Vuxna barn - till alkoholister
C-uppsats
Min c-uppsats 15p Vuxna barn till alkoholister - ur ett utvecklingspsykologiskt och symboliskt interaktionistiskt perspektiv. Nedan följer en sammanfattning av uppsatsen och en abstract. Skulle du vilja läsa hela uppsatsen kan du mejla mig.
Sammanfattning
Uppsatsen är en beskrivning och belysning av vuxna barn till alkoholister. Genom det här arbetet vill jag försöka nå en ökad förståelse för problemet och för de människor som är drabbade. Texten berör den psykosociala påverkan och konsekvenser som barnet utsatts för under uppväxten. Jag berör också hur det vuxna barnet upplevt sin barndom, och vad det tror att den har för påverkan på dess vuxna liv.
Jag definierar alkoholism efter Världshälsoorganisationen WHO´s definition - att alkoholism är en känslomässig sjukdom, den är smygande, kronisk och progressiv, och den påverkar inte bara alkoholisten, utan hela familjen som blir medberoende och i vissa fall sjukare än alkoholisten själv. Jag beskriver hur barnet och familjen fungerar i det destruktiva mönster som ofta råder i en alkoholistfamilj. Barnet tar till olika överlevnadsstrategier för att klara känslomässig stress och för att försöka få någon ordning på det som händer. Händelser och hur föräldrarna är varierar, och är ofta mycket oförutsägbart och svårt för barnet att förstå. Alkoholisten är känslomässigt störd och den andre föräldern fullt upptagen med alkoholisten, båda får därför svårt att ge barnet den känslomässiga bekräftelse som det behöver. Saknas anknytning under barndomen är risken stor att det påverkar förmågan att knyta an även som vuxen. Man pratar om maskrosbarn eller stresståliga barn - det är barn som trots uppväxt under svåra förhållanden tycks klara sig bra. Dessa barn är dock inte osårbara. Det syns inte utåt, men oftast är de känslomässigt, mer eller mindre, skadade. Vad man bl. a. funnit vid studier av dessa barn, är att de haft någon viktig person att vända sig till under sin uppväxt där de kännt sig älskat och värdefullt.
Den sociala miljön och interaktionen med den påverkar barnets jag-utveckling. Jag belyser det utifrån Eriksons utvecklingsteori och den symboliska interaktionismen. Jag tar också upp hur självkänsla och självförtroende påverkas. Genom avsaknad av positiv bekräftelse under barndomen, får ofta det vuxna barnet en negativ jag-uppfattning och ett s.k falskt jag.
Det vuxna barnet har oftast ett mycket blockerat, eller överdrivet utagerande känsloliv. Det finns en rädsla för att ingå i nära relationer pga. avsaknad av tillit eller rädsla för övergivenhet. Många vuxna barn till alkoholister vet inte hur en normal relation ser ut. De saknar positiva förebilder.
Genom att som vuxen förstå att man är medberoende kan man börja förändra bilden av sig själv. Genom medvetenhet har man en valmöjlighet. Men det krävs stöd, hjälp och förståelse från andra för att klara av att ta sig igenom den här processen. Det är av mycket stor betydelse att vi lär oss se de signaler som de små barnen sänder ut för att kunna bryta den onda cirkeln. Barn som växer upp i dysfunktionella familjer tar med sig det beteende- och handlingsmönstret in i sina egna relationer och familjer. Alla medlemmar i en alkoholistfamilj blir, som sagt, mer eller mindre känslomässigt skadade och medberoendemönstret förs vidare över generationer. Det räcker inte med att alkoholisten blir nykter för att familjen ska bli frisk, den känslomässiga skadan måste också vårdas.
Abstract
Ancie Lind
Institutionen för beteendevetenskap
Högskolan i Skövde
SPP III 1996/1997
Handledare: Stefan Sanner
Vuxna barn till alkoholister
- Uppväxtens psykosociala interaktioner och dess konsekvenser
ur ett utvecklingspsykologiskt och symboliskt interaktionistiskt perspektiv
Bakgrunden till uppsatsen är att jag ville se hur barn som växer upp i en dysfunktionell familj, här en familj där en eller båda föräldrarna lider av alkoholism, påverkas. Och den påverkan jag framförallt intresserat
mig för är den psykosociala (eller den socio-emotionella). Hur påverkas det vuxna barnets liv av att som barn aldrig få positiv bekräftelse?
Mitt huvudsakliga syfte är att beskriva problemet och öka förståelsen för de människor som är drabbade. Det krävs en helhetssyn vad gäller att stödja och hjälpa barn till alkoholister. Det räcker inte att alkoholisten blir nykter, utan man måste se hur samspelet fungerar i familjen. Alkoholism definieras här som en känslomässig sjukdom och inte bara alkoholisten är sjuk, de andra i familjen blir medberoende och ofta nästan sjukare än alkoholisten själv.
Mina frågeställningar är:
- På vilket sätt påverkar uppväxten i en dysfunktionell familj barnets vuxna liv?
- Hur påverkas barnet emotionellt (psykiskt/mentalt/fysiskt)?
- Hur "överlever" barnet i den destruktiva miljö som alkoholisthemmet oftast är?
- Hur påverkas självbild och identitetsutveckling?
- Hur påverkar det vuxna barnets självuppfattning dess nutida relationer?
- Vilka klarar sig bra i sitt vuxna liv (dvs. lever ett gott socialt anpassat liv)? Och vilka gör det inte?
