KM 98

Haren kommer...

Resultatlista

Jag kollar avslappnat omgivningen. Fritt i lä. Faller av, ökar farten och vräker upp stäven bakom har-aktern. Skotar hem det sista och knycker till för att flyga iväg. Det händer ingenting. Ser mig avslappnat omkring och märker att det nästan inte finns nån vind. Aha! Släpper lite på skotet, som fått min avslappnade högerhand att vitna. Börjar förnimma en viss kramp i hela kroppen. Märker hur otroligt spänd den är. Blodflödet till huvudet gör det plötsligt möjligt att vrida på halsen. Va i helsike gör dom där gubbarna ända där framme? Det var ju rätt ställe att starta på! Och dom här vriden kan ju jag sen 30 år tillbaka.
Tur, tur tänker jag. Men efter så många år av internationell segling på toppnivå, vet jag långt in att det inte är så. Det är jag som haft otur. Försöker långsamt förflytta mig framåt i fältet. Det gör alla runt mig också. Alla förflyttar sig framåt i fältet. Hela fältet förflyttar sig framåt. Inget händer. Alla förflyttar sig.
1:a racet är över. Spänningen har släppt.
Hela kroppen går nu att röra. Förbereder mig för revansch.

Haren kommer...

Startar perfekt (som vanligt).
Det blåser lite mer. Hänger till ibland.
Tänker hela tiden: slå på skiften! Chansa aldrig! Det vrider. Varför slår jag inte? Alla andra gör det. Jag tänker. Aha, jag chansar!

Har kraft nog att tänka en gång till och noterar då till min stora förvåning, att om jag chansar tänker jag ju inte. Förundrad över detta underliga förhållande, glider jag vidare till hörnet. Svänger och noterar ånyo min otur. Försöker som i 1:a racet förflytta mig framåt i fältet. Men med samma obefintliga framgång.

Haren kommer...

Fortfarande lätt illamående, av mina djupa funderingar över tänkandet, vräker jag adrenalinstint upp stäven bakom haren. Befinner mig i en mental krissituation och beslutar mig snabbt för att sluta tänka. Ökar istället farten och tar resolut täten. Rundar först och börjar tänka igen. Tänker att det var ju enkelt. Vänder mig om och stelnar inför åsynen av vita segel drivna av människor besatta av en enda sak. Egoism! Nu du! Nu jävlar! JAG ska om! JAG! JAG! BARA JAG!
Äcklad av denna totala brist på empati, vänder jag mig om och koncentrerar mig på att förflytta mig lika fort som alla andra. En lugn spik. En vinröd båt och en grön är ofta långt fram i fältet.

Haren kommer...

Mitt i en regatta inträder en slags lunk. Koncentrationen minskar. Det materiella tar över. Byxorna kan t.ex hasa ner. En nagel gå av. Knutar uppstå här och där. Ödmjukt ser jag andra förflytta sig fram i fältet betydligt snabbare än jag. Det gläder mig. Tänk vad lätt det är att göra andra glada. Tittar på rundningarna. Va kul dom ser ut. Skratt och glädje, täta situationer. Och faktiskt ett par mer än täta situationer.
Ett par av dom iscensatta av en blå båt.
Han måste ha fastnat med rorpinn på nått vis? Eller läst regelboken upp och ner?

Ja, ja, jag vet: Haren kommer...

Upplever en slags nostalgisk stämning. Hur många harar har inte kommit och gått genom åren. Hur många små vågor har inte kluckat mot min stäv. Hur många aggressioner har inte fått sitt utlopp genom detta magplågande.
Märker hur hjärnan blir mer och mer negativ.
Hur mycker jämra otur har inte drabbat just mig?
Varför är min båt så repig?
Beslutar mig snabbt för att sluta tänka.
Det fungerar igen!
Ökar farten och gör en bra seglats.
Vinröd grön igen! Hmm.

Dagens sista hare kommer...

Har fått en klar bild av vindskiften. Dom kommer och går som vinden. Det gäller att slå på skiften utan att tänka på det. För tänker man på det, gör man det inte. Och då är det redan för sent. Kompass! Det är lösningen. En reservhjärna!
Den där vinröda och den gröna har säkert det.

Tycker att dagen bjudit på många upplevelser.
Små funderingar och stora. Lycka och besvikelse. Mycket tänkande om tänkande och hur viktigt det är att inte tänka. Tänker man, märker man det till slut. Och när man märker det, har det gått en stund. Stulits en bit tid.
Läskigt! Hoppsan! Nu var det slut!
Har glidit iväg med tankarna och seglat sista racet utanför mig själv. Fältet förflyttar sig mot klubben. Vi lämnar Fjåset som om ingenting hänt. Eftersnacket tar fart. Janne har fullständigt tvålat till alla andra.
Så här överlägsen har nog ingen varit under KM'ets historia.
Hur gör han? Det är klart reservhjärnan hjälper. Färgen? Snabb? Nä, jag ska fråga nångång.
Han mådde kanske helt enkelt bra den dan.
Fakta läggs på minnet och blir nästa års rutin. Stärkt av detta, avnjuter jag atmosfären och en avslappnad prisutdelning. Fältet sprider sig och förflyttar sig framåt i tiden.
Jag går upp till Pizzerian och tar en öl.
Tänker: det var en god öl!

Olle W