Källa: Per-Arne Bodin 1995; Den ryska ortodoxa kyrkan i det postsovjetiska Ryssland, Östeuropa vid skiljevägen, Fontes, Moheda

Under 1990 antogs i Sovjetunionen, inklusive Karelen, nya religionslagar. Detta betydde slutet på förföljelsen av troende i Karelen.

Före revolutionen var den ryska ortodoxa kyrkan en statskyrka av närmast svensk modell. Den styrdes av en helig synod under ledning av en världslig tjänsteman, kallad överprokurator. Efter revolutionen försökte bolchevikerna att förinta kyrkan. På tjugo- och trettiotalen avrättades många av dess ledare, anklagade för kontrarevolutionär verksamhet. Präster och lekmän plågades ihjäl i tusental för sin tros skull. Merparten av kyrkorna och klostren stängdes och revs eller fick förfalla. de polisiära metoderna mot religionen kompletterades med isolering av kyrkan. All form av diakonal verksamhet liksom evangelisation förbjöds i lag.

I de sovjetiska konstitutionerna av 1936 och 1977 förbjöds all form av religiös propaganda i landet. Under andra världskriget fick kyrkan åter möjligheter att verka. Stalin kallade till sig dess högsta ledning och lovade att kyrkan åter skulle få öppna ett stort antal gudstjänstlokaler om den å sin sida lovade att stödja krigsansträngningarna moraliskt och genom insamlingar. Staten kallade på kyrkan när den behövde den.

Den form av förföljelse som var vanligast under Chrustjov och Brezjnev var trakasserier av troende som blev som blev av med arbete, utbildningsplatser och möjlighet att skaffa bostad. Samtidigt fortsattes fängslandet av troende, särskilt de som försökte förena gudatron med ett politiskt budskap om demokrati och rättvisa.

Kyrkoledningen tvingades under hela sovjettiden till förödmjukande kompromisser med statsmakten; präst- och biskopsutnämningar styrdes helt eller delvis av världsliga myndigheter, kyrkoledare fick ständigt uttala sin lojalitet mot sovjetmakten och bedyra att det rådde religionsfrihet i deras land. det skapades en kyrkoledning som i alla fall i sina uttalanden var lojal mot sovjetmakten.. Denna speciella lojalitet visade sig också i att kyrkan sjöng rekviem, panichida, över de döda ledarna, till exempel Stalin och Brezjnev, trots att dessa förföljt kyrkan och förklarat sig vara kämpande ateister. Det var en av många svårbegripliga anomalier i Sovjetunionen. Den ateistiska sovjetstaten krävde samma absoluta underkastelse och lojalitet från kyrkans sida som de ryska tsarerna, samtidigt som det fanns en deklarerad önskan att förinta kyrkan.

Praktiska förändringar under glasnost

Förändringen av kyrkans situation i det dåvarande Sovjetunionen började 1988. Under Gorbatjovs första år vid makten föreföll det som om han ville fortsätta sina föregångares förföljelser av religionen. Att omtänkandet kom just 1988 hade två yttre orsaker: För det första fyllde ryska kyrkan 1000 år, något som gjorde det nödvändigt för parti och statsapparat att granska sin syn på religionsutövning överhuvudtaget. För det andra innebar detta år höjdpunkten för Gorbatjovs makt; han hade kraft att ändra inriktningen av politiken. Samtidigt började det också bli klart att landets situation var utomordentligt svår. Det kanske också fanns personlig sympati från Gorbatjovs sida för kyrkan, men framför allt innebar förändringarna att staten och partiet försökte ta hjälp av kyrkan för att rädda statens, alltså Sovjetunionens bestånd - på samma sätt som Stalin hade vädjat till kyrkan under andra världskriget.

Den förändrade synen på kyrkan visade sig mycket starkt i massmedia. Före 1988 hade man bara kunnat skriva och uttala sig negativt om dess roll i samhället och i den enskilda individens liv. Man hade talat om ”religiösa kvarlevor”, kyrkan hade fått stå för barbari, vidskepelse, bakåtsträveri och gärna också kriminalitet. Man hade gärna skrivit om det traditionella superiet på religiösa helgdagar liksom om präster som stal kollektpengarna. Plötsligt stod kyrkan nu för helt andra och enbart positiva värden. Ett av de första yttre tecknen på den förändrade religionspolitiken var att Gud allt oftare började skrivas med stor bokstav i pressen. Under hela sovjettiden hade det varit påbjudet att skriva Gud med liten bokstav utom i de få publikationer som kyrkan kunde ge ut.

