20 Chrustjov och tövädret
1953 dog Stalin, och många drog en djup suck av lättnad. En inre maktkamp uppstod och ur den maktkampen framträdde Nikita Chrustjov som ny ledare. Sovjetunionen upplevde en modernisering och de materiella villkoren för medborgarna förbättrades. Centralstyrningen av ekonomin skulle göras mer effektiv genom uppdelning i s.k. Sovnarzhosi. Stora statliga projekt startades inom bostadsbyggande och forskning. Framgångar nåddes t.ex. inom rymdforskning. Jordbruket omorganiserades och nya marker uppodlades (Christiansen 1994:160 ff).
Uppgörelsen med Stalintidens oförätter blev en viktig uppgift för Chrustjov. Hans brandtal vid den 20.e partikonferensen 1956, där han avslöjade den tidigare regimens misstag, inledde en rehabiliteringsprocess som något upprättade statens rykte. Chrustjov uppnådde en viss respekt och popularitet i väst och lyckades upprätta en kommunikation. Han försökte väcka förståelse för de sovjetiska ståndpunkterna i världspolitiken. Vi minns hans uppträdande i FN när han tog av sig skon och dunkade den i bordet för att protestera.
Under Chrustjovs tid organiseras den tyska ockupationszonen till satelliten DDR (Deutsche Demokratische Republik). I DDR blev den politiska kontrollen och övervakningen hårdare än i de andra kommuniststaterna. Men stora resurser satsades på industrin och även på social välfärd. DDR kunde visa toppsiffror på industriell utveckling, bostadsbyggande och sjukvård (BB:s Världshisoria 14 1984:187).
Genom kväsandet av Ungernrevolten 1956 hade Sovjetunionen visat att tövädret hade gränser och att man inte ville släppa på kontrollen av Östeuropa. På 1960-talet ökades spänningen mellan supermakterna, Berlinmuren byggdes 1961 och den för världsfreden kritiska Kubakrisen 1962 höll på att sätta världen i brand.
Inom den sovjetiska partiapparaten mötte Chrustjovs förändringssträvanden kritik. 1964 avsattes han, officiellt p.g.a. hög ålder och dålig hälsa, men den verkliga orsaken torde vara misslyckanden inom jordbruks- och utrikespolitiken (ibid:191).