1 Inledning
Vi tar bilen och åker från Umeå med färjan till Vasa, fortsätter österut genom Finland och kommer så till den ryska gränsen. På andra sidan denna gräns finns ett samhälle som avviker från det vi är van vid -- det är Karelen. Redan vid gränsen möter oss en annan verklighet. Är visumet i ordning? Hur mycket pengar har du? Vi ställs inför frågor som vi inte är vana vid.
Proceduren vid gränsen löper dock smärtfritt idag. Pogranitjniky (gränssoldaterna) och tulltjänstemännen är tillmötesgående, man känner sig verkligen välkommen. Vid en jämförelse med en gränspassering för bara 10 år sedan märks skillnaden. Jag minns när jag passerade gränsen 1986; bagaget undersöktes minutiöst och kroppsvisitering vidtogs. Proceduren vid tullen tog då mer än två timmar.
När vi är klara vid tullen fortsätter resan österut på “knaggliga“ vägar. Vid vägkanten vinkar spekulanty (svartabörsjobbare) som gör sitt bästa för att få oss att köpa amerikanska cigaretter och billig kvalitetsvodka. Vi aktar dock oss för att stanna och kör vidare. Husen vid vägkanten ser ovårdade ut; omålade och en del ser helt fallfärdiga ut. Resan med alla synintrycken tar på krafterna och vi måste stanna till för att få oss en matbit. Vi tar in på en stolovaja (matsal) och frågar artigt efter menyn. Valet blir inte svårt, vi tar det som finns: kålsoppa, te och mörkt bröd.
Efter en till kopp te fortsätter resan. Min vän, som suttit tyst iakttagande bredvid mig i bilen, börjar tala. Han är överväldigad av intrycken och säger sig ha samma känsla nu som när han befann sig i Tanzania. Vid vägkanten ser vi en gammal kutryggig gumma som håller en blek liten flicka i handen, de verkar inte ha bråttom. “I Tanzania kunde man i alla fall få en kopp kaffe med tilltugg när man stannade till på landsbygden“, säger min vän.
När man ser landskapet och människorna genom bilfönstret förstår man vilka enorma problem som Karelen står inför. Hur fungerar detta Karelen? Angår Karelen oss? Här riktas fokus på maktstrukturen i Karelen.