Om BB-beroende och Spy bar...

Jag var på fest med Big Brother-gänget på Spy Bar i Stockholm häromveckan. Det var mitt första och sista besök på hetaste innestället för kändisar i huvudstan.
En intressant erfarenhet minsann, att befinna sig mitt ibland plastfolket i allmänhet och B-kändisar i synnerhet, eftersom Spy Bar var specialbokat den kvällen för finalfesten för Big-Brother.

Ni som följt dokusåpan Big Brother på kanal 5 en timme varje vardagskväll under cirka 100 dagar från i vintras fram till finalen den 12 maj vet exakt vilka jag menar. Alltså Ulrika, Kitty, Elin, Jacob, Benjamin, Marie, Peter, Alex, Dominique, Emma-Maria med flera. Ni andra kan sluta läsa här och fnysa lite föraktfullt åt mig.

Gamla människan, sitta och fastna i sånt dokusåpatrams där en grupp människor frivilligt låter sig stängas in i ett hus i Frihamnen i Stockholm i 106 dagar. Totalt isolerade från omvärlden och samtidigt totalt exponerade för omvärlden av tv-kameror överallt i huset. Till och med på toaletten och i duschen!

Visst har det varit en del vilda fester, hångel, gråt, glädje, och svallande känslor i huset under de dryga 100 dagarna de varit instängda. Men mest har det nog handlat om tristess, att få dagarna att gå utan att bli utröstad av tv-tittarna. För segraren i Big Brother fick nämligen 500.000 kronor.

Min favorit var hela tiden Ulrika och mycket riktigt, det blev hon som vann.
Jag satt på pressbänken i tv-studion vid direktsändningen när Ulrica kom ut ur huset tillsammans med Adam Alsing producent och programledare. Det var en härlig syn att se Ulrica Andersson, 27, personlig assistent från Karlstad , ta hem segern.

En härlig syn att se hennes tvillingsysters glädjetårar. En härlig syn att se de stolta föräldrarna, som kollat in dotterns 106 dagar i huset via tv-rutan hemma i vardagsrummet. Hennes kille Daniel såg närmast besvärad ut över uppståndelsen där han satt på bänkraden bakom mig i tv-studion.

Jag fick första intervjun med Ulrica. Pressfolket på Kanal 5 skrev upp oss journalister på en lista i den ordning vi skulle få var sin sju-minutersintervju (!) med vinnaren och de övriga finalisterna.
Min första fråga till henne var: "Hur bär du dig åt att få så långa ögonfransar?"
Hon såg lite förvånad ut eftersom hon väntat sig standardfrågan "Hur känns det?"

Men det visste jag ju redan. Att hon var omtumlad, glad, chockad, överraskad. Hon skulle först och främst köpa en dator till sin tvilllingsyster och en bil med värme till sin mamma. Det hade hon ju sagt en stund tidigare till hela svenska folket, ja OK då, till de tv-tittare som följt Big Brother-gänget i huset de dryga 100 dagarna.

Jag har nämligen förstått att det är "inte särskilt fint" att titta på dokusåpor. Lite skämmigt till och med… Att erkänna att man fastnat i den nya tidens tv-träsk, dokusåpornas värld. Men vem bryr sig!
Jag kan gott erkänna det, jag har varit Big Brother-beroende i 106 dagar. En mycket intressant psykologisk företeelse.

Här satt jag nu i intervjurummet med Ulrica, vinnaren, och pratade ögonfransar.
Ytligt javisst, men vad gör man inte för att NV-läsarna /Big Brother-tittarna ska få veta hur Ulrica får till sina fantastiskt långa och täta ögonfransar.
"Jag använder mycket mascara, blev hennes svar, "målar fransarna minst 20-25 gånger, varv på varv, då blir de så här."

Hon berättade också att hon tappade minnet av att vara instängd i huset:
"Jag och Kitty skulle beskriva för varandra hur våra lägenheter såg ut. Jag kunde inte komma på hur mina gardiner i hallen såg ut. Det var riktigt otäckt".
Hon berättade också att hon faktiskt inte längtat hem så mycket och att hon skulle återgå till sitt jobb inom friskvården i Karlstad, jobba helger som tidigare och umgås med sin bästa kompis Linda och pojkvännen Daniel förstås, som hon inte trodde "fanns kvar" efter hennes 100 dagar i huset. Det var vad hon såg framemot efter dagarna i Big Brother-huset.

Sedan bar det av till Spy bar och festen med stort F. Hack i häl på deltagarna var naturligtvis kvällspressen och Norran… med VIP-brickor runt halsarna. Annars hade då aldrig jag blivit insläppt på DET stället.

Big Brother-gänget var huvudpersoner den här kvällen, men i vimlet syntes förstås också andra B-kändisar som t.ex. Paula och Kristoffer (kärleksparet från förra årets Big Brother), Benjamin och Marie (jomenvisst , dom håller fortfarande ihop…) Vidare var delar av Popstarsgänget Supernatural där, "övervakade" av Herbie, mannen med knutpiskan.
Det var trångt, pratovänligt, ytligt och plastigt. Ett överreklamerat kändisställe för "the beautiful people". Egentligen vilken bar som helst i vilken stad som helst i vårt avlånga land.

MEN DET VAR SPY BAR! OCH DÄR VAR JAG och "frotterade mig" under några nattliga timmar med B-kändisarna, en söndagskväll i maj år 2002.
Tre dagar senare mötte jag Silvia. Vi pratade om barn och barnbarn i en lekpark i Viggbyholm en solig eftermiddag. Ja, det var förstås inte drottning Silvia om nu nån trodde det… Utan en kompis till min dotter Åsa.

Huvudorsaken till mitt Stockholmsbesök var naturligtvis inte att gå på Big Brother-finalen och vimla runt på Spy bar. Det var att få träffa mitt senaste barnbarn, Vidar, en månad. Dagarna med honom och hans storasyster Saga, 2 år, slår mötet med Ulrica, Big Brother-gänget och kollen på Spy bar med flera hästlängder. Så är det!

Karin Långdahl
före detta Big Brother-beroende - numera friskförklarad.