Inget kristet samfund i hela världen har haft så positiv press under 1900-talet som den ryska ortodoxa kyrkan åren 1988 - 1991. Det är nästan omöjligt att finna en enda artikel eller ett enda radio- och TV-program med kritik av kyrkan under denna tid - massmedia öste lovord över kyrkan.

Orsaker till kyrkans förändrade roll

För partiet och statsmakten representerade kyrkan ett gemensamt europeiskt kristet arv. den nya religionspolitiken passade helt enkelt in i Gorbatjovs ”det gemensamma europeiska huset”, föreställningen om en europeisk identitet till vilken också Sovjetunionen hörde. Detta slagord, som kompletterade ”glasnost” och ”perestrojka”, behövdes för att Sovjetunionen skulle uppfattas som rumsrent i världssamfundet och få utländska krediter. Stödet till kyrkan kan också ses mot bakgrund av en känsla av hot ifrån de muslimska delarna av unionen där befolkningsökningen var så stor under 70- och 80-talen att ryssarna och de andra slaverna hotade att hamna i minoritet. Stödet för kyrkan innebar att man ville förstärka den slaviska identiteten i unionen - mot den muslimska.

Även för ryssen i gemen kom kyrkan att stå för viktiga värden som det rådde brist på i landet. Till skillnad från många andra delar av Gorbatjovs politik så stod den nya religionspolitiken i samklang med människornas intressen och behov.

Kyrkan förknippades i samhällsdebatten med bevarandet av kulturarvet. Under decennier hade viktiga delar av litteratur och konst stoppats undan, vanvårdats eller förstörts. Nu framstod kyrkan, och det med rätta, som den institution som bevarat eviga värden - värden som är viktiga för att ryssarna skall uppleva att deras tradition står för något annat än barbari och förtryck. Här kände hela samhället ett behov att söka sina rötter.

Men också en ökad medvetenhet om miljöproblem under glasnost påverkade synen på kyrkan. Den ryska ortodoxa kyrkans skapelseteori började framhävas och diskuteras i många artiklar, särskilt i den liberala pressen. Kyrkoledare började stiga fram och förklara att skapelsen enligt kristet synsätt är helig, att människans verksamhet i naturen var tänkt som en gudstjänst. Kyrkomän uttryckte samtidigt sin avsky för den sovjetiska miljöpolitiken och för den sovjetiska statens syn på naturen som en kraft som skulle kuvas eller som ett outsinligt förråd att utnyttja. Kyrkan har på så sätt kommit att stå för ett varsamt förhållande till naturen, för en maning till besinning inför den ekologiska katastrof som hotar landet. Naturen är för den ortodox kristne dessutom inte bara en del av skapelsen utan också en del av inkarnationen och uppståndelsen. Det är en syn på naturen som dock inte haft någon som helst konsekvens för miljön i Ryssland, men här finns onekligen en outnyttjad ideologisk kraft att ta till vara inför framtiden.

För de sovjetiska marxisterna har moralen traditionellt blott varit en överbyggnad, ett resultat av ekonomiska förhållanden under en viss historisk period. Levin sade vid ett tillfälle att moral var vad som gynnade arbetarklassen. Från partihåll började man under slutet av 80-talet att tala om behovet av allmänmänskliga, eviga värden i en tid av hotande kärnvapenkrig och miljöförstöring. Dessa allmänmänskliga värden visade sig vara inget annat än grundläggande kristna begrepp som samvete och individens okränkbarhet. Kristendomen fick också stå för ett absolut sanningskrav som ställdes i motsats till kommunisternas sjuttio år av propagandalögner. Det finns två ryska ord för sanning - det ena ”pravda”, står för den i samhället accepterade sanningen, det andra, ”istina”, för den eviga sanningen. det var denna eviga sanning som man från samhällets och människornas sida längtade efter i det sönderfallande Sovjetunionen, där avståndet mellan verklighet och propagandalögn var ofantligt.. Från partiet sida försökte man genom att appellera till kristna värden hävda att man nu talade sanning, att man nu till skillnad från tidigare handlade moraliskt och att man inte längre spred propagandalögner. Från människornas sida fanns en längtan efter moraliska värden, som skulle kunna ge ledning när ideologin kollapsat. det är detta ömsesidiga behov av kyrkan som kan förklara dess snabba återkomst i det sönderfallande Sovjetunionen.

