25 Jeltsins Ryssland tar över Sovjetunionens problem
Under våren 1991 uppträdde Boris Jeltsin som öppen utmanare till Gorbatjov och sovjetväldet. När Jeltsin väljs till Rysslands president i juni 1991 är Sovjetunionen stadd i upplösning. Ett år tidigare hade det ryska parlamentet deklarerat sin suveränitet. Jelsin har en grundmurad popularitet i Ryssland, som grundlagts under hans tid som frispråkig borgmästare i Moskva. Han kom att bli en symbol för kampen mot kommunismen och uppslutningen kring honom blev stor.
Händelserna kring augustikuppen 1991 förde Jeltsin till den absoluta makttoppen. Han visade stort mod när han uppflugen på en stridsvagn fördömde kuppmännen och deras avsikter. De kupptrognas förband misslyckades den 21 augusti bryta igenom de barrikader som skyddade ”Vita huset” - Rysslands parlament - , som var de Jeltsintrognas högkvarter. På så sätt lyckades de Jelsintrogna bryta udden av kuppen.
Efter detta stärkte Jeltsin sin exekutiva makt. Han bidrog hösten 1991 till bildandet av Oberoende Staters Samvälde (OSS) och därmed påskyndat Sovjetunionens upplösning
I december tar Ryssland, Ukraina och Vitryssland avstånd från Sovjetunionen och erkänner varandra som suveräna stater. Rysslands Hösta Sovjet ogiltigförklarar 1922 års traktat om Sovjetunionens grundande. Gorbatjov lämnar över kärnvapenkoderna till Jeltsin, den fullkomliga maktsymbolen, när han avgår den 25 december.
De ekonomiska problemen som Ryssland ärvde från Sovjetunionen löstes inte genom övergången till marknadsekonomi. Snarare har den ekonomiska krisen skärpts, genom stora anpassningssvårigheter till den nya situationen efter drygt 80 år av planekonomi.
1 januari 1992 startar Jeltsins chockterapi-reformer under ledning av biträdande premiärministern Jegor Gaidar. Priskontrollen hävs vilket orsakar massiv inflation, men utbudet av varor ökar och de långa köerna minskar. Allting kan inte skyllas på politikerna och marknadsreformerna, även om politikerna har fått stå till svars för de uteblivna framstegen. Det kan inte vara nådigt att vara politiskt ansvarig för ekonomin i Ryssland. De som fått ta skulden är finansministrar, centralbankschefer och dylika. Därtill kommer andra problem kopplade till transitationen; brottslighet, arbetslöshet, sociala problem, försörjningsproblem, alkoholism m.m., listan på problem kan göras lång.
Under andra halvåret avbryter Jeltsin chockterapin och tar in tre konservativa industriledare i regeringen, en av dem är gasindustrins ledare Viktor Tjernomyrdin. Denne utses i december 1992 till premiärminister. Tjernomyrdin kom att utvecklas till Jeltsins högra hand. Förvånansvärt nog har Tjernomyrdin ridit ut de många stormar som blåst i den ryska politiken de senaste åren. Hans politiska plattform idag är Nasj ruskij dom (Vårt ryska hem) som blivit etablissemangets parti och med allianser bildat ett ”mittenblock”.
Den ryska ekonomin försämras stadigt. Den 11 oktober 1994 t.ex. minskar värdet på rubeln med 27,4 % på en enda dag, vilket orsakar panikköp av dollar på den ryska penningbörsen. På sex veckor under 1994 sjönk valutavärdet med 78 %, ett av många tecken på att den ryska ekonomin är i gungning. I början av 1996 står Ryssland inför en svår likviditetskris och president Clinton i USA godkänner ett nytt, treårigt lån på nio miljarder dollar från IMF till Ryssland. Lånet utökas senare till 10,2 miljarder. Krediten har mycket generösa villkor och Jeltsin får möjlighet att betala statens skuld till arbetare, som har fått vänta på både löner och pensioner. Men den ackumulerade löneskulden uppräknas hela tiden. I december 1996 var den statliga löneskulden runt 4 billioner rubel
Jeltsin, med hjälp av sin utrikesminister Kozerev, gick längre än Gorbatjovs reformpolitik när det gällde integrationen med väst. Jeltsin ville överföra västländernas system med den fria marknaden till Ryssland. Detta orsakade en livlig debatt, inte minst i folkduman.. Man kan urskilja två slags meningsriktningar den traditionalistiska respektive den revisionistiska. Detta märktes inte minst i debatten om en ny militärdoktrin. Det första förslaget till ny militärdoktrin som lades fram i maj 1992, i samband med bildandet av den nya ryska armén, förkastades, då den ansågs vara alltför traditionell. I november 1993 meddelades att en ny försvarsdoktrin antagits. Det dröjde dock innan den publicerades.
