Tankar och funderingar
och andra Skriverier
27 maj 2003
Har knappt varit inne på hemsidan på snart ett halvår. Det har hänt mycket förstås - men jag har inte haft behov eller lust att skriva. En del har jag inte kunnat få på pränt för att det varit för smärtsamt helt enkelt - det har behövts bearbetas. Hörde häromdagen Patricia Thudor-Sandal, psykoterapeut och författare, sätta ord på en känsla jag haft länge angående sorgen, smärtan, ångesten och ensamheten efter man varit allvarligt sjuk. Hon beskrev så bra hur de som funnits som stöd och hjälp under den mest akuta sjukdomstiden så småningom går tillbaka till sina vardagliga liv (vilket de måste självklart! Jag menar inte att de ska finnas för mig hela tiden) man ska vara Tacksam och glad att man överlevt (vilket man också Är!) Och man ska vara "som vanligt" igen och fortsätta med sitt liv - ibland med en känsla av att ingenting hänt.... Tiden går - och man möter många som säger att man ser så frisk ut! Och jo, man håller med. Jo tack jag mår så bra så... sen går man hem och släpper ut smärtan man känner i bröstet när man står där och "ljuger" mest för sig själv kanske. Men jag vet också att jag kan inte dra mina plågor för alla som frågar hur jag mår. Jag kan inte, vill inte belasta. Och jag vet att alla har sina prövningar att gå igenom - och som vanligt, höll jag på att säga, får man åter bekräftat att man, människan, är ensam. Till syvende och sist är du ensam. Existensiell ensamhet... Men det går inte att fortsätta som förut. Jag är inte samma person. Jag har fått andra värderingar och prioriteringar. Men som i mitt fall hindras jag av yttre faktorer, (och inre också för den delen). Men det finns framförallt många praktiska "världsliga" hinder - som ekonomi och sociala relationer/-nätverk, samhällsnormer och förväntningar.
Jag har en tanke om hur jag vill leva mitt liv - men jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Och detta ger mig ångest för jag vet hur värdefullt livet är. Hur skört det är. Känslan av att ta vara på den tid som ges mig här är mycket stark. Det var så självklart när jag var sjuk hur jag ville leva och att jag skulle göra det....men nu blir jag så frustrerad för jag kommer inte dit. Det är som om jag inte har kraften - det "världsliga" igen - det hindrar mig från att leva mitt liv. Låter jag som ett offer nu? Det vill jag inte. Men ibland blir det så tungt. Och jag blir rädd. Ska det liv jag ser som en gåva - min andra - ja tredje chans kan man nästan säga - ska jag inte kunna leva det som jag vill? Ska jag i min handlingsförlamning och självdestruktiva förhållningssätt slösa bort min tid, mitt Liv......
Jag känner i mitt inre, djupt i mitt inre en kraft, en styrka och en glädje. Mycket Kärlek. Men något blockerar det... Mari - en vän - såg känslan i bilder - hon såg ett ljus som ville komma fram men blockerades av ett staket...
Jag har en ny vän till som ger mycket glädje! COSMO - min lille bernersennen valp, en kille nu 10 veckor ung! Han fyller min dag, mitt sinne och mitt hjärta. Utan mina hundar tror jag att jag skulle bli knäpp. Med ett litet socialt nätverk blir det gärna att man grubblar för mycket... och jag saknar Kärlek i mitt liv - hundar är bra på att ge Kärlek.
Min dotter sa "-skaffa dig ett liv!" och hon har rätt... jag måste skaffa mig ett liv. Livskvalitet. Jag saknar livskvalitet. Det är inte bara att överleva - jag vill Leva! Under en längre tid nu har jag bara överlevt. Kämpat för att ta mig igenom dagen. Hoppas jag kan börja Leva snart...
December 2002
...tror jag just då... eller vet. Men Livet förändras. Ständigt. Man lär sig leva. Genom sorg och glädje. Lär sig se och uppskatta det fina i Livet. Det är inte så enkelt. Det är inte bara svart eller vitt. Som den här sidan *smile* (men bara på ytan....). Och så går Livet vidare...............
November 2002
Den största Lyckan kan också vara den största Sorgen...
