Tankar vid årets slut

Egentligen var det väl väntat att något så vidrigt skulle hända en dag, men likafullt mådde jag rent fysiskt illa av nyheten om massakern som tog bl. a gruppen Panteras f.d gitarrist. Världen är full av galningar. Åtminstone är det lätt att i chockens och vanmaktens stund känna så, även om det förstås är en felaktig och paranoid analys. Majoriteten av människorna är bra, så är det bara. Det är bara så synd att deras antal understundom decimeras av amoklöpande vettvillingar. Den dåre som nu ställde till med blodbad på en rockklubb i USA, gjorde det enligt uppgift på grund av att han ansåg att den f.d Panteragitarristen hade splittrat bandet, och som en konsekvens av detta förstört dårens liv. Så bakvänt resonerar en person som totalt lättat från verkligheten, och irrat iväg in i en allvarlig psykos.

Hjältedyrkan är i sig av ondo eftersom det alltid reducerar den som dyrkar, samtidigt som den dyrkade höjs. Många lever också sina liv genom ombud. De låter sina idoler och hjältar göra de saker de själva tror sig om att inte kunna, eller våga. Vissa tar några steg till på det sluttande planet, och börjar lägga sig till med den dyrkade artistens manèr, åsikter och kanske till och med laster. Detta är förstås både töntigt och förkastligt, och det är faktiskt även skadligt i så måtto att det hindrar den som hänfaller åt idoldyrkan att leva ett rikt och bra liv själv. För några stollar stannar det dock inte vid detta. De går istället vidare in i ren sinnesjukdom, och lever sig så till den milda grad in i idolens liv och leverne, att de understundom tappar greppet om var de själva slutar och idolen börjar.

Så var det för nollan som mördade John Lennon. Den nörden trodde att han själv var John Lennon, åtminstone trodde han det av och till. Genom att mörda John Lennon begick han därför med sin förvirrade logik självmord. Det var i varje fall en av de snurriga försök till förklaringar han gav efteråt. En annan var avund. John Lennon hade talang, mod, handlingskraft, livsglädje och allt det där andra som hans mördare upplevde sig sakna. Mördaren beskrev sig i termer av nolla, förlorare osv, och det är lätt att hålla med honom om det.

En dåre har alltså släckt ett antal oskyldiga liv, och dessutom själv blivit ihjälskjuten av en ingripande polis, på grund av att han ansåg att hans värld rasat samman av att ett rockband hade splittrats. Hur blir man sådan? Ja, frågan återkommer, även om jag har de psykologiska sambanden hyggligt klara för mig efter skolårens psykologistudier, och senare års fördjupningar i ämnet. Bilden är naturligtvis komplex, men i grunden har vi en person med en oerhört svag, för att inte säga obefintlig, självkänsla. Det är samma mekanik som driver de kräk till män som kontrollerar och misshandlar sina kvinnor. Dessa lågpannade existenser bygger omedvetet hela sin självbild på kvinnan. Om hon går, eller väljer att slutar älska honom, rasar allt. Alltså måste detta förhindras med alla medel. Långt ifrån alla män ( och även vissa kvinnor ) av den här typen tar till öppet våld, men det finns en krypande gråskala. Väldigt förenklat handlar det här om att de här personerna aldrig har fått lära sig att hantera förluster. De står i vissa hänseenden kvar mentalt på ett mycket litet barns nivå. Om man tänker sig att den skjutande dåren som massakrerade oskyldiga på en rockklubb i USA, istället var en tvåårig unge som någon snott en leksak för, då blir ett illdåd som det här lättare att förstå. Den lilla ungen blir tvärilsk över förlusten av leksaken, och gastar, slår och beter sig allmänt illa ett tag, men sedan går det över. Ungen får kanske tillbaka sin sak, får en annan ersättningspryl av föräldrarna, eller bara kommer över förlusten ändå. Livet går vidare. Alla människobarn drabbas av förluster och motgångar av varierande slag, men de allra, allra flesta av oss lär oss att hantera dem och gå vidare. Vi lär oss att ta en och annan smäll, helt enkelt. Några av oss får dock aldrig någon riktigt bra koll på det här. De flesta klarar sig förhoppningsvis vidare genom livet ändå, även om de inte är några charmtroll precis. De tenderar nämligen att klaga och gnälla över allt och alla stup i kvarten, och de kan vara mer eller mindre kontrolldårar. Men en liten grupp växer aldrig upp mer än på utsidan. De klarar inte motgångar utan att regrediera till ett spädbarns nivå. Och ett upprört spädbarn på nittio kilo, en och åttio lång med en laddad Magnumrevolver i näven, vill ingen möta. Tyvärr får vissa göra det ändå, och då går det oftast mycket, mycket illa.