Den nya försvarsdoktrinen bestod av tre delar:
1. Den politiska delen behandlar Rysslands syn på användandet av militär styrka, hot mot militären och eventuella orsaker till en militärkonflikt.
2. Den militära delen skisserar hur eventuella framtida krig eller konflikter kan komma att utvecklas och vilka uppgifter de väpnade styrkorna då får.
3. Den militärtekniska delen behandlar utvecklingen av vapen och annan utrustning. I doktrinen bedöms sannolikheten för ett världskrig ha minskat betydligt. Lokala krig och konflikter inom det forna Sovjetunionen utgör nu det främsta hotet mot freden, främst avses då oroligheterna i Kaukasus (Hearst 1996.18-19)
Rysslands utrikespolitik genomgick en förändring från 1993 och som kan skönjas ännu idag. I självständighetens begynnelse var den mycket provästerländsk, men den blev mer självständig och hårdnade i tonen, något som Jeltsin motsatte sig tidigare.
Tiden av radikalt västvänlig politik gav inte den utdelning man hoppats på. En del ryska politiker tycks ha dragit slutsatsen att landets vitala intressen ligger mindre i goda relationer till USA och västvärlden än relationerna till de forna sovjetstaterna. Ryssland förlorade sin verkliga stormaktsroll i världspolitiken, men var angelägen om att behålla ledarpositionen bland OSS-länder. Ryssland påtog sig en självutnämnd roll som ledande nation i OSS och visade ökat intresse för att stödja etniska ryssar i de forna Sovjetrepublikerna. T.ex. har de baltiska ryssarnas situation förvärrats då det ryska språket har nedprioriterats till förmån för de inhemska språken. Detta är dock inte unikt för Baltikum, men debatten där har nått det övriga Europa, mycket på grund av högljudda och ofta överdrivna anklagelser om diskriminering av ryssar, som från Ryssland riktas mot Baltikum.
Nationalisternas framgångar, bl.a. genom Vladimir Zjirinovskij och Alexander Lebed, kan också ha gett ryska politiker en vink om vart opinionsvindarna blåser. Politikerna vill öka sitt stöd hos folket och neutralisera extremisterna genom att anamma den populära nationalismen. Antydan till förändringar i utrikespolitiken märktes redan i slutet av 1992. Denna s.k. Zjirinovskijfaktor kan ha lett till dessa förändringar i rysk utrikespolitik.
I motvikt till dessa kritiska signaler och som samtidigt markerar en ny svängning i politiken är att Ryssland under sommaren 1994 undertecknade ett avtal som innebär att man deltar i Natos Partnerskap för Fred (PfP). Inom ramen för PfP har Ryssland deltagit i flera militära övningar i syfte att öva fredsbevarande insatser. En sådan genomfördes mellan USA och Ryssland i september 1994. Rysslands relation till Nato har varit en av de stora politiska frågorna i Ryssland och Europa 1996. Östeuropeiska och baltiska stater vill gå med i Nato och det kan inte accepteras utan Rysslands medgivande med mindre att Ryssland får ett direkt avtal med Nato. Idag syns det som om parterna kan bli överens om detta (Scheman 1993a:12-13).
Inrikespolitiskt utvecklades en maktkamp mellan Jeltsin och parlamentet, som valdes 1990, företrädd av talmannen Ruslan Khasbulatov. Khasbulatov ansåg den regering Jeltsin utsett som bednie parini (arma stackare) och bromsade nästan alla initiativ från den exekutiva sidan. I december lyckades han manövrera bort premiärminister Jegor Gaidar från makten. Situationen för Jeltsin och hans regering var mycket besvärlig när man hade lagstiftarna - parlamentet - emot sig, som hela tiden sökte stoppa käppar i hjulet. Dessutom försökte Khasbulatov få över den nye regeringschefen Viktor Tjernomyrdin, som stod neutral i maktkampen, över på folkkongressens (parlamentets) sida. Tjernomyrdin förblir dock lojal mot Jeltsin. I stället vänder sig parlamentet senare mot andra ministrar som man vill ha bort; Anatolij Tjubais som ledde privatiseringsprogrammet och Boris Fjodorov som var chef för den ekonomiska planeringen. Dessa tvingas så småningom att avgå (Scheman 1993a:12-13).
