6 Finland och Karelen efter medeltiden
Ryska Karelen upplevde under 1500-talet en stark utveckling som återspeglades i samhällslivet både materiellt och andligt. Runt Onega hade det bildas 18 pogosty (socknar), där det bodde omkring 50.000 personer. De större befolkningskoncentrationerna var Olonets, Vaaseni och Suoja. I Ladogakarelen fanns 7 pogosty (socknar) med endast cirka 5.000 invånare, men med invånarantalet i växande. Vitahavskarelen tillhörde ännu Novgorods lappmark, där folk levde under en slags feodalism liknande det sydryska. De adliga frälsegodsen dominerade i Aunuskarelen. Den rikaste länsherrren här var Novgorods ärkebiskop på 1500-talet (Lahikainen 1993:26).
Handeln var en viktig näringsgren. Den bedrevs dels som kringresande ”bondhandel” och dels som yrkesmässig storhandel. Kända handelsplatser i Ladogakarelen var Kexholm (Priozersk),Taipale, Sortavala och Kurkijoki. Kring Onega var Suoja och Poventsa de mest kända. Olonets var naturligtvis också ett handelscentrum inom sitt område. Vid Vitahavskusten var Suma och Kem handelsplatser (Suomen Historia II 1984:397 ff).
I det av Sverige styrda Finland skedde också förändringar. Gustav Vasa bröt mot den medeltida feodala traditionen med en stark slottsherre i Finland. Landet indelades i fögderier direkt under kungen och kansliet. Helsingfors grundades 1550 som en handelsstad inriktad på handeln med Ryssland. Under 1540- och 1550-talen trängde finska kolonister in över den ryska gränsen så mycket som 200 kilometer nordost in i Ryssland. Av svenskarna betraktades ryssarna som hedningar. Svenskarna hade ju nyligen tillsammans med finnarna blivit lutheraner. Och nu tillkom bekymret att man hade delar av den finska befolkningen boende på ”fel” sida om gränsen (Jutikkala 1982:46 ff).
Gränsstrider utvecklades till rent krig 1555 och adeln lyckades övertyga Gustav Vasa om att man skulle gå till angrepp mot ryssarna. Den svenska armén skeppades över till Finland. År 1557 gjordes en överenskommelse om att följa den gamla gränsen, sedan svenskarna lidit vissa militära nederlag. Emellertid hade man ännu inte kommit till ett militärt avgörande. Gustav Vasa hade 1556 gjort sin son Johan till Hertig av Finland. Hertig Johan kunde före en självständig politik med Finland som bas. Detta ledde till förvecklingar med brodern Erik XIV, som var Sveriges kung. Erik lät häkta Johan. Men missnöjet med Eriks styrelse ledde till ett adelsuppror och Johan III blev 1568 Sveriges kung. 1581 utnämnde han sig på eget bevåg till storfurste av Finland (Carlsson 1981:342 ff).
Under Erik XIV:s tid hade Estland besatts och satts under den svenska kronan. Detta kunde man göra därför att man i Ryssland var upptagna av inre strider. Under Johan III:s tid skärptes läget och 1570 bröt fientligheterna ut i krig. Det som i svensk historia kallas för ”den långa ofreden” hade börjat (ibid:348 ff).
Denna ofred drabbade Karelens befolkning och bebyggelse hårt. Svenska trupper ödelade gårdar och även kloster i området. Ryssarna svarade med upprepade anfall mot Viborg och härjningståg företogs ända upp mot Österbotten.
Innan 1580 hade fästningen Kexholm, som behärskade Ladogakarelen, och staden Narva i Ingermanland intagits av svenskarna. Under den långa ofreden bedrev man ett rent terrorkrig; 1581 mördade svenskar munkar i Valamo och savolaxare tog ihjäl karelare på svensk order. Det var religiös förföljelse som gjorde att flera karelare flyttade till Ryssland.
Vid freden i Teusina 1595 fastställdes gränsen till Varangerfjorden vid Ishavskusten. Den stora territoriella svenska vinsten var uppe i norr (ibid:349).
