Plötsligt var vi kraftlösa |
|
Jag minns så
väl när det som inte får hända hände. Hela Skellefteå
blev utan elektricitet. Ett enda blixtnedslag och hela stan blev svart. Inte bara
stan utan nästan hela distributionsnätet hos Skellefteå Kraft,
från Adak i norr till Ånäset i söder, slogs ut. Där satt vi plötsligt och undrade om tidningen skulle komma ut nästa dag eller ej. Det var måndagskvällen den 15 juni klockan 22.50. Våra enda ljusglimtar var två cigarrettändare. Då kände vi rökare oss väldigt betydelsefulla. För en gångs skull. Det gick nämligen inte att uppbringa en enda liten ljusstump på arbetsplatsen. Ficklampor var inte att tala om. De var lika spårlöst försvunna som elektriciteten. Det var då jag förstod varför det heter ficklampa. Man ska ha den i fickan för att snabbt kunna plocka upp den vid behov. Ljusen vi brukar ha i fikarummet var inlåsta. Vi hittade inte ens en kofot att bryta upp skåpen med. Det var då någon kom på den ljusa idén att ringa en medarbetare som var ledig (och som vi vet "brukar vara uppe halva nätterna") och bad henne göra en utryckning med stearinljus till redaktionen. Det gjorde hon och genast blev får tillvaro ljusare på något vis... Det blev rena julstämningen. Myspys med levande ljust här och där mitt i allvaret. Tänk så sårbara vi är, vi som är i händerna på tekniken. Vi blir totalt handlingsförlamade när vi blir strömlösa. Det går banne mig inte göra NÅGONTING en sån gång. Utom barn förstås, men sånt brukar vi inte syssla med under arbetstid. Vi kunde inte ens
maila mellar varandras datorer. Vi var tvungna att öppna munnen och snacka
med varandra. Vi var helt enkelt tvungna att vara sociala. På arbetstid!!!
Ur led är tiden. |