Väntade. Hjärtat gjorde glädjeskutt varje gång jag hörde att någon gick i ytterdörren. När stegen gick förbi min dörr kom besvikelsen...
Många tragiska minnen från mitt liv dök upp i mitt medvetande. Gick igenom sorg, svek och övergivenhet... Sorgen vällde fram och jag grät. Kände hur ensam jag är.
Det känns som jag sjunker. Tappar fotfästet. Mina konturer luckras upp och jag försvinner. Det finns inget kvar...
1 oktober 2002
Är nyss hemkommen från två veckor på Mösseberg kurort. Det var både skönt och omtumlande. Omtumlande framförallt känslomässigt. Vi var samlade kanske 20-30 människor alla hade gått igenom sina personliga kriser och befann sig på olika stadier i sin rehabilitering - både fysiskt och psykiskt - men framförallt emotionellt. Det visar sig att det är mycket vanligt med tankar om våra nära relationer efter att vi gått igenom något svårt. Man omvärderar sitt liv och sina relationer. Många känner sig svikna av människor som de litat på. Många känner sig ensamma i sin kamp. Många känner att de förändrats och att omvärlden ibland har svårt att förstå.
Jag har ofta känt mig besviken på människor som fanns i min vän- eller bekantskapskrets. Visst många skickade jätte fina kort, några ringde och några mycket få hälsade på någon gång. Men detta gäller tre år - två sjuk år och ett rehab år. Och jag behöver nästan inte ta till tårna för att kunna räkna besöken... OBS! Här är inte min bästa Vän inberäknad - då behöver jag en tusenfotings tår : ) Vad som gör mig mest ledsen är de veckor då jag var helt sängbunden och modet tröt ibland - var fanns dessa människor då? I två veckor låg jag på IVA och verkligen kämpade för mitt liv - ensam... Då hade jag behövt någon som satt vid min sida och gav mig mod, kraft och vilja att kämpa! Jag kunde ha dött! Ville ingen träffa mig kanske en sista gång innan jag var borta för alltid? Hade ingen viljan att hjälpa mig att fatta mod och ork. Många gömmer sig bakom rädslan. De tycker inte om sjukhus. Det gör inte jag heller. För mig är inte det en ursäkt att skylla på rädsla när någon du bryr dig om ligger och kanske kämpar mot döden. Hur kan man låta någon ligga ensam som man säger sig älska? Det kan man inte. Alltså älskar de mig inte eller så vet de inte vad älska är...
Ja Du Yvonne - vi pratade modefärger och handtag och jag vet inte vad. Ärligt talat minns jag det inte. Men, jag är övertygad om att dina besök hjälpte mig att välja Livet! Jag är Så glad att du inte lämnade mig ifred - det gjorde så många andra...
Tomas Sjödin säger " - Inte Tack för vad du sa utan Tack för att du Kom!" Det är så lätt att säga att man bryr sig. "Jag tänker på dig. Du vet att jag är med dig i mina tankar"...osv. Och det är säkert sant. Men i ensamhet och utsatthet - när man känner sig liten, svag och rädd - då är inte ord den största trösten eller hjälpen - det är däremot Handling! Om än så liten! En ensam människa behöver kanske någon att prata med, att skratta och/eller gråta med. Att bara Vara med. Om vi känner att vi inte riktigt kan leva upp till våra ord kanske vi ska vara tysta? Svikna löften är nog värre än inga givna löften alls... Att bli sviken för många gånger kan göra att man tappar både tro och hopp. Och tro och hopp behöver man, särskilt i svåra stunder. Ibland kan det vara det enda som håller dig vid liv...
Jag tycker man ska vara Sann. Ärlig. Inte spela någon man inte är. Inte påskina tankar, känslor, omtanke som man kanske inte har, eller inte kan ge. Jonas Gardell säger " - Jag är skyldig. För mitt liv och hur jag lever det, för det samhälle jag lever i. " Vi har ansvar för våra liv. Vi har formats till dem vi är på grund av olika omständigheter - men som vuxna kan vi försöka ändra det vi inte trivs med. Det är inte lätt alla gånger. Snarare mycket svårt. Men inte omöjligt. Allt kan inte bli Lycka men, vi kan välja att se på livet och det som händer på ett mer positivt (gillar inte det slitna uttrycket riktigt men det får duga...)kreativt sätt. Kanske det finns alltid något du kan förändra i din livssituation. Ta en bit i taget. Försök bara att inte fastna gamla hjulspår som inte fungerar. Och höj blicken och se att det finns många många människor runt omkring dig som du kan lära av och glädjas tillsammans med! Om du bara vill! Men, känn efter att det är sant - och - igen - att Du Är Sann! Mot dig själv och andra!