Under tronföljdskriget mellan Sigismund av Polen och den blivande Karl IX hamnade den finska adeln på Sigismunds sida. I Finland gjorde bönderna uppror understödda av Karl; det s.k. klubbekriget. Den finska adeln besegrades och 1599 behärskade Karl IX Finland. Den svenska expansionspolitiken i öst ledde till krig mellan Sverige och Polen i Livland i början av 1600-talet. Även i ryska tronföljdstrider beblandade sig Karl IX. Han stödde tsar Vasilij Sjuskij mot tronpretendenten Dimitrij. I spetsen för en svensk här kunde Jakob De la Gardie tåga in i Moskva 1610. Kexholms län och Ingermanland kunde åter besättas av svenska trupper. Uppe i norr gjorde Sverige anspråk på de ryska områdena på Kolahalvön och Vitahavskusten. Den svenka kungen sände dit expeditionskårer bestående av finska bondesoldater (ibid:348 ff).
Vid freden i Knäred 1613, mellan Sverige och Danmark-Norge, togs frågan om de norra områden upp. Sverige avstod från beskattningsrätten av bebyggarna vid Ishavs och Vitahavskusten efter danska påtryckningar. Det svenska intresseområdet kom så att sträcka sig inte ända fram till Ishavet. Det ryska inflytandet här uppe i norr blev allt större efter det att tsar Ivan IV grundade staden Arkangelsk 1594. Staden blev ryskt handels- och administrativt centrum för Ishavsområdet och en stor del av norra Karelen kom att lyda under det regionala styret i Arkangelsk (Laine 1994:15).
Den svenska expansionspolitiken fortsatte dock under Gustav II Adolf. Större delen av Karelen skulle förvärvas, samt så småningom Novgorod. Så blev det också.
1617 vid freden i Stolbova fick Sverige nöja sig med Kexholms län och Ingermanland. Man hade inte lyckats med ambitionen att få kontroll över ryska handeln eftersom ryssarna fortfarande behärskade vägen till Ishavet (Carlsson 1981:351).
Signifikativt för konflikterna i dåtidens Europa var de religiösa motsättningarna. Så var det även i Karelen. Karelarna som var bosatta i Kexholms län var till skillnad från sina fränder i Finland av ortodox tro. Detta utmanade den svenska tvångspolitiken när det gällde enhetlig luthersk tro. Dessutom var den ryska tsaren formellt ledare för den ryska ortodoxa kyrkan, vilket kunde ha politisk betydelse för karelarna. En luthersk tvångspolitik påbörjades, åter såg många karelare sin enda tillflykt i Ryssland. Många karelare flydde alltså till Ryssland, ännu fler flydde även under kriget på 1650-talet. I stället flyttade lutherska finnar in i Kexholms län. Religionsförföljerserna resulterade i att Kexholms län i slutet av 1600-talet var i stort sett lutherskt (Jutikkala 1982:63 ff).
Per Brahe står staty i min (författarens) födelsestad Brahestad, som han grundade. Han grundade även Åbo universitet 1640 samt Sortavala 1632, som då låg i Kexholms län. Brahe var under åren 1637-1640 och 1648-1654 generalguvenör för Finland. Brahetiden betecknar en storhetstid i Finland med jämförelsevis god inre stabilitet (Lahikainen 1993:45).
Till skydd mot svenskarna byggdes på 1640-talet i Olonets en fästning omgärdad av en jordvall. Staden Olonets fick stadsrättigheter 1648 och blev residensstad för denna delen av Karelen. Vitahavskarelen fördes så till Arkangelsk län, vilket delade ryska Karelen i två delar (ibid:27).
I konsekvens av den svenska stormaktspolitiken anföll Karl X Gustav Polen 1655, även om han såg Ryssland som huvudfiende. Kungens mål var att minska Rysslands inflytande i området och få ekonomiska fördelar i form av tullinkomster från baltiska hamnar. Emellertid hade den ryska krigspotentialen förstärkts och Ryssland angrep nu Sverige på ett annat frontavsnitt. Över Ladogasjön kom ett oväntat angrepp och karelarna slöt upp på den ryska sidan. Luthersk civilbefolkning massakrerades. Vedergällningsaktioner mot befolkning på den ryska sidan företogs av svenska truppavdelningar. Efter svenskryska kriget 1656-1658 utvandrade åter karelare söderut till Ryssland, synbarligen av religiösa själ (Carlsson 1981:468 ff).
Vid freden i Kardas 1661, som var Sveriges sista såsom stormakt i området, stärkte emellertid Ryssland sin position i det karelska området på bekostnad av Sverige. Försöken att göra kareler till lutheraner gavs upp 1686 under Karl XI. Slutet av 1600-talet präglades av missväxt, svält och kalla vintrar. 1696-1697 dog cirka en tredjedel av Finlands befolkning (Fagerlund 1993:285).