Vidare motsatte sig Khasbulatov förslag till folkomröstning om en ny författning och stödde fortfarande den gamla författningen från Brezjnevs tid. Folkomröstningen om författning genomfördes dock den 25 april 1993 och ledde till framgång för Jeltsin, valet innebar också att han sitter kvar som president fram till 1996. Drygt 60 % av de ryska väljarna röstade för honom och hans reformpolitik (Lloyd 1993:8). 1993 års författning finns presenterad på annat ställe i det här arbetet (Lloyd 1993:8).
Nationalitetspolitiken var ett område som beredde, och gör det fortfarande, problem för Jeltsin. I november 1991 utlyste Jeltsin undantagstillstånd i Tjetjenien efter det att tjetjenerna valt den f.d. flyggeneralen Dzjokar Dudajev till president och denne förklarat Tjetjenien självständigt. Jeltsin skickade trupper till den tjetjenska huvudstaden Groznyj men dessa drogs bort efter en tid. Moskva har aldrig tillgodosett Tjetjeniens på självständighet, men har fram till hösten 1994 inte gjort särskilt mycket åt separatiststrävandena. I mitten av december 1994 gick ryska trupper in i Tjetjenien igen för att tvinga utbrytarrepubliken tillbaka in i federationen. Dudajev dödades den 21 april 1996 i en rysk raketattack. Gång på gång syntes den tjetjenska frågan vara på väg mot en lösning men oron blommade alltid upp igen. Först under hösten 1996 var de ryska trupperna borta från Tjetjenien.
- Tuvarepubliken, vlken är en av de fattigaste områdena i Ryssland, har också en stark separatiströrelse. Där röstade endast cirka 30 % för godkännande av den nya konstitutionen.
- Tatarstan har varit bland de mest högljudda i kraven på autonomi. 1993 gick Tatarstan efter långa förhandlingar med på att signera federationsavtalet. Därmed accepterar de sin roll som republik inom den ryska federationen. Men samtidigt har de velat säkra så mycket politisk och ekonomiskt självbestämmande som möjligt (Wittmar 1995:23).
Från olika republiker och regioner kom krav på självständighet, framför allt under 1993, i takt med att centralstyrelsen tappade greppet om den ekonomiska utvecklingen. Det såg ut som om Ryssland skulle splittras i småstater. Olika områden lovades långtgående självständighet, men så småningom har centralmakten stärkt greppet i de upproriska områdena. Redan i oktober beordrade han de regionala parlamenten att utlysa nyval och drastiskt minska antalet ledamöter. Självständighetsdiskussionen 1993 tas upp på annat ställe.
Det ryska parlamentet fortsätter dock att blockera presidenten, hans program och utmanar hans auktoritet. Jeltsin upplöser därför parlamentet den 21 september 1993 och utlyser nyval till december. I protest barrikaderar sig dagen därpå Jelsins motståndare i parlamentsbyggnaden Vita huset. Ledare för motståndet är Khasbulatov och Rutzkoj. Den 3 oktober ockuperar beväpnade upprorsmän den statliga televisionen och borgmästarens kansli i Moskva. Den ryska armén förhåller sig till en början avvaktande. Slutligen angriper stridsvagnar dock Vita huset och Jeltsin krossar upproret. I efterspelet bannlyser Jeltsin det ryska kommunistpartiet och ytterligare 13 politiska grupper på både vänster- och högerkanten, som beskylls för att ha deltagit i upproret. Partitidningen Pravda och några andra politiska publikationer förbjuds också. Bannlysningen av kommunistpartiet hävs efter några veckor. Den 24 februari 1994 släpps Khadbulatov och Rutzkoj från fängelset efter att ha fått amnesti av det nya parlamentet. Jeltsin blir upprörd av detta och avskedar riksåklagaren som inte förhindrat frisläppandet.
Från hösten 1994 får Jeltsin personliga problem, hälsan sviktar och från oppositionen anklagar man honom för alkoholism efter diverse olyckliga framträdanden. Under 1995 läggs han in på sjukhus i olika omgångar. Hösten 1996 opereras han med gott resultat.