Jonas Gardell igen " - För detta enda vet jag: Frihet är inget man får till skänks. Frihet är något man erövrar. Vi är just så fria som vi gör oss till. Vi får den plats vi tar. Där vi står idag är dit vi själva gått. Det här är vår historia, och vi har rätt att vara stolta. Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva!"
För att vara stolt över det man gjort av sitt liv behöver man känna att man gjort ett val, att man är ärlig och sann och därmed kan stå för det och för konsekvenserna.
Måndag 5 augusti 2002
Lilla flickan Ann-Christine blir sårad igen - får höra att hon varit till bekymmer och problem, ingen glädje - Ancie, vuxen kvinna med vetskap att hon är värdefull skjuter det ogenomtänkta uttalandet åt sidan - men den lilla flickan som bor i mitt hjärta blir sviket och sårat - som så många många gånger...
Tänk på vad Du säger när ett litet barn hör på. Kränk dem inte. Ge dem all Kärlek de är värda och tala om för dem hur underbara de är - bara för att de finns.
Min lilla Tova, mitt barnbarn 4 och ett halvt (mycket viktigt!) sa häromdagen att hon älskar mamma, mormor, pappa, farmor....ja alla som finns runt henne - och det kom riktigt från hjärtat! Jag blev så glad och talade om för henne att jag är säker på att alla dem också Älskar henne. Denna ljuvliga lilla tjej som lyser upp vår tillvaro bara genom att finnas här. Hon behöver inte prestera något - bara vara sig själv - "Tovalis".
Idag rycker min son in i lumpen. Han har sett fram emot detta. Jag ville inte att han skulle göra lumpen, Försökte få honom att begära vapenfri tjänst åtminstone *smile* men nej, han såg det som en utmaning och ville gå igenom det. Så, jag är faktiskt lite stolt över honom ändå.....och jag tror han kan få roligt och att han kommer lära sig mycket om livet och att umgås nära med olika människor i grupp osv. Säkert får han många nya vänner. Han är på F7 Såtenäs - bara några mil från Lidköping där han bor så - han är ju inte så långt borta - Lycka till "Timpa"!!!
Söndag 4 augusti 2002
Vänner ja.....bläddrade igår i min väl lästa bok Vänskap (1987) av Francesco Alberoni, italiensk professor i sociologi. Mycket läsvärt! Och tankeväckande...
Här följer några lösryckta citat apropå mina frågeställningar - Vad är Vänskap?
Vad "krävs" ? osv.
"Vänskap är ett nätverk av möten"
Mötet är viktigt menar Alberoni, för det är ett ögonblick av äkthet, man känner att saker och ting har en mening.
Visst har man känt ibland att man umgåtts med människor där det känts trist och meningslöst - alltså inte äkta vänskap.....
Med en "riktig" Vän ska man kunna ha "tråkigt" ihop utan att det känns ansträngande. Det man Gör ihop med en Vän är inte det väsentliga, utan just att man Möts. Att man Är tillsammans.
Ett välkänt påstående: "Säg mig Vem Du umgås med och jag ska säga dig Vem Du Är" ....hm....skulle kunna säga mycket här men gör inte det. Vill inte ge mig in på allt för komplicerade resonemang... men visst, jag tror det stämmer vad gäller äkta vänner, men nog umgås man ibland med bekanta som man kan trivas med under vissa omständigheter men kanske inte vill bli identifierad med helt och hållet... eller?
En sak som karaktäriserar en Vän , säger Alberoni, är att man inte förödmjukar sig inför denne genom att behöva be denne om hjälp, begära något, det innebär inga problem utan det är lika naturligt som att ge, att erbjuda. Det ska inte kännas obehagligt att be en Vän. Och man ska veta att de ställer upp om de kan. "En Vän är den som öppnar om du knackar och som ger om du ber och hon vill inte veta av några räkenskaper."
