Det är en av mina mest spelade Deep Purpleskivor överhuvudtaget, och om det hela begränsas till skivor ifrån 1984 och framåt, så är det den allra mest spelade. Djärvt, spännande, progressivt, skickligt och samtidigt melodiskt och överväldigande njutbart. Med andra ord Deep Purple när det är som allra bäst. "Abandon" spelar jag däremot aldrig numera. Den är för introvert och tråkig, till råga på allt med en konstig produktion. Visst finns det flera bra låtar på den, som t ex "Fingers To The Bone", men som helhet betraktad är det en dålig skiva. En dålig Deep Purpleskiva, kanske det är bäst att tillägga. De här gubbarna har ju en annan standard än andra. Uppenbarligen tycker bandmedlemmarna själva inte om plattan, eftersom de tämligen snabbt slutade att spela låtar ifrån den.
Och nu har det hunnit gå ungefär fem år sedan "Abandon" kom. Fem år i musikbranschen är en lång tid. Fem år utan en studioskiva med nytt material, brukar inte sällan innebära glömska och död för artisten ifråga. När nu Deep Purple äntligen masade sig iväg till studion hade de höga förväntningar på sig. En till "Abandon" och allt skulle vara över. Samtidigt gällde det att inte sätta sig ned och på gammalt DP manér vända ut och in på gamla välnötta riff. Om bandet skulle komma tillbaka skulle det krävas något långt utöver det vanliga. Någonting med klass. Någonting med lyster och finess. Därför insåg man att man behövde hjälp utifrån, något som Roger Glover hävdat förgäves ända sedan 1984. Man kontaktade Michael Bradford.
När skivbolaget EMI fick höra resultatet, gick de så smått i spinn av lycka, enligt vad som har läckt ut. När hövdingen för den grekiska DP klubben som första utomstående fick provlyssna, hände samma sak. Nu har även jag hört skivan, och jag har banne mig inte slutat spinna än! Herrejävlar så bra, gubbar! Det här var faktiskt långt bättre än jag hade vågat hoppas på, det skall jag ärligen säga. Starka låtar, bra melodier, virtuost framförande, och en produktion som äntligen gör bandet full rättvisa. Underbart!
Michael Bradford har verkligen lockat ur bandet det bästa de har, och det hörs att man har haft roligt när skivan skapades. För första gången har också Steve Morse fått ett rejält bra gitarrljud. Just hans gitarrljud har annars varit något jag stundtals har haft svårt att förlika mig med. Kompet har surrat och fräst, men det har påfallande ofta saknat bett och tyngd. Under de senare åren har dock hans ljud stegvis förbättrats. Live har det bara blivit råare och råare, och det är det som nu har blommat ut fullt på "Bananas". Även sololjudet har omdanats radikalt. Hornen har tveklöst växt ut på Mr. Morse!
Förutom att Steve Morse har ordnat till sitt gitarrljud, har även en annan förändring på gitarrfronten infunnit sig. Nu är nämligen riffen tillbaka igen. Tunga, maffiga och inte sällan snitsiga. Det tackar vi för! Men låtarna då? Jo, det är som sagt starka låtar med bra melodier rakt igenom. Allt är förbålt skickligt framfört, och inte sällan kommer jag på mig själv med att både skratta och rysa av välbehag inför bandets uppfinningsrikedom, spelskicklighet och humor. Bandet har genom hela sin brokiga historia, varit bra på att baka in avvikande och inte sällan både vackra och speltekniskt avancerade partier i låtarna. Den goda traditionen fortsätter förstås även på "Bananas", och det är bl a detta som skiljer Deep Purple från övriga band. De har de musikaliska referenserna, bredden, kompetensen, modet, humorn och, för all del, arrogansen att göra det.
Hur mycket jag än älskar "Purpendicular", så har jag aldrig varit överförtjust i "Ted The Mechanic", allra minst som öppningslåt. Nya "Bananas" öppnar avsevärt bättre. "House Of Pain" borde lätt kunna bli en lila klassiker och konsertfavorit. Det är en gladstompig rifflåt i mediumtempo med vissa drag av AC/DC, när dessa väl någon sällsynt gång får till det. Till skillnad mot AC/DC har dock DP en sångare. Ian Gillan är i mycket god form på skivan. Man har också jobbat en del med just sången. Det är mycket bakgrundskörer, utförda av Gillan och Glover och, förmodar jag, Don Airey.