Min metod har varit att genom litteraturstudier forma en teoretisk referensram. Jag har tagit upp några tidigare studier av barn till alkoholister t. ex. Margeret Cork De glömda barnen, Janet Woititz Vuxna barn till alkoholister, Ingvar Nylander & Per-Anders Rydelius Barn till alkoholiserade fäder och Thomas Lindstein Vändpunkten. Genom att utföra fyra kvalitativa intervjuer med vuxna barn till alkoholister har jag velat belysa teorin och tidigare studier. Intervjuerna redovisas som levnadsbeskrivningar och ett försök görs till tolkning utifrån sex mer konkreta frågor, som formulerats med frågeställningarna som grund.
Resultatet av intervjuerna bekräftar tidigare forskning vad gäller svag jag-bild och låg självkänsla hos vuxna barn till alkoholister. Känslolivet upplevs antingen blockerat eller alltför utagerande. Det vuxna barnet har ofta svårigheter med nära relationer pga. avsaknad av tillit, rädsla för att bli övergiven, och ofta vet det heller inte hur en normal relation ser ut. De som utåt sett ser ut att ha klarat sin uppväxt bra, är ofta de som haft tillgång till bekräftelse och trygghet hos någon viktig vuxen i barndomen. Det är dock viktigt att poängtera att dessa barn inte är osårbara, de flesta (eller alla) är mer eller mindre känslomässigt skadade. Det visar sig också att de som blivit medvetna om sin situation och som upplever sig ha en valmöjlighet, de kan se mer positivt på sig själva, sitt liv och framtiden. Det är av stor vikt att upptäcka de små barnen som lever i alkoholisthem för att ha möjlighet att bryta det handlings- och beteendemönster som annars överförs över generationer.
Några dikter som vill belysa känslan av att vara känslomässigt skadad.....
Åsa Jinder (1991) - själv uppvuxen med en alkoholiserad mor, beskriver känslan så här:
Kan någon föreställa sig hur det känns då ångesten
griper tag i en jämns med ryggraden, kastar
om inälvorna på en så man mår illa och måste spy, och
framkallar ymniga svettningar då man upptäcker att
man håller på att bli beroende av någon?
Kan någon föreställa sig ett liv utan förmåga att
skilja smärta från njutning, där ångest är ens ständige följeslagare,
ens skugga och dröm av natt.
Hur överlever man när ens enda längtan är närhet,
och därmed omöjlighet?
Skadskjuten, skuldtyngd och rädd undviker man att påminnas
om det enda man saknat.
För att överhuvudtaget överleva.
För att överhuvudtaget lyckas finna en enda anledning till att stå ut.
(Åsa Jinder, 1996).
Upplever
den totala ensamheten.
Låter ingen förstå
och fördömer människorna som inget förstår.
Låter ingen se
och fördömer människorna
som inget ser.
Låter ingen dela smärtan
och fördömer människorna
som inte deltar.
Upplever
den totala ensamheten
och fördömer människorna
som låtit mig vandra vill.
Fråga mig inte hur jag orkar
det gör jag inte.
Öppna din famn
ta mig i dina armar
och jag gråter.
(Åsa Jinder, 1991)
Ge mig ro att vila
i din trösterika kärlek,
ge mig mod att ge och mod att få.
Ge mig tid att lära
tid att inse vad jag känner
utan skuld och fruktan
utan att jag måste gå.
(Åsa Jinder, 1996).
...Medan du gråter dig till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist
så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna dej till
vit aska
medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa
(ur Märta Tikkanen Århundradets kärlekssaga)
Jag har funnit barnet inom mig i dag,
instängt sedan långa år - mitt verkliga jag.
Kärleksfull och öm, så full av trängtan,
vill jag nå dig, famna dig, besvara din längtan.
Jag anade inte att mitt inneboende barn fanns,
vi har ej tidigare mötts - någonstans,
förrän IDAG, förlöst av en inneboende smärta.
"Kom", grät jag "ta mig till ditt hjärta!"
Vi höll om varann, nära och hårt,
vi genomled allt som varit hemskt och svårt.
Jag snyftade: "allt är bra, jag älskar dig så,
det ska du veta, nu när det är vi två.
Mitt barn, mitt barn, var trygg hos mig,
aldrig, aldrig kommer jag att lämna dig."
Vi skrattade, vi grät, upptäckten var hissnande.
Mötet med detta underbara barn är mitt tillfrisknande!
(av Kathleen Algoe, 1989 ur Woititz, 1995)
Ann-Christine 5 år 1966
En liten sårad flicka. Tyst, snäll och ordentlig. Osynlig. Jag har en liten otrygg, vilsen femårig Ann-Christine inom mig. Jag försöker få henne att känna sig värdefull. Värd att älskas och älska. Jag kramar henne och tröstar henne. Jag älskar henne och försöker visa henne att även hon får vara med i livet. Jag vill ge henne trygghet. Hon får inte bli sviken igen...Men det blev hon. På ett mycket grymt sätt av någon som hon litade på....
Men, som tur är så är hon inte otrygg och vilsen längre. Hon är stark och trygg och vet vad hon vill. Sjuka människor stöter man alltid på. Man får bara inte tro att det är fel på en själv.
Många tankar och minnen och känslor förstås...
Återkommer till detta...
Vill bara säga att vi - vi alla - måste börja Se de Osynliga barnen! Utan bekräftelse "dör" människan.
Läs gärna "Det osynliga barnet" av Tove Jansson - Mycket talande!
SE barnen - de blir till genom att Spegla sig i viktiga andra