24 Sovjetunionen reformeras och går under med Gorbatjov (Källa: Nationalencyklopedin 16 1995:90-91)
Michail Gorbatjov blev kommunistpartiets generalsekreterare och sålunda Sovjets ledare 1985. Gorbatjov står för perestrojka och glasnost som speglar hans beslutsamhet att reformera det ekonomiskt krisdrabbade och politiskt stillastående sovjetsamhället.
Glasnost, öppenhetspolitiken, skulle ge insikt om de ekonomiska problemen så medborgarna kunde mobiliseras till en allmän förbättring och uppryckning. En mjukare attityd gentemot väst var också nödvändig för att minska misstänksamheten och få in kapital och teknologi från väst till landet. Gorbatjov fick i början entusiastiska recensioner i västpressen. När han besökte Paris i oktober 1985 blev det ett personligt "good-will genombrott" för honom i väst.
Men glasnost fick inte den funktion Gorbatjov räknat med. I stället hjälpte glasnost till att avslöja många politiska missförhållanden. Den för många överraskande insikten om hur undergrävt folkets förtroende för kommunistregimen egentligen var, spreds i och utanför Sovjetunionen. Avslöjanden kring Tjernobylolyckan i april 1986 visade att glasnost inte klarade provet.
Konstitutionen omarbetades. 1988 inrättades ett nytt friare valsystem och ett nytt högsta representativt organ inrättades - Folkdebuterades kongresss - bredvid Högsta Sovjet.
Om glasnost-politiken misslyckades så måste man tillerkänna Gorbatjov framångar inom fred- och nedrustningspolitiken. Engagemanget i Afganistan avvecklades, i juli 1986 inleddes truppreträtten. I de globala nedrustningssamtalen hade Gorbatjov initiativet framför amerikanarna. T.ex. vid Reykjaviksmötet i oktober 1986 överraskade Gorbatjov världen med långtgående förslag. Men den största överraskningen kom nog när han vid sitt tal i FN, i december 1988, tillkännagav det sovjetiska trupptillbakadragandet från Östeuropa. Gorbatjov var en stor bidragande orsak att till att en mängd nedrustningsavtal kunde träffas och att "det kalla kriget" kunde upphöra. För sina insatser tilldelades han Nobels fredspris 1989.
I januari 1987 deklarerade Gorbatjov att perestrojkan, den ekonomiska omstruktureringen, hade inletts.. Syftet var att öka den ekonomiska effektiviteten och produktiviteten. Medlet var att väcka medborgarnas samhällsengagemang och den kapitalistiska världens intresse att hjälpa Sovjetunionen teknologiskt och ekonomiskt. Det faktiska resultatet blev inte det åsyftade. Den ekonomiska omdaningen ledde efter några år till livsmedelsbrist och svår inflation. Under två veckor i juli 1989 strejkade gruvarbetare för högre löner och politiska förbättringar. Det var den största strejken i Sovjetunionen sedan revolutionen 1917. Tidigare i mars samma år hade de första fria valen till Högsta Sovjet företagits. Det blev ett stort bakslag för etablissemanget, 30 högt uppsatta kommunister förlorade sina platser.
Den politiska mobiliseringen mot den komprometterande sovjetstaten och dess ledargrupper kom framför allt att ske på etnisk och territoriell grund. Etniska konflikter, som gällde olika sovjetfolks rätt till självbestämmande blossade upp och splittrade från 1988 allt mer sovjetstaten. Speciellt de baltiska folken gick i spetsen för den utvecklingen.. Samhällsbevarande, huvudsakligen ryska grupper inom parti, statsapparat, säkerhetspolis och försvarsmakt förenades med en allt mer konservativ Gorbatjov i försvar för unionen.
Gorbatjov syntes till varje pris försöka bevara Sovjetunionens auktoritet i det stora imperiet. Vid besöket i Berlin i oktober 1989 hade han pratat om radikala reformer, men Sovjetunionen skulle bestå. Detta var en månad innan Berlinmuren raserades. I januari 1990 skickades sovjettrupper till Baku, den azerbadzjanska huvudstaden, för att förhindra ett uppror mot det lokala kommunistpartiet. I mars ändras författningen så att kommunistpartiet i Sovjet kan skrotas, samtidigt väljs Gorbatjov till Sovjetunionens förste exekutive president.
I sin nya maktposition underlät Gorbatjov att stödja det s.k. 500-dagarsprogrammet, ett långtgående program för privatisering och självbestämmande för republikerna. Det gjorde att många började tvivla på hans goda vilja. Under tiden fortsatte den ekonomiska krisen. Reformanhängare bl.a. Vadin Bakin och Alexander Jakolev tvingades lämna kretsen kring Gorbatjov. Gorbatjov stod allt mer ensam som anhängare av reformer och hans kompromisser med de konservativs kommunisterna försatte honom och hans politik i ett allt svårare läge. Han höll på att tappa greppet. Det visar händelserna, i januari 1991 i Litauen, när sovjetiska trupper stormar TV-tornet i Vilnius utan Gorbatjovs godkännande.
Under våren 1991 började Gorbatjov att svänga mot en tydligare reformpolitik igen. Trycket från de konservativa var starkt, men samtidigt pressade reformanhängarna på. Gorbatjov gjorde allt fler eftergifter för krav från republikerna och reformanhängarna.
Den 19 augusti avsattes Gorbatjov av "Statens kommitté för införandet av undantagstillstånd i Sovjetunionen". Kommittén bestod av 8 högt uppsatta personer, den leddes av premiärminister Pavlov och här ingick KGB-chefen, vicepresidenten, försvarsministern och inrikesministern. Gorbatjov sattes i husarrest på Krim. Trupper kommenderades ut i Moskva och ute i landet konstaterades trupprörelser. Militärens uppslutning var dock inte total. Ett motstånd mot kuppmakarna mobiliserades. Den ryske presidenten Jeltsin ledde motståndet i Moskva. Stora demonstrationer mot kuppen förekom i Moskva och Sankt Petersburg. Läget ute i landet var förhållandevis lugnt. Det var bara i Moskva det kom till blodsutgjutelse. Kuppförsöket misslyckades och Gorbatjov återfår makten.
Detta desperata och misslyckade kuppförsök av konservativa "patrioter" 1991 skyndade dock bara på utvecklingen som innebar att Sovjetunionen föll sönder i sina etniska territoriella beståndsdelar. Gorbatjov, som finner att kommunistpartiet inte är på hans sida, upplöser partiet. Efter att den ena Sovjetrepubliken efter den andra har antagit suveränitetsdeklarationer finner Gorbatjov för gott att försöka omvandla Sovjetunionen till en lösare federation. Detta görs i september 1991 och blir det sista försöket att rädda Sovjetunionen. Juldagen 1991 avgick Gorbatjov som Sovjetunionens siste president och därmed upphörde Sovjetunionen att existera.
I Karelen fick Gorbatjovs reformer jämförelsevis sent genomslagkraft. Med intryck från glosnost och perestroka startade dock en nationalistisk debatt 1989 även i de styrande organen i Karelen. De nationella minoriteternas identitetssträvanden gjorde att en rad vepsiska och karelska föreningar startade. Historiens första karelskspråkiga tidning utgavs 1989 – "Oma mua". Karelen kom att ändras i fotspåren efter Sovjetunionen efterföljare. 14 november 1991 ändrades Sovjetkarelens offentliga namn till Karelska republiken. Samtidigt ändrades namnen på en rad platser och institutioner. Namn förknippade med Sovjetunionen och kommunismen byttes ut.