2 Karelarnas tidiga historia
Den äldsta bosättning man konstaterat i det karelska området är 9.000 år gammal och fast bebyggelse 7.000 år gammal (Latikainen 1993:15). Vi vet dock inte varifrån dessa bebyggare kommer.
Det finsk-ugriska ”urfolket” härstammar troligen från Volgas mellersta lopp. Här skiljdes ungrarna från ”urfinnarna” för 4.000-5.000 år sedan. För omkring 3.500 år sedan bodde den östersjöfinska folkstammen på båda sidorna om Finska viken. Samerna skiljde sig från finnarna för 3.000 år sedan. 500 år senare var det esternas tur att skilja sig från finnarna. Omkring år 100 e.Kr. nämns finnarna för första gången i skrift av den romerske historiken Tacitus (Jutikkala 1982:11 ff).
Jordbruk bedrevs i ett bälte från kusten in i Tavastland uppåt Kumo älvs vattensystem. Svedjebruket var allmänt vedertaget. Pälshandel och jakt var också viktiga näringar.
Under folkvandringstiden, c:a år 400 - 800 försvagades kontakterna med folken söderut medan kontakterna västerut stärktes. Under senare folkvandringstid, 550 - 800, uppstod en styrande hövdingaklass och båtgravar, av samma typ som de i Skandinavien, uppfördes. Kalevaladiktningen tros härstamma från denna tid, samma tid som den anglosaxiska Beowolfssagan sägs skildra (ibid:17 och Eidlitz 1991:23).
Omkring år 1.000 kan tre finska stammar klart urskiljas; i sydvästra Finland bodde egentliga finnar. Det västliga sjödistriktet och området kring Kumo och Kymmene älvar beboddes av tavaster och i öst bodde karelarna.
Ryska forskare anser att karelarnas ursrungsområde i Fennoskandia är området nordväst om Ladoga, det småkuperade och naturfagra området kring Sortavala. Fynd har gjorts i jorden här som styrker de teorierna. Detta område var sedan vikingatiden ett område genom vilket krigare och handelsmän förflyttat sig. Här fanns en transithandel under Novgorods ledning med
Veserna, som troligen är ett annat namn på vepserna, skall under medeltiden ha bebott en triangel mellan Ladoga, Onega och Vita havet (ibid:562).