Valet den 25 april 1993 av en ny konstitution gav en viss regional stabilitet. Konstitutionen godtogs i parlamentet i november, efter det att Jeltsin kommit till en uppgörelse med ledarna i 88 republiker och regioner. I den nya författningen regleras regionernas roll och regionerna kan välja direkt sina representanter till det allryska parlamentet, med undantag av den första tvååriga sessionstiden. Efter den första tvååriga sessionstiden skulle hela parlamentets mandattid vara fyra år. Presidentmakten skulle också stärkas i den nya konstitutionen (Scheman 1993b:10).
Vid parlamentsvalen den 12 december 1993, som Jeltsin utlyst, för att konsolidera sin makt erhåller både ultranationalisten Zjirinovskij och det nystartade kommunistpartiet får oväntat starkt väljarstöd. Zjirinovskijs Liberaldemokrater får hela 24 % av rösterna, medan Gaidars Rysslands val, som representerar regeringspolitiken, får 14%. Reformpartiet Jabloko (äpplet) under Javlinskij får ännu mindre. Detta innebar att refomarbetet får en allvarlig knäck. Gaidar uttryckte det som ”ett nederlag för demokratin”. Premiärministern Tjernomyrdin stod över partipolitiken i det här valet.
Nästa val är den 17 december 1995 och då väljs en ny duma (parlamentets underhus). Hela 43 partier deltar. Det återuppstådda kommunistpartiet vinner valet och Zjirinovskijs liberaldemokrater blir överraskande tvåa. De hade före valet cirka 40 % av platserna i duman, de kommer nu att få uppåt 45 %. Jeltsin, som nu är tillbaka i arbetet efter konvalescensen, tilltalas inte av valresultatet och svarar med att avsätta reformministern Tjubais från posten som privatiseringsminister.
Under våren 1996 seglar kommunistledaren Gennadij Zyuganov upp som favorit inför sommarens presidentval. Kommunisterna hade ju segrat i parlamentsvalet och Zyuganov gör en bra valkampanj. Opinionsundersökningarna ger också Zyuganov en klar ledning framför Jeltsin.
I väst och framför allt i USA ser man faran och oroas av en eventuell återkomst av kommunismen i rysk politik. I den andan gör USAs utrikesminister Christoffer ett utspel som får stort utrymme i ryska medier. Han varnar de ryska väljarna för kommunismen som kommer att göra Ryssland isolerat i ett allt mer enat Europa. Då är det bättre att satsa på den integration som Jeltsin står för (Kempster 1996:10).
När sommaren kommer och valdagen närmar sig har Jeltsin hämtat in Zyuganovs försprång trots att han haft mycket emot sig; Tjetjenienkriget, ohälsa och fadäser inför offentligheten. Jeltsin vinner valet troligen för att ryssarna ser honom som det minst dåliga alternativet och effekterna av den omfattande anti-kommunistiska propaganda som svepte över landet. Eller, om man ser det traditionellt västerländskt, så valde man friheten framför kommunismen. Jeltsin är Rysslands president fyra år till, - om han orkar (Konstel 1996:6 och Stanley 1996:3-4).
Under hösten 1996 har Jeltsin till stor del varit sjukskriven. Tjernomyrdin har varit den som ”vikarierat” för presidenten exekutivt. Tjubais, Jeltsins stabschef, är troligen den som haft det avgörande inflytandet på politiken.
Den som kom på ”tredje plats” i presidentvalet - Alexander Lebed - engagerades av Jeltsin som säkerhetspolitisk ansvarig i regeringen. Lebed fick i uppdrag att åstadkomma fred i Tjetjenien, vilket han lyckades med. Efter fyra månader på sin post emellertid avskedades han p.g.a. samarbetssvårigheter med inrikesministern Kulakov. Lebed efterträddes av Ivan Rubkin, en apparatchik (medelmåtta i maktapparaten) efter Lebeds eget språkbruk.
I Karelen har Jeltsin ett förhållandevis starkt stöd. Det visar det senaste presidentvalet där Jeltsin fick 53 % av rösterna i första omgången här. De kommunistiska kandidaterna fick tillsammans 34 %. I andra omgången fick Jeltsin 65% i Karelen (Tsygankov 1996b:13).