"Ömsesidighet är typisk för Vänskap. Vänskap kan inte fortleva om den inte är besvarad. Ty med vänskap avses en välvilja som är ömsesidig. Vänskap som inte är ömsesidig är meningslös."
"Vänskap tillåter att den ene ger sig av.//.......//En vän är slutligen alltid den som hjälper oss att gå dit vårt öde kallar oss, även till priset av att mista oss."
Bekanta. Ja, de är nog fler än Vännerna. I alla fall för mig. Bekanta - "De har ganska lite att säga varandra och samtalsämnena är nästan alltid desamma. De upprepar samma skämt, samma kommentarer. Även när deltagarna var för
sig är intelligenta och vakna blir de helt utslätade så fort de kommer tillsammans.//.......// Samtalet är byggt på oändliga upprepningar och kan
inte längre frigöra sig. Möten är inte längre möjliga. Man kan inte längre förmedla
och därför inte heller uppleva nya känslor. Man kan inte längre utforma nya idéer."
Ovanstående förklarar en del för mig och ger svar på mina tankar... Man kanske var vänner men Livet och dess erfarenheter har utformat oss till nya personer och det "stämmer" inte längre. Det är naturligt. Ingens fel. Vi är bara olika... Vi har blivit bekanta. Får kanske lägga relationen och förväntningarna på en annan nivå.
Förändring inom och utanför oss leder till nya möten och nya vänner. Om vi isolerar oss och är rädda för förändring, utveckling kanske vi stannar hos tidigare vänner även om det är trist och energilöst - men tryggt.
"Det finns alltid ett val: viljan att vara på ett visst sätt och inte på ett annat."
"Sökandet efter identitet är en initieringsresa. Den som söker sin identitet måste gå vilse och hitta rätt igen, han måste "dö" och födas på nytt, nedstiga i underjorden och återvända till ljuset. Denna resa kan inte företas i grupp, den är i högsta grad ett individuellt äventyr. Och ett riskfyllt sådant. Döden-pånyttfödelsen kan innebära död. Från underjorden kan det hända att man inte återvänder.//.......// En vän är alltså den som bistår "hjälten" på initieringsresan: Hjälparen. Ibland från
början ända till slutet, andra gånger endast i det avgörande ögonblicket. Ibland går han före och rekognoscerar, ibland nöjer han sig med att trösta och ge råd."
Ovanstående gjorde starkt intryck på mig när jag läste det nu igen. Jag hade tidigare strukit under det och tyckt att det var sant men nu kunde jag KÄNNA att det ÄR sant. Jag kan koppla det till min sjukdoms tid. När jag verkligen var nära döden
och vandrade i underjorden. Jag kan se Vem som var min Hjälpare och jag vet att man måste göra resan ensam. Ingen kan göra den åt dig. Och det är verkligen att balansera på gränsen. Underjorden suger och det gör Döden också. Jag har ibland sagt att jag vill dö... men nu tror jag att det var den här döden jag menade. Jag vill till botten/underjorden med mig Själv och där hitta MIG Själv. Jag vill veta Vem Jag Är och var jag är på väg. Jag vill veta vilka som är mina Sanna Hjälpare - jag vill ha sanning och äkthet i mitt liv. Något annat har jag inte tid med för förr eller senare, fortare än man anar, så är detta Livet slut och vad gjorde jag med det. Vem gav jag min tid, mitt Liv??!! Det är viktigt för mig och jag tror jag är
på väg upp ur underjorden men det är kämpigt. Kanske måste man såra några på
vägen... Jag vet inte men jag känner att jag måste göra vissa val för det som är betydelsefullt och meningsfullt... och hitta nya vägar som passar Mig! Jag
hoppas att de som blir berörda ska förstå och låta mig gå.....
"En vän är den som mottar sin vän väl och gör vad den tycker om både när han är väntad eller kommer plötsligt. En vän ger och tar emot utan att fråga."
