4 Sverige erövrar Finland
Finlands kristnande påbörjades från väst genom svenska korståg omkring 1150 (Suomen Historia II 1984:29 ff). Från början besatte man egentliga Finland, Satakunta och Nyland; vissa operationer gjordes mot Tavastland. Även danskarna företog korståg till Finland 1191-1202.
Fursten Jaroslav av Novgorod oroades av svenskarnas och danskarnas aktiviteter och genomförde tvångsdop av karelare 1227. Åren efter detta företog Novgorod ett fälttåg mot Tavastland. 1240 besegrade furst Alexander Jaroslavovitj Nevskij en svensk korstågsstyrka vid Neva. På Novgorods sida slogs östfinnar, troligtvis karelare. Detta krig befäste klyvningen av det finska folket (ibid:53 ff).
Under svenskt beskydd flyttade egentliga finnar och tavaster västerut till Finska vikens karelska kust. Å andra sidan stärkte Novgorod sitt grepp om Karelen och 1270 nämns Karelen som ett novgorodskt förvaltningsområde (ibid:58).
Mot slutet av 1200-talet pågick ett ständigt krig mellan tavaster och karelare. Den svenske politiske ledaren, marsken Torgils Knutson organiserade det s.k. tredje eller karelska korståget 1293 och på Karelska näset uppfördes Viborgs slott som bas. Kvinnofrid proklamerades mitt under brinnande krig i Karelen av Birger Jarl 1319 (ibid:99 ff).
Krig kom att pågå i många år, men 1323 slöts så freden i Petrokrepost (Nöteborg). Novgorod behöll sitt grepp om karelarnas kärnområde Ladogakarelen. Gränsen mellan Novgorod och Sverige började vid Sestraretjsk (Systerbäck) och löpte över Karelska näset till sjön Saimen, därefter blev gränsdragningen mer diffus, men troligtvis låg den slutliga gränspunkten vid mynningen av Pyhäjoki älv i Österbotten. Karelarnas urgamla rätt till laxfiske i Österbotten erkändes. Alla parter garanterades tillgång till Neva och förbud mot att uppföra fler befästningar i Karelen infördes (ibid:69 ff).
Kung Magnus slöt för Sveriges och Norges räkning ett avtal med Novgorod 1326. Detta visar vilka vida områden Novgorod hade inflytande över. Ytterligare ett avtal slöts i slutet av 1330-talet om att de karelska bönder som flydde från Novgorod till svenska Finland skulle hängas eller halshuggas (ibid:101).
De sista svenska korstågen österut företogs 1348. Under hela senmedeltiden nöjde svenskarna sig med att försvara denna östgräns, åtminstone i söder. De karelare som bodde vid Onega och Vita havet fick leva ganska självständigt ända fram till 1400-talet (ibid 101) .
Karelarna var genom Novgorod influerade av den grekisk-ortodoxa tron. Mest troligt var det därför karelare, som hamnade under svenskt territorium, flydde till ett område kring Tver. En rest av dessa karelare finns kvar ännu idag kvar som en intressant etnisk och självmedveten minoritet som bevarat sin kultur och sitt språk (ibid:111 ff).
Vid Bottenvikens kust konkurrerade svenskar, finnar och karelare. Bottenvikens västra kust hade koloniserats av svenskarna omkring tiden för freden i Petrokrepost. 0ch 1328 gjorde den svenska regeringen anspråk på Hälsingland, dit hela Norrland räknades, som skulle sträcka sig runt Bottenviken fram till Ule älv och Ule träsk. Sverige annekterade Bottenvikens kustområden utan att ha kommit överens med Novgorod. Därtill förekom skärmytslingar ständigt i Österbotten mellan svenskar och novgorodska karelare (ibid:100).
Under denna tid var de s.k. birkarlarna aktiva i norra Sverige och Finland. Det var kringresande handelsmän som kom österifrån. Dessa var finsktalande, möjligen var de karelare. Namnet birkarl kan härstamma från det i Finland belägna Birkala (ibid:80).
Från slutet av korstågstiden, cirka 1300, spreds den karelska bosättningen norr och väster om Ladoga till nuvarande Savolax och Olonets samt vidare upp mot Vita havet. Genom den svenska expansionen österut och Nöteborgsfreden delades det karelska stamområdet för alltid i en västlig del, Svenska Karelen, och en östlig del, Ryska Karelen. Den östra delen som hörde till Novgorod kristnades av den ortodoxa kyrkan (ibid:87)
Under åren 1438 - 39 utbröt uppror i Finland. Upprorsrörelsen i finska Karelen understöddes av riksföreståndaren Karl Knutsson Bonde. Upproret misslyckades dock. Karl Knutsson Bonde lyckades förhandla till sig östra Finland inklusive finska Karelen när kung Kristoffer blev kung i Sverige. Viborgs fästning föll i Bondes händer. I Viborg bidade han sin tid tills han 1448 valdes till Sveriges kung (ibid:143 ff).
Under kung Kristian I, på 1460-talet, fortsatte även den danske ståthållaren Erik Axelsson Tott att bygga upp en maktbas kring Viborg i östra Finland. Vid samma tid hade Moskva underkuvat Novgorod. Moskvaryssland hade en helt annan militär styrka och expansionsvilja än Novgorod. Tott förstärkte Viborg och anlade fästningen Olofsborg innanför den ”ryska” gränsen. Efter Totts död tilltvang sig Sten Sture d.ä. Totts finska län (ibid:154).
Ryssarna invaderade Finland 1495. Ståthållaren Knut Posse försökte försvara Finland mot övermakten. 1497 tvingades Sten Sture sluta fred på samma villkor som i Petrokrepost (Nöteborg). Dock beslutade svenskarna sig för att förfalska Nöteborgsfördraget på ett sådant sätt att man kunde behålla de områden som man tillskansat sig på ryskt område. Finländarna fann nu att de inte alltid kunde lita på att Sverige skulle försvara deras östgräns. Diverse diskussioner ledde fram till att Erik Turesson Bielke blev militär ståthållare över hela Finland, ett uppdrag som han skötte med den äran. Bielke efterträddes av Sten Sture d.y., som vann stort stöd i Finland. Under den dansk-svenska konflikten gjorde kung Kristian samma utrensning av finska adelsherrar som han hade gjort med de svenska. Men andra tider skulle snart gry (ibid:165 ff).