Fredrika från Bremen, nyskild, 50+, sitter i baren på krogen en grådisig septemberkväll. Hon rättar till den slimmade illröda jumpern och inser att hon börjar bli lite för mullig. Men den är skitsnygg till den svarta slitsade kjolen, så än får "den lilla röda" hänga med.

Cigarettröken ligger som en grå slöja i hela lokalen. Orkestern spelar "Leende guldbruna ögon, har jag förälskat mig i"... På dansgolvet är det full fart.

"Det här är ju ungefär som att vara ute i skogen på jakt efter svamp, tänker Fredrika där hon sitter uppflugen på den, för henne, något för höga barstolen.
" Här finns ju hur många arter som helst som bara väntar på att bli plockade... Fast å andra sidan, några trestjärniga exemplar verkar det inte finnas här i kväll."

Ringförsedda exemplar av det manliga släktet svänger runt i jakten på kvällens fullträff, fjärran från sina hustrur därhemma...
Fredrika läppjar på sin drink, och tänker, alltmedan den ena karlen efter den andra släntrar förbi och spanar in henne:

"Ta den där blekfeta, flintskalliga typen vid rouletten. En typisk CITRONGUL SLEMSKIVLING! Inget ungt exemplar precis. Äldre svampar av den här arten är oftast svartfläckiga och mycket slemmiga av den tjocka slappa avdragbara slemhinnan på stammen. Slemskivlingen är visserligen ätlig, men inte i den åldern."

"Tjena, läget? Får jag bjuda dig på en drink?" Fredrika hör plötsligt en mansröst och tittar åt det håll varifrån rösten kommer. Mitt emot henne i baren sitter en man och ler på ett mycket flörtigt sätt mot henne.

"Oooops, en MANDELRISKA, en riktig godbit, tänker Fredrika, varpå hennes tankar än en gång skenar iväg till svampboken:
"Den råa svampen har en mild smak. Köttet är gräddgult. Utvuxen (som det här exemplaret) får den en svag trattform. Ymnig vit saft, brunfärgas vid tumning, hårt fot, doftar sillake.."

"Nej tack, svarar Fredrika, "jag gillar inte lukten av sill".
Mannen ser ut som ett stort frågetecken i ansiktet, gör en hatgrimas mot henne och mumlar nåt om "jävla stenåldersmurkla" och droppar sedan genast av.
Fredrika ler inåtvänt och konstaterar att det finns män som ser kvinnor som svampar också. Skillnaden är bara den att kvinnor tänker innan dom talar!

"Han där då, till höger om SLEMSKIVLINGEN, han ser ut som en riktig GALLSOPP. Hos honom blir rören mjukare och pösigare ju fler groggar han häller i sig. Tänk att gallsoppar av den här typen tror att de blir charmigare och trevligare ju fullare dom blir! Hans blick är bortom allt förstånd just nu."

Fredrika från Bremen fortsätter sitt botaniserande:
"Whaoo, där står ju en riktig godbit, en KARL-JOHAN, och ser ut som om han ägde hela stället. Han är ganska lik en polettmulatt i färgen. Glänsande hud, kraftiga fötter, mild smak och angenäm lukt. Lämpad för alla tillagningssätt ...

"Oj då, där har vi en liten slemmig SKÄGGMUSSERON, som tror att manligheten sitter under näsan och runt hakan. En riktigt sliskig art som förmodligen har bokmärken till varenda porrsajt på nätet i sin dator."

"Den där SLIDSKIVLINGEN då, i sin vita maffiosokostym, svartvita skor och svarta slips, som suttit och spanat in mig en lång stund vågar jag inte kasta en enda blick på. Den kan jag klassificera ändå. Först klockformad, sedan utbredd med ofta med låg puckel, klibbig, slät, vit eller gråaktig mitt. 5-12 centimeter. En som tror att han är nåt."

"DEN RYNKADE TOFSSKIVLINGEN som sitter till höger om mig är en art jag är lite svag för. Felet med den arten är att guldringen på vänster ringfinger ofta och lätt faller av ..."

"Får jag lov att dansa med dig?" Fredrika från Bremen väcks bryskt ur sina funderingar av en svårbestämd art.

"Den här, tänker hon, verkar vara en gul fingersvamp. Äldre exemplar är ofta beska. Inte underligt att de tillhör gruppen gelésvampar. Den här sorten tror att dom håller i ett dragspel i famnen istället för en kvinna. Fingersvamparna kan aldrig hålla fingrarna i styr. De tror att vi kvinnor har våra erogena zoner på höfterna, på brösten, ja över hela ryggen. Fingersvampar försöker på något underligt sätt krypa in i en ute på dansgolvet".

"Nej tack, jag tror jag ska gå hem och göra mig en varm nattmacka med blandsvamp på"... svarar Fredrika artigt och upptäcker i samma stund vilken art som bjöd upp henne.

"Det var ju en DALLERGRÖPPEL. Och han trodde att jag ville dansa med honom. Häpp! En skrumpnad och hornartad sådan till och med. Håller till på döda stammar. Förra gången jag blev uppbjuden av en dallergröppel ursäktade jag mig med att jag skulle hem och sova min skönhetssömn. Då undrade den jäkeln om jag skulle gå i idé!"

Fredrika från Bremen går småleende/mumlande hem från krogen i den disiga septemberkvällen:"Tämligen allmän i södra och mellersta Sverige. Mindre allmän norrut. Trivs bäst i fuktig terräng"...