Vår skyddade värld

Jag är på semester i Turkiet. Bor på järnvägshotellet och blir en kväll hembjuden till en turkisk familj tillsammans med ett gäng hotellgäster.
Redan när vi kommer dit säger familjen att vi måste återvända till hotellet före midnatt, därför att turkarna väntar invasion av ryssar just den här natten.

Plötsligt hörs en högtalarröst över hela området:
- Nu är ryssen på väg, stanna inomhus! Nu råder utegångsförbud för såväl turkar som turister.
Vi turister tänker i alla fall ta oss till hotellet, så vi smiter ut en bakväg.
Inga ryssar i sikte. Vi kommer överens om, att om vi skiljs åt i gruppen så ska var och en försöka ta sig till hotellet själv.

Plötsligt är jag alldeles ensam, i den mörka, kalla vinternatten. Iförd en tunn klänning och högklackade skor. ( På solsemester i Turkiet ….)
Alla andra är som bortblåsta. Jag hör skottlossning och ser samtidigt tre ryska tanks komma rullande emot mig. Skotter viner runt mig. Jag är jätterädd. Jag lyckas till slut ta mig intill en av stridsvagnarna och hoppar upp i den.

Hamnar mellan två ryska skyttar och försöker göra mig förstådd fast jag egentligen inte kan annat än "da" och "njet" på ryska.
- Det här är inte klokt, säger jag till dem. Här har jag åkt till Turkiet för att ha två veckors solsemester. Åsså kommer ni och förstör alltihop för mig!! ( Hur jag nu kunde få fram de orden så ryssarna förstod mig …)

Soldaterna skrattar gott och ser inte alls arga ut. En av dem tilltalar mig på engelska och jag förklarar för honom att jag vill tillbaka till hotellet. Han ber en liten turkisk pojke att bli min vägvisare. Grabben vill ha tre lire för besväret.
Vi ger oss av och efter en stund skriker pojken att vi ska slänga oss ner i snön och ta skydd.

Mot oss kommer nämligen tre vitklädda skidåkare.
- Prickskyttar, viskar grabben, de är jättefarliga. Om de ser oss är vi dödens!
Vi klarar oss och en minut senare kliver jag in genom järnvägshotellets dörr.
Då hörs en röst ur en högtalare: -Finns det någon Karin Långdahl här?

VEM söker mig här och nu? Jag är ju den enda av turisterna som tagit mig tillbaka till hotellet, undrar jag förvånat och ser mig omkring.
I ett hörn står Norrans nyhetschef Staffan Nilsson. Han är krigskorrespondent i Turkiet.
- Bra att jag fick tag i dig, säger Staffan, du kommer ju direkt från krigszonen.
- Javisst, säger jag, slå numret till Norran direkt, så kan jag ge en ögonvittnesskildring på stuberten. Jag har till och med åkt i en av de ryska stridsvagnarna!!!

Där vaknar jag. Stiger upp ur min trygga säng, går ut i köket och rafsar ner några minnesanteckningar ur drömmen.
Det har jag läst nånstans att man ska göra när man drömmer. Annars kommer man inte ihåg det man drömt när man vaknar på morgonen.

Krig i Bosnien, dödsskjutningar i Israel, krig i Rwanda.
Vi i lilla Sverige lever i en skyddad värld. Det enda vi bekymrar oss om är när snön ska försvinna och om det ska bli sol eller regn i morgon…
Karin Långdahl
skrivet i mars 1994