Alberoni gör många jämförelser med förälskelse - här är en. "Förälskelsen
finner sitt objekt överallt. När vi är beredda att förälska oss och befinner oss i begynnelsestadiet blir vi förälskade i den förste person vi träffar på (!), även den mest enfaldiga och tarvliga människa, bara hon/han är där i rätt ögonblick och beter sig någorlunda lämpligt (Mycket kan sägas om detta uttalande... men kanske vi kan vara benägna att hålla med? i alla fall när man tar en titt på personen ifråga när förälskelsen gått över *smile*) Vänskapen däremot söker en speciell typ av människa och om man inte finner henne, uppstår ingen vänskap." Man behöver finna, möta någon som är på samma nivå, som kan hjälpa och förstå. Det är inte lätt. Kanske därför man känner sig ensam bland bekanta. Men ofta är behovet av en vän, någon som förstår så stor att man "håller till godo" med bekanta - och känner att det inte stämmer, man mår dåligt. Ingen äkta glädje. Ingen energi,
skaparkraft, utveckling, Livslust....
"Längtan efter Vänskap är därför en längtan efter att bli kallade, uppskattade för vad vi gör, att bli förstådda. När vi träffar någon som kan lära oss något, som kan hjälpa oss, är vi lyckliga men vi är samtidigt rädda för att inte ha något att ge i
retur."
"Andliga vänskapsförhållanden kan fortsätta även på avstånd, ja de är till och
med likgiltiga för avstånd..." Ja, vissa människor behöver man inte möta så ofta de är vänner ändå. När man sedan möts fortsätter man där man var. Man har delat varandras liv i anden på något sätt.
"Det är genom att uppleva förlust som vi erkänner och fastställer våra kärleksobjekt. Det är i det ögonblicket vi inser att de är viktiga för oss, att vi inte kan vara utan dem. Det är i det ögonblicket vi uppfattar dem som ändamål
och allt annat som medel. Att lära känna vårt innersta väsen innebär att veta vilka våra yttersta mål är, våra verkliga kärleksobjekt."
"Vänner är de som hjälper oss i vårt sökande, som delar vår oro, som kämpar tillsammans med oss, som står på vår sida, som har samma kärleksobjekt som vi. En sann vän är den som står kvar vid din sida och hjälper dig när alla andra försvunnit. Den är en sann vän som bestått kampprovet, ty en kamp innebär att välja. Han väljer dig istället för någon annan och det finns ingen vänskap utan val. En förlust dramatiserar valet och gör det oåterkalleligt. Det är inte jag som väljer, jag blir vald. Det är vännen som väljer mig, som väljer min sak. Men det är jag som söker upp vännerna. Jag vänder mig först till alla mina vänner och väntar att de ska hjälpa mig. Några väljer att följa med mig, andra inte. Varje förlust verkar som ett naturligt urval: den avgör vad som är bestämt att överleva och bestå."
Återigen ett citat som ger svar på mina frågor - vilka är mina vänner? Vilka ska jag välja? Jag behöver inte välja. Jag behöver inte ha dåligt samvete. Jag blev sjuk och bad mina vänner om hjälp. DE fick välja.....Och de har valt.
"Det är genom förlust som andlig vänskap förvandlas till förtrolig vänskap. I farans ögonblick kommer vännen till vår sida, hon hjälper oss och uppoffrar sig för oss. Det är en upplevelse som är oerhört betydelsefull i våra relationer. Hon har identifierat sig med oss, hon har gjort sina ändamål till sina och hon har gjort vårt kärleksobjekt till sina."
Jag tror jag förstår nu varför jag mår "dåligt" tillsammans med vissa människor. Jag har trott att de varit mina vänner. Jag har ursäktat deras beteenden och handlanden. Jag har förlåtit svek. Tror att jag begärt eller förväntat mig för mycket. Inte riktigt varit klar över vad man kan förvänta sig av en vän kanske. Nu vet jag. Är man för "snäll", låter sig behandlas illa och förlåter människor deras beteende eller icke-handlande så förväntar de sig alltid att bli förlåtna. De behöver inte anstränga
sig att förändra sig. De kan klampa på och behandla dig som de alltid gjort. De ser inte att du förändrats och behöver annat. Är värd Kärlek och respektfull bemötande.
Alberoni säger "När den heroiska barmhärtigheten tillämpas i verkligheten blir den överseende, stillatigande, medbrottslighet och hyckleri. Folk fortsätter vara tillsammans, de visar tillgivenhet, omfamnar varandra, fortsätter att förlåta
varandras fel och fortsätter därför att begå nya."