Välgörenhet blev för första gången sedan revolutionen ett positivt begrepp i debatten. I och med att det sociala systemet i Sovjetunionen slutade fungera, fick kyrkan en viktig roll inte bara som moralisk kraft, utan också som ekonomisk bidragsgivare. Kyrkan började under Gorbatjovs sista år vid makten bygga sjukhus och vårdhem. I församlingarna bildades ofta särskilda Brödraskap bestående av präster och lekmän som ledde välgörenhetsarbeten och dessutom söndagsskolor och kristen undervisning av vuxna. dessa Brödraskap bygger visserligen på en äldre tradition, men de står för ett nytt och dynamiskt element i den moderna ryska ortodoxin. det är emellertid viktigt att förstå att denna karitativa del av kyrkans verksamhet är mycket mindre viktig än den är för många kyrkor i väst.

Vad som hände under sen glasnosttid i slutet av 80-talet var att kyrkan gavs frihet för att kunna bli en kraft som skulle bidra till folkets och landets överlevande. Kyrkan krävde å sin sida lojalitet och stöd från statens sida, vilket den också fick. Kristendomen uppfattades under glasnost samtidigt som en motkraft mot kommunismen, som det positiva nationella arvet och som en förbindelselänk med resten av Europa och väst. kyrkan fick alltså representera öppenhet mot Europa och världen och samtidigt en nationell identitet. Allt detta förklarar varför den hamnade i centrum under denna tid. Den ortodoxa traditionens isolerande och nationalistiska drag framkom däremot i mindre grad under denna tid.

Den postsovjetiska verkligheten

Sådan var alltså kyrkans situation under sen glasnosttid. I dagens postsovjetiska Ryssland har kyrkan ytterligare stärkt sin position, samtidigt som den också börjat kritiseras från många håll. Smekmånaden med massmedia är slut. Några statistiska uppgifter visar vilka omtumlande förändringar den upplevt under de senaste åren. 1995 hade Moskvapatriarkatet 16.000 öppna kyrkor inom sin jurisdiktion, vilket skall jämföras med 7.000 kyrkor före glasnost. Före glasnost hade kyrkan 16 kloster mot bortåt 300 idag. En plötslig ökning av antalet gudstjänstlokaler till det dubbla innebär naturligtvis både ett problem och en stor utmaning för kyrkan. Vad som äger rum idag är att ett helt land återkristnas, en händelse som inte har någon motsvarighet i historien. 1990 ansåg sig 2 % av befolkningen vara troende, en siffra som 1992 hade ökat till 52 %.

Den ortodoxa kyrkan var under Brezjnev-tidens sista år en rik organisation. Antalet gudstjänstlokaler var ringa och all form av välgörenhet förbjuden. Trots i det närmaste konfiskatoriska skatteregler fick den stora inkomsten från ljusförsäljning, kollekter och ersättning för förrättningar. Idag när kyrkan har fått tillbaka så många byggnader samtidigt som det har blivit tillåtet att med diakonal verksamhet och med underisning har kyrkan tärtom hamnat i en ekonomiskt svår situation. Verksamheten har mångfaldigats på några år utan att inkomsterna ökat i samma omfattning. de största bidragsgivarna till kyrkan - kvinnliga pensionärer, babusjkor, - har blivit helt utfattiga till följd av att deras pensioner och besparingar har minskat i värde på grund av inflationen. Något ekonomiskt stöd från staten av betydelse kan den inte heller räkna med. Kyrkan har på några år blivit en fattig kyrka när det gäller pengar men rik när det gäller möjligheter.

Den ryska kyrkan känner idag glädjen och triumfen av att ha befriats ifrån kommunismens ok. Denna känsla av triumf innebär också att kyrkan med stark röst kräver sin rätt. det är också mycket svårt från statsmaktens sida att inte göra kyrkan till lags. Förstatligad egendom lämnas tillbaka till kyrkan och det håller på att skapas en lagstiftning så att också äganderättsförhållandena kan regleras. den 23 april 1993 antogs en ny förordning i vilken det heter:

Kultbyggnader och de tomter som tillhör dessa, som för närvande är fedrationens egendom, skall etappvis överföras till de religiösa organisationernas egendom eller nyttjande.

Otydligheten i förordningen, där det inte stadgas i vilket fall ”nyttjande” respektive ”ägande” kan komma i fråga, riskerar att leda till nya tolkningsproblem och längre fram till konflikter mellan kyrka och stat över kyrkoegendomen.

