18 Finland erövrar Karelen och förlorar det
I och med att Nazi-tyskland övergav nonaggressionspakten med Sovjetryssland och igångsatte ett storskaligt anfall