"Antikens människor tillmätte vänskap stor vikt därför att de ansåg att avståndet mellan ideal och verklighet i vänskap måste vara kort. I vänskap kan vi inte förkunna en sak och göra en annan. I vänskap måste avtal respekteras och tilltro vara förtjänad. Vänskap måste vara lojal, uppriktig och otvetydig. Man måste finnas till hands i nödens stund. Den som blir gynnad får varken utnyttja detta eller tråka ut med tacksamhet. I vänskap kan man inte bedra, inte såra. Inte ens enda gång. I vänskap måste man kunna se den andres förtjänster och sätta värde på dem. En vän måste vara öppen, full av liv, underhållande. han får inte tråka ut och irritera. En vän får inte heller vara alltför generös och slösa med gåvor,
för om han gör det, väcker han behov av att återgälda och skapar tacksamhetsskulder som är alltför betungande//........// Om idealet inte
förverkligas upphör vänskapen//.....// Vänskap är bara en idealmodell som begär att bli respekterad. Så länge vi följer detta ideal fylls världen av vänner och dessa
ler när de ser oss."
Om man accepterar Alberonis syn på Vänskap kan man förstå att det kan vara svårt att finna en äkta vän och även att vara en. Men jag vill nog ändå ha det som ideal. Det låter för mig sant. Sen tror jag man kan ha många andra mer eller mindre trevliga relationer liknande "vänskap" men som sagt man får ta det för vad det är och värna om sin integritet och identitet. Jag tror att bara man vet vem man själv är så kan man lättare gå ut och möta människor i olika situationer och relationer utan att det skadar ens egna ideal. Men en riktig Vän ska man vara ordentligt rädd om!!! Och man ska inte låta människor behandla en illa. Och ge inte din vänskap till någon där du känner att du mår dåligt - och kom ihåg
Du väljer vem du vill ge din vänskap till!!!
30 AUGUSTI 2000 ---------> 30 AUGUSTI 2002
Två år har gått. Tiden går fort. Jag minns att jag bad om i alla fall en sommar till. En sommar som jag fick vara frisk och kunna njuta. Vara med Tova. Nu har jag fått två somrar... Nästan för bra för att vara sant.
Idag tänker jag på min donator - Iris i Wales. Och imorgon är det hennes födelsedag! Grattis!!!
Jag tänker på sjukdomstiden och människor det berört. De flesta har nog lämnat det bakom sig men jag lever med det än - mer eller mindre varje dag! Nu är dock tankarna mest koncentrerade på framtiden. Jag vill så mycket men inser
att det kanske aldrig blir så. Jag är inte den jag var - varken fysiskt eller psykiskt. Mycket har förändrats och det känns som jag kämpar för att hitta min nya identitet - eller Sanna identitet? På ett sätt känns det som jag kommit närmare mig själv.
Jag vill leva i ett lugnare tempo. Jag vill ha tid att tänka och bara vara. Jag VILL INTE ryckas med i samhällets hets på prylar, pengar och prestige. Jag VILL inte. Jag VILL - bara leva mitt liv. I lugn och ro och med pengar så jag klarar
mig. Jag vill kunna unna mig glädje. Jag vill hinna Se mina älskade. Jag vill bli accepterad som jag Är. Jag vill hitta ett jobb på de kunskaper jag redan har......
Owe Wikström skriver i sin bok Långsamhetens lov - " Först när man lugnat ner sig kan man ana betydelsen av naturen, vänners ansikten, leenden, ömhet och kulturens skatter. Först när man inte kastar sig hit och dit kan vänskap
fördjupas. Först i den goda ensamheten anar man vem man själv är. Först när man står ut med sig själv kan man lyssna till andra. Man "behöver" dem
inte; man klänger sig inte fast vid sina medmänniskor för att slippa ensamheten. Men inte heller måste man ständigt värja sig för intimitet. Istället inser man att man är och förblir beroende av andra och därför medvetet måste odla gemenskapen
med sina vänner, familj och barn.
Efter livskriser är de drabbade ofta rörande eniga: vänskap och kärleken (dessa slitna ord) till sina närmaste - är till slut det enda som betyder något. Om man bara sökt förverkliga sig själv, vad gör man då när motgångarna kommer? De båda ordspråken "ensam är stark" och "tiden läker alla sår" är sällsamt maktlösa när man tvingas ut i tillvarons utmarker.