De stora Kremlkatedralerna upplåts numera till gudstjänst och olika världsliga institutioner blir bortdrivna från sina lokaler om de varit inhysta i tidigare kyrkor. Kyrkor som varit muséer förvandlas till fungerande gudstjänstlokaler. Muséerna tvingas också lämna tillbaka ikoner till kyrkan. En av Rysslands mest älskade ikoner, Gudsmodern från Vladimir från 1100-talet, återlämnades nyligen av Tretjakovgalleriet till kyrkan. Museifolkets protester att de gamla freskerna och ikonerna inte alltid tål tillströmningen av folk och mängden av tända vaxljus under gudstjänsterna förklimgar ohörda. Muséerna som institutioner uppfattas ofta som koprometterade eftersom de tidigare fungerat som en del av den sovjetiska ateistiska propagandaapparaten. Återlämnandet av egendomen till kyrkan är ett sätt för staten att visa sin lojalitet med kyrkan.

I den nya situationen riskerar kyrkan att på nytt inkorporeras i statens intressesfär. Kyrkliga ledare deltar påfallande ofta i olika officella sammanhang, och den ortodoxa kyrkan uppfatttar sig helt klart som det statsbärande samfundet i landet. regeringen deltar i den ortodoxa kyrkans påsk- och julfirande och många av dess medlemmar har förklarat att de är troende. Jeltsin är självskriven hedersgäst vid patriarkens påskgudstjänst. När Jeltsin valts till preident välsignade patriarken honom i hans nya ämbete. Patriarken har dock vid flera tillfällen påpekat att ortodoxin inte har någon avsikt att ta på sig rollen av statskyrka igen.

Den ryska ortodoxa kyrkan strävar inte efter politiskt inflytande och vill inte åter bli en statsreligion i vårt land. Tiden för sttsreligion är förbi. Idag är vår huvuduppgift att sörja för vårt samhälles moraliska och andliga hälsa.

Trots denna deklaration hotar ändå ett alltför nära samarbete mellan kyrka och stat. Själva kyrkoidén i den ortodoxa traditionen är inte inriktad på konkurrens med den världsliga makten utan på samarbete. I ett särskilt dikret från 20 april 1993 har president jeltsin förklarat statsmaktens skuld för den tidigare religionspolitiken, samtidigt som dekretet framhäver religionens viktiga och positiva betydelse i det Ryssland som idag håller på att byggas upp. Dekretet avslutas:

Det är inte möjligt att tänka sig det framtida Ryssland utan återställandet av moralen och andligheten liksom dess folks olika kulturer och traditioner. En särskild roll i detta kan och bör religionen spela med dess mångfald och med dess oskiljaktiga band med den ryska traditionen.

Den sista frasen i dekretet skall säkert uppfattas som en syftning på den ortodoxa kyrkan. Utan att statsmakten direkt uttalar det så blir den ortodoxa kyrkan dess särskilda bundsförvant. De historiska tröghetskrafterna är här mycket starka. Jeltsin har kritiserats från liberalt håll för att åter göra ortodoxin till statsreligion och glömma bort att den ryska ferationen är ett land med många olika trosåskådningar. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att konstatera att den största religiösa gruppen i Ryssland är den ortodoxa. Majoriteten av de icke-troende känner sig också kulturellt befryndad med denna tradition.

Kyrkans särskilda roll i landet har bland annat också belysts av en långvarig debatt om införandet av fältpräster, delvis som ersättning till de politruker som tidigare verkade bland soldaterna. Prästerna skall bidra till att återskapa den moral och disciplin som inte längre finns inom den ryska försvarsmakten. det håller på att skapas ett särskilt samarbetsorgan mellan kyrkan och militären för att organisera fältprästverksamheten. Den ortodoxa kyrkan känner i egenskap av statsbärande kyrka sitt ansvar för försvrsmakten och dess tillstånd, inte bara för den enskilde soldatens själ.

Kyrkan kräver också att möjligheter till utländsk mission i landet skall begränsas av statsmakten. Patriarken skrev 1993 ett brev till det sedan med våld upplösta Högsta Sovjet och förklarade sitt gillande av en sådan lag som då förbereddes. Någon sådan lag har ännu inte antagits, men det finns ett uttryckligt intresse från kyrkoledningens sida att begränsa utländsk mission. Här finns å ena sidan en förståelig rädsla för olika lycksökare som kommer från väst med ett religiöst budskap, ofta av framgångsteologisk art. Å andra sidan finns här en föreställning om att den ortodoxa kyrkan liksom också islam och delvis också buddismen har särskilda privilegier eftersom de är de traditionella, historiska religionerna i Ryssland. Kyrkan vill här ha skydd av staten.

Tillbaka