Mord vid rockkonserter är inte unikt, men tack och lov än så länge sällsynt. Mest omtalat är kanske det mord som skedde vid en Rolling Stoneskonsert, någon gång i en drogrusig forntid. Bandet hade anlitat ett välkänt, ökänt och beryktat motorcykelgäng för att upprätthålla ordningen vid konserten, och på något sätt blev allting väldigt fel. Vem som gjorde vad och varför vet jag inte, men liv spilldes och det är alltid en tragedi, oavsett orsaken till det.Våra lila vänner har än så länge så vitt jag minns klarat sig från att någon har dödats genom våld vid deras konserter. Däremot har dödsolyckor skett, senast härom året i Sydamerika, då en ljussrigg rasade, och tyvärr råkade döda några konsertbesökare. Bandet har dock fått se en hel del våld genom åren, och vid ett och annat tillfälle även svarat för våldsanvändningen själva. Den farligaste incidenten var så vitt känt den USA konsert under 70_talet, då en dåre i publiken avfyrade sin revolver mot scenen. Den grova kulan träffade väggen strax ovanför huvudet på trummisen Ian Paice. Sedan har vi förstås alla upplopp och kravaller bandet hamnade i. Det kan gå vilt till i musikbranschen, den saken är klar!

Problemet är många gånger att människor tar det här med musik alldeles för personligt. Inte sällan tycks det fungera ungefär som med fotboll. Beundran som övergår i dyrkan, som sedan i vissa extremfall tappar alla proportioner. Till det kommer så de rena idioter, som dras till konserter och fotbollsmatcher enbart för att supa, slåss och jävlas. Skitsamma vilket gäng som spelar, eller vilket lag det är, bara man får supa som svin, slåss, förstöra och bete sig allmänt illa. Jag har sett drösvis av dessa dregg under mina år som musikjournalist, men tack och lov bara råkat illa ut en gång, och vid det tillfället hade jag ännu inte anträtt skrivarbanan. Det var vid Rainbowkonserten 1980, som ett dyngpackat pucko slängde sig över mig och började veva med knytnävarna. Anledningen han sluddrade ur sig var att jag hade gjort hans bror något, eller något sådant. Jag hade aldrig sett nollan förut, och hans bror vet jag än i dag inte vem det var. Som tur var blev det inte så farligt. Nollans kompisar lugnade ned honom, och jag kunde tilltufsad och tämligen skärrad gå in och för första gången försöka avnjuta Ritchie Blackmore live. Incidenten utanför Hovets entrè förstörde en del av händelsen för mig, även om det förstås kändes fint att äntligen få se och höra min idol.

Jag har tack och lov sett mindre och mindre konsertvåld de senaste åren. Likaså tycker jag mig märka att drängfyllan har minskat. Båda sakerna är förstås positiva. Jag glömmer aldrig den aspackade, lönnfeta kille som raglade in på Hovet 1985 för att se det återförenade Deep Purple. Innan bandet han börja spela, välte han omkull på sin bänk, och sov sedan sött under hela konserten. Snyggt jobbat, hörru! Minns du var du var när vakten väckte dig? Betala så mycket pengar för biljetter, och sedan supa bort alltihop. Hur i hela halva Härjedalen tänker man då? Tänker man alls? Vissa människor är förtvivlat rädda för att gå ut, även om de inte öppet vill erkänna det. Jag har själv lidit av det tidigare i livet, och jag har vänner som lider av det än. Personligen har jag dock aldrig supit mig full för att gå på en konsert. Inte privat, och absolut inte i arbetet.

Den allra värsta fylla jag någonsin sett vid en konsert, såg jag den 20 juli 1992, då jag för Upsala Nya Tidnings räkning bevakade boogierockarna Status Quo i folkparken i Östervåla, några mil norr om Uppsala. Så här skrev jag då:

”När jag och fotografen närmade oss Östervåla, fick vi se allt fler _ och allt värre tecken _ på att alltför många omdömeslösa personer ämnade använda Status Quos framträdande som en förevändning att anställa ett veritabelt fylleslag. Arrangörerna, vilka försökt få Quo till Våla i två år, hade dock garderat sig med både extravakter och en kraftigt förstärkt polisstyrka, en till denna hörande schäferhund, plus en stab sjukvårdspersonal värdig en lagom stor katastrof. Till en rockkonsert!”