Den jäktade ser aldrig styrkan i den strosande människans harmoni. Den som jagas av sig själv tappar till slut förmågan att njuta."
För mig så sant, så sant!
I natt efter mycket tänkande och uppvaknande ändrade jag livs inriktning igen - och det kändes rätt - just nu...
Till mina barn - Älskar er mycket!!!
Tankarna fortsätter snurra....
Fredag 2 augusti 2002 - redan.....
Fortsätter fundera på detta med vänner och vänskap. Vad är det egentligen? Vad kan man kräva eller snarare förvänta sig? Och vad förväntas av mig? Vad är jag villig att ge? Ibland kan jag tycka att jag är lite för hård, dömer lite för fort och hårt.
Men sedan tycker jag att jag är för mesig och alldeles för snäll, dumsnäll... Men det är väl så det är. Som med det mesta i livet har jag märkt. Det växlar och det är normalt.
Jag har också märkt att jag förlåtit människor som jag uppfattat svikit eller sårat mig. Därmed inte sagt att de är mina vänner. Jag vill bara inte ödsla mer tid, tankar och/eller känslor på dem.
Kan man säga till någon att man älskar vederbörande och i nästa stund missunna den glädje? Vara avundsjuk? Jag har kommit i kontakt med det några gånger och vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Hur ska jag bemöta personer som behandlar mig så?
Måndag 1 juli 2002
Vissa dagar är tuffare än andra. Vissa dagar mår "jag" riktigt bra och då mår "du" skit. Livet är inte lätt att leva. Det kan vara ett helvete och det kan vara underbart. Ibland meningsfullt och ibland meningslöst. Som idag, jag satt och hade fått lite energi och inspiration och strukturerade min närmaste framtid lite. Det kändes bra. Helt ok. Skulle nog kunna orka kanske om jag tar det lugnt emellanåt osv. Ja vad skönt att äntligen komma igång igen, komma någonvart! Så hör jag på radion om en femtonårig pojke som dött på sitt sommarjobb. En cementvägg hade ramlat över honom. Han jobbade ihop med sin far och två år äldre bror som nu förts chockade till sjukhus... Vad är mina problem då i jämförelse med den familjens? Här sitter jag och gnäller för att jag är trött Hur mår dom? Jag vet, vi kan inte bära hela världens bördor på våra axlar och var och en har sina problem - men, ibland tror jag vi ska sätta oss ner och se vad vi har i våra liv som är bra - eller lite bra i alla fall. Det finns säkert något hos oss alla - mer eller mindre. Och även om vi har all rätt i världen att känna att det är jobbigt ibland, för det ÄR det - så glöm inte att du inte är ensam. Ibland är du svag, ibland är du starkare - ge lite till Din Vän som också behöver hjälp och stöd - precis som Du själv. Oftast är det bara att gå till sig själv - vad vill jag, vad önskar jag - och detsamma behöver din Vän...
Här är jag sommaren 1999, en mycket tuff tid i mitt liv, tillsammans med min vän Yvonne. Jag tror hon är den vänligaste och omtänksammaste människa jag träffat. Utan henne vet jag inte om jag kunnat sitta här och skriva idag - 2002-07-01. Jag hoppas att jag någon gång ska kunna ge tillbaka... Hoppas att Du, så länge, känner vår Vänskap och Systerskap
"En handling säger mer än tusen ord...." Bra ordspråk tycker jag. Idag är det 31 juli 2002 - en månad till två-årsdagen av min benmärgstransplantation. Den perioden av mitt liv finns ständigt i mina tankar - på det ena eller andra sättet. Ibland tänker jag på tiden som var före, ibland själva sjukdomen men allt mer tiden efter... Vad har hänt med mig? Mitt Jag, min personlighet. Vem har jag blivit? Vem vill jag vara? Hur vill jag leva? Och var tog alla "vänner" vägen? De som skickade kort, ringde... men var var de alla ensamma, rädda dagar, nätter och veckor? Många, många timmar kämpade jag ensam - kanske de var med mig i tanken men jag behövde mer än så - en kram, ett skratt, någon som hjälpte mig handla, städa... svag, trött och kämpande för sitt liv så ringer man inte runt och ber folk komma och krama en, dammsuga golvet eller slänga i en maskin tvätt... Någon behöver klampa in och säga " - vad ska jag göra idag?" Jag vet, det är inte lätt att veta vad man ska göra för någon som inte ber om det, och som kanske är deprimerad och bara verkar vilja vara för sig själv... Jag vet. Men det är lite svårt få ihop ord och brist på handling ibland. Alla ensamma timmar under månader på sjukhus, isolerad - det gör ont.....
