Maktlöst jökande

"Den sista cigaretten? Nicorette hjälper dig". Reklamskylten om nikotintuggummit inne på apoteket i Kalmar skriker rakt emot mig. Orden slukar mig med hull och hår. Maktlösheten griper tag i mig- igen. Är det månne i dag jag ska gå fram till disken och säga de förlösande orden " Ett paket Nicorette, tack". Minnena från många av mina sluta-röka-försök väller över mig. Som i en rökgrå dimma ser jag de vitklädda farmaceupterna ta betalt för hostmedicin, alvedon och c-vitamin av andra kunder.

Tankarna går till barnbarnet Jonathan, fem år. "Mojmoj, det luktar jök i hela lägenheten!! Har du börjat jöka nu igen!!! - Hmmm, ja svarar jag, jag har bara jökat lite under fläkten. "Mojmor, jökar du under fläkten på jobbet också?" - Nää, där har vi ett speciellt jökjum. "Mojmor, jöka är farligt för människor, det har mamma sagt. Varför kan du aldrig sluta jöka?? - Hmmm, jag ska sluta snart ...

Plötsligt väcks jag ur mina tankar av en av de vitklädda inne på apoteket. "Är det någonting jag kan hjälpa till med? - Ja, jag vill ha en ...... tub Apotekets brunkräm. "Ingenting annat, undrar den vitklädda. - Nej tack, inte i dag, blir mitt svar.

På väg från apoteket passerar jag såväl Fonus som Kalmar Begravningsbyrå. En tröst i min maktlöshet är att det blir i alla fall inte nån av de firmorna som ska tjäna på inskriptionen på min gravsten, där det ska stå: "Hennes motto var; Sluta röka börja banta, hon klarade varken det ena eller det andra, därför ligger hon här idag". Maktlöshet var ordet!