”När Status Quo drog igång sin show, hade vakter och polis hunnit beslagta en del insmugglad sprit, och släpat ut flera redlösa bråkmakare. Och sjukvårdarna hade kånkat bårar och tagit hand om folk med fylleslag, stukningar, vrickningar och blessyrer. En kollega som träffat Francis Rossi_en av Status Quos huvudfigurer_berättade att gruppen upplevde de svenska folkparkskonserterna som att spela inför en mur. En nästan oforcerbar alkoholmur. Och eftersom ingen mur är en god samtalspartner, var det väl troligen därför som Quo nästan helt skar bort både tack och låtpresentationer, för att i stället ge järnet.”

Och det fanns mycket som jag inte berättade om. Klungor av idioter som raglade med helrör i näven mitt på landsvägen, kilometervis före folkparken. Dårar som kastade flaskor och burkar efter bilar. Ölburkar som rullade över vägen som jag fick sitta och väja för. Folk som slogs på parkeringen när vi kom fram. Folk som spydde till höger och vänster. Ett par som ogenerat provade att göra barn på en motorhuv, med helröret stående bredvid på huven. Inne på själva folkparksområdet var det ingalunda bättre. Bäst minns jag ett vilt slagsmål i djup lergegga, mellan två från början hårdspacklade och överdrivet provokativt utstyrda unga damer. Det var smått surreralistiskt att se hur de två gränslöst berusade antagonisterna först överöste varandra med invektiv med prostitutionsanknytning, och sedan raskt övergick till örfilar och knytnävar. Snart åkte de högklackade damerna omkull i lervällingen, och brottades, klöste, fräste och skrek. Tillslut fick några vakter syn på eländet och gick in och avbröt vidare misshandel och förnedring. De två helt nergeggade unga kvinnorna leddes därefter iväg ut från området. Barfota och med sina helt leriga skor i händerna. Surreralistiskt, som sagt, och vi var många som storögdt betittade spektaklet.

Jag svor där och då att aldrig någonsin mer besöka den folkparken, oavsett vilket band som än skulle råka dyka upp där, och oavsett vilket arvode jag än skulle erbjudas. Så vidrigt var det! Och än idag ställer jag mig frågan: Vad får människor ut av att bete sig så där? Och kan det överhuvudtaget vara kul? Eftersom jag har hållit mitt löfte och undvikit parken i Östervåla, så vet jag inte om drängfyllan har lugnat sig där också. Men på större evenemang i Stockholm har det definitivt blivit lugnare. Kanske beror det på att biljetterna numera är så ända in i träbänken svindyra. Fyllesvinen kanske drar sig för att slänga ut en femhundring, för att sedan ändå inte minnas ett vitten från konserten. Det är i så fall bara bra.

Och när jag ändå kom in på något positivt, passar det bra att fortsätta på det spåret. I skrivande stund har en tredjedel av december 2004 klarats av. Det har varit ett bra år och händelserikt år på det personliga planet. Julen står snart för dörren, och det är förstås positivt. Själv fick jag en liten julklapp i förskott idag, eftersom min tandläkare meddelade att jag inte hade några hål i år heller. Härligt! Då kan de pengarna läggas på julklappar till Ängeln, och kanske någon trevlig stridsfordonsbyggsats åt mig själv. En Sd.Kfz 251 C med bultat skrov vore kul! Eller kanske en Churchillstridsvagn? Att växa upp innebär ju inte att man måste kväva, förneka eller rent av ta död på barnet inom sig, utan snarare tvärtom. Ju mer vi bejakar vår inneboende leklust, desto bättre mår både vi och det samhälle vi bebor. Så lek människor, lek! Knäpp upp översta knappen och lossa på käkarna. Prova ett leende! Vem vet, du kanske får ett tillbaka!

En God Jul och ett Gott Nytt År till Er alla!
Väl mött 2005!

Och glöm inte att rocka stenhårt!

© MMIV Christer Bolin

Fotnot: Sd.Kfz 251 C var ett lätt bepansrat, tyskt halvbandsfordon, som i sitt grundutförande användes för att transportera fullt stridsutrustade soldater, under Andra Världskriget.

Fotnot 2: Antingen var det iskall beräkning från mördarens sida som låg bakom, eller också var det bara en sällsynt kuslig slump, men massakern på rockklubben i USA inträffade på årsdagen av mordet på John Lennon!