På radiosläppta balladen "Haunted", som skandalöst nog inte har givits ut på singel i affärerna, finns det även med kvinnoröster i refrängerna. En söt liten låt. Mörka, dova "Sun Goes Down" ger mig lite Black Sabbath "Seventh Star" vibbar.
Nå, är det någon introvert fusionsjazz på skivan då? Svaret är nej. Det finns inga sådana låtar. Däremot finns det en hel del bus insmuget i låtarna. Det är dock väldigt subtilt gjort. Man kan på sätt och vis jämföra med ett annat bananband, dvs Electric Banana Band, vilka ofta spelar tämligen avancerad och ?svår? musik utan att folk tänker på det. Det är en lättlyssnad skiva, men det finns mycket på "Bananas" att upptäcka och gotta sig åt.
Hur värderar jag då skivan utifrån ett DP historiskt perspektiv? Ja, helt klart mycket, mycket högt. Det är den bästa skivan sedan Steve Morse kom med, och faktiskt också under hela återföreningsperioden. "Bananas" tar vid efter "Purpendicular", och tar hela grejen till nya höjder och en ny tid. Det är 2003 nu, och inte 1973 eller 1984. De som avskrivit bandet och räknat ut dem som patetiska dinosaurier ifrån en sedan länge svunnen tid, får här någonting som kraftfullt bevisar hur fel de haft. Eller som Ian Paice` klassiska kommentar lyder "There´s nothing wrong with Jurassic Rock!".
Christer Bolin
------------------------------------------------------------------------------
Efter drygt 5 år är det dags för en ny Deep Purpleplatta. Under 5 år av turnérande har Deep Purple åkt runt på ändslösa "Greatest Hits-turnèer", låt vara mycket välspelade gamla klassiker, men personligen har jag känt en viss mättnad och inget riktigt sug efter ett konsertbesök. Dessutom har bandet gått igenom ännu ett medlemsbyte när Jon Lord slutligen lämnade moderskeppet efter flera års vånda. Eftersom undertecknad är en inbiten Lord/Blackmorefreak var detta mycket smärtsamt och jag skall erkänna att det var med stor skepticism och stora kritiska öron jag närmade mig denna platta, "Bananas". Don Airey är ju en gammal "bekant" han är en fantastiskt skicklig keyboardspelare och Steve Morse är ett geni men, tja, erkänn att det är lättare för Led Zeppelinfans, samma 4 medlemmar från början till slut.
"Bananas", titeln fick Ian Gillan uppslag till då han såg en bild på en vietnamesisk kille på cykel framför ett berg av gula fina bananer. I samma stund insåg vår gode Ian att det är ju inte alls dessa gula aptiretande bananer vi får till butikerna utan gråa livlösa saker som beror på knasiga besämmelser i idiokratin i EU där byråkrater har satt bestämmelser om vilken grad av böj en banan ska och andra "viktiga" frågor vilket betyder att de importerade bananer vi får ta del av är genamnipulerade saker. Tankarna kring andra liknande tokbyråkratiska saker i EU tyckte Ian var "Bananas", "vi är alla galna". Fantastiskt kul titel tycker jag och typisk den humanistiske och samhälleligt medvetne Gillan.
Musiken då? Jag måste erkänna att jag är besegrad. Plattan sprudlar av energi och virtuositet. Alla spelar mycket bra men det är Gillan som jag uppskattar allra mest på plattan. Så här bra har han inte sjungit sedan 70-talet! "Bananas" är helt klart en fortsättning på "Purpendicular", skillanden är att ljudbilden här är lite mera öppen. Kanske är detta den bästa plattan under reuniontiden, det är svårt att säga innan man har mer perspektiv på plattan.. Vad som är helt klart är i allafall att "Bananas" kommer att ha ett längre liv än "Abandon"som inte alls är någon tokig platta men allt för onyanserad för min smak.
Öppningsspåret "House of Pain", som känns
lite besläktat med "Knocking att Your Backdoor" på något
avlägset sätt, startar skönt med bra riff och bra ljud men den
är lite för anonym för min smak, men då ska man tänka
på att jag jämför den med andra öppningsspår som
"Burn", "Highway Star" och "Fireball". AC/DC-körerna
behövs inte i Deep Purple men det är mycket Purplesound i denna låt.
Det är under den andra låten, "Sun Goes Down" som jag vaknar
till. Det här är dramatiskt och det låter en hel del Colin Towns
över kompositionen. Dramatiskt, färgstarkt och oförutsägbart.
Dramatiken har saknats sedan Ritchie men här finns den igen.Mycket spännande
upplägg."Silver Tongue" är ett fantastiskt spår och
än en gång förs tankarna tillbaka till Gillanepoken runt 70-80
och det bästa som gjordes då. Basgången är faktiskt lite
John McCoyaktig och suggestiv, men den känns i övrigt som en Steve
Morsekomposition. Bra sväng och mycket medryckande och min favorit just
nu. ”Walk On” är en lugnare bluesigare sak och det slog mig att
den här låten skulle kunna vara både skriven och sjungen av
David Coverdale. Föreställ dig Davids röst och visst är
den starkt besläktad med hans sätt att skriva och hans sångmelodier?
Ett makalöst underbart solo av Steve lyfter denna fina låt till ännu
högre höjder. Inte många toner i det solot men ack så
det leder in i själen. Mera sån´t Steve. ”I´ve Got
Your Number” har ett starkt riff och är återigen en låt
med bra sväng och är mycket omväxlande utan att kännas splittrad.
Lysande sånginsats av Ian Gillan. Det är ett otroligt fint parti
i mitten där sång, bas, trummor, gitarr och keyboard tillsammans
målar upp en abstrakt vacker tavla. Mycket bra! Minimalistiska och lågmälda
”Never A Word” har en slinga som fastnar efter första lyssningen.
Den har ett drag av någon odefinierbar folkmusik och jag får en
lätt medeltida känsla av den. En ovanligt uppbyggd lår där
sången inte kommer in förrän efter ca 2.30 min.Titellåten
”Bananas”, en snabb låt med något trefjärdedelstaktaktigt
a la ”Purpedicular Waltz” har ett makalöst instrumentalt parti
under andra halvan av där bandet visar att de kan torka golvet med de flesta
rockband. Lyssna och njut! Plattan är värd att köpas bara för
just det partiet!
Det finns egentligen ingen dålig låt på plattan, jag tror
att det är ett album där vi alla får olika favoriter vilket
säger en hel del om kvalitén.
Don Airey har en framskjuten position och man behöver inte
vara rädd för att det inte skall låta Deep Purple över
”Bananas”, det är mycket av fet hammond på plattan. Jag
kan tänka mig att den gode Don trivs i bandet, jag har aldrig hört
lika mycket ifrån honom i något annat band. Don Airey gör ett
kanonjobb på plattan men vi vet ju redan vilken kaliber denne musiker
har.
Ian Gillan och Roger Glover styr Deep Purpleskutan idag och de
är väl förtjänta av framgång. Det är inte mera
än rätt att det blir succé med ”Bananas” med tanke
på hur de behandlades en gång i tiden. Ian Gillan har nog inte sjungit
så bra på någon av de tidigare reunionplattorna och den talangfulle
låtskrivaren Roger Glover har säkerligen mer än ett finger med
i komponerandet.
Ian Paice spelar hur bra som helst och trumljudet är riktigt
fräscht. Det är lååångt från det tråkiga
trumljudet på ”Slaves&Masters” och "House of Blue Light".
Steve Morse är ett geni och gitarrljudet känns mycket större,
jag har tycket att gitarren har känts lite tunn tidigare. Det är nog
producenten Michael Bradfords förtjänst att gitarrsoundet har blivit
fläskigare och närmat sig Ritchie Blackmores sound en smula. Men Steve
låter fortfarande som Steve och inte som Ritchie, två genier med
olika stilar.
Det är en bra lila tid nu, Hughes-Turner Project är
lysande, Blackmore spelar bättre än någonsin, Jon Lord vågar
ut på egna vingar och Deep Purple Mk7 ger ut ”Bananas”, ett
starkt album som man förmodligen aldrig kommer att riktigt ledsna på,
precis som de gamla klassikerna från 70-talet.. Den kommer att betraktas
som en klassiker så småningom. Det trodde man inte för 15 år
sedan.Jag känner mig besegrad,”Bananas” har skalat av mina förutfattade
meningar och jag rycker loss kanske inte 9 bananer av stocken men väl 7
knallgula, naturlig böjda, ej genmanipulerade men ekologiskt odlade bananer.
Äh, det blir en banan till! 8 bananer till "Bananas"!
Köp, köp, köp!!!!
Staffan Eriksson
22 aug 2003