Som vanligt Yvonne - Du Är underbar. Tack!
Tisdag 17 juni 2002
Jag har räknat dagarna. Äntligen kommer hon! Solstrålen som han kallar henne, pojkvännen. Jag var uppe tidigt i morse pigg! Ja pigg! Fram på stan hämtade pengar och iväg och köpa något riktigt gott till fika. Vill bjuda på god mat också - vad gillar hon? Vill ge henne en present... och en stor stor kram. Det är lite pirrigt, känner mig lite nervös. Kommer jag börja gråta? Säkert...
Min dotter är på väg på besök. Har inte sett henne på tre månader ungefär och då bara några minuter. Hon fann Kärleken på nätet och gav sig i väg... Är så glad för hennes skull men det blev tomt.
Nu får vi rå om henne några dagar. Hon är här på semester. Ska hälsa på sina syskon, systerdotter, vänner och mor förstås...
"Man saknar inte kon förrän båset är tomt" ...sägs det.
Ta vara på era nära och kära!
Det ska jag göra idag - snart...
11 Juni 2002 17:27
Migrändag. Regn och åska. Dollie rymmer i spöregnet men jag är inte orolig för hon är rädd för åskan och mycket riktigt är hon snabbt tillbaka. Dyblöt...
Lägger mig för att sova en stund. Inget lockar mig att hålla mig vaken. Ledsen. Och ensam. Vanlig känsla nu förtiden. Telefonen ringer och det är en man som läst mitt mejl på blodcancersamtals forum. Mitt rop på hjälp. Försöka få kontakt med någon som kan förstå. Och han förstår. Han är själv drabbad. Hur gärna ens nära än vill så kan de nog inte riktigt förstå - om de inte själva varit med om något liknande. Ingen kan nog riktigt förstå en annan människa. Alla är ju olika och reagerar och agerar utifrån sina individuella möjligheter och erfarenheter... Man är ensam. Till sist inser man att man är ensam. Det är JAG och ingen annan som måste ta tag i det här. JAG som har huvudansvaret för mitt liv. Därmed inte sagt att vi inte behöver hjälp. Vi behöver all hjälp vi kan få men ingen annan kan göra jobbet åt oss...
Är så rädd bara. Tänk om jag inte orkar mer än så här? Vad blir det med mitt liv då? Hur ska jag finna Livskvalitet? Hur ska jag orka? Jag är så trött. Både fysiskt och psykiskt. Den trevlige mannen som ringde sa att det tar tid. Både kropp och Själ har fått sig en ordentlig smäll. Jag intalar mig själv att ta det lugnt och vårda mig själv men jag känner pressen utifrån och hur ska jag ha råd att bry mig om mig själv. Ekonomin tillåter inte det. Känns som jag sitter fast i ett ekorrhjul.
Häromdagen slog det mig när jag funderade på hur jag orkat ta mig igenom de här senaste åren - kanske beror det på min förmåga att fantisera? Jag har sedan jag var liten ofta levt i en "drömvärld" - ensam och osedd har jag skapat en "egen"
värld - för att överleva, den gången mentalt. Jag tror att tanken påverkar känsla och handling. Mina drömmar och fantasier har påverkat mina känslor och mitt sätt att handla och det har "lurat" kroppen - kanske - min kropp tror att vi lever i en underbar värld... *s* men det kan den ju få tro - det verkar hjälpa... men jag tror inte jag kan lura den hur länge som helst. Den har ju avslöjat mig några gånger - och då gör det ONT.
Men jag fortsätter jobba på det - att hitta glädjen i Livet. Den finns ju där det vet jag - det gäller bara att lära sig trolla med knäna vad gäller ekonomin.....