22 Brezjnev och stagnationen (Källa: Nationalencyklopedin 16, 1995:89-90)
Efter avsättningen av Chrustjov tog en ledartroijka vid bestående av Leonid Brezjnev (partiets generalsekreterare), Aleksej Kosygin (regeringschef) och Nikolaj Podgornij (president). Leonid Brezjnev blev den som kom att dominera. Han får betraktas som en konservativ politiker, som var rädd för förändringar. Han strävade att gradvis strama åt det politiska och kulturella livet, t.ex. tolererades inte protester av samhällssystemet från intellektuella.
Den ekonomiska tillväxten stagnerade och började till och med falla. Jordbruks och tjänstesektorn förblev underutvecklade. Den viktigaste orsaken var att regimen fortsatte odla det kommandoadministrativa arvet från Stalin genom att motsätta sig en minskning av centralstyrningen. Stelbentheten i planekonomin lade grunden för en svart ekonomisk sektor, även i Karelen. Mutor och korruption blev allmänt förekommande. Försvarskostnaderna var för stora för att man skulle kunna satsa på konsumtionsvaror.
Den s.k. Brezjnevdoktrinen gav socialiststater rätt att intervenera militärt om statsskicket i ett socialistiskt land tenderade att ändras i kapitalistisk riktning. 1968 sattes trupper in i Tjeckoslovakien för att kväsa den s.k. Pragvåren, med dess kommunistreformistiska strävan. 1979 invaderades Afganistan i enighet med Brezjnevdoktrinen,
Moment av avspänning mellan USA och Sovjet kan skönjas under Brezjnevperioden; SALT-förhandlingarna om kärnvapenbegränsningar och Helsingforsöverenskommelsen 1975. Sovjet intervenerade inte heller i Polen under ”solidaritetsrevolutionen” 1980-1981.
Från att ha varit partichef blev Brezjnev president och statschef 1977, samma år kom en ny författning i Sovjetunionen. Motiven för den nya författningen var, enligt Brezjnev, att det sovjetiska samhället blivit allt mer homogent. Skillnaden mellan sociala grupper och nationaliteter höll på att upphöra. Sovjetunionen hade blivit en ”hela folkets stat” som passerat stadiet ”proletariatets diktatur”.
Det viktigaste i författningen:
1. Medborgarnas rättigheter och skyldigheter reglerades i en ganska omfattande rättighetskatalog. När dessa fri- och rättigheter skulle utövas fick de dock inte skada statens, samhällets och andra medborgares intressen. Genom detta senare tillägg fick myndigheterna rätt att göra inskränkningar i fri- och rättigheterna.
2. Sovjetunionen skulle som tidigare vara en federativ stat av 15 unionsrepubliker. Formellt sätt fick dessa även nu stora rättigheter. Den formella rätten att hålla egna arméer - det har aldrig existerat nationella arméer - upphörde nu.
3. Det kommunistiska partiet fick en mer framskjuten och preciserad position. Partiet skulle vara den verkliga beslutsfattaren i alla statliga och samhälleliga organisationer på alla nivåer inom Sovjetunionen.
4. De högsta statsorganen var Högsta Sovjet, Ministerrådet och Högsta Sovjets Presidium. Enligt författningen fanns ingen maktdelning mellan dessa organ.
5. Sovjeternas ställning stärktes på alla nivåer inom unionen. Betydelsen av valen till dessa betonades, samtidigt som mandatperioden i många fall utökades från 4 till 5 år.
6. Utrikespolitiken förtydligades. Samtidigt som författningen understryker vikten av att goda relationer skapas för en fortsatt utveckling mot kommunism inom landet betonas att socialismens positioner i världen skall stärkas. Parallellt härmed ska Sovjetunionen verka för en fullständig avrustning i världen och för en fredlig samexistens med stater som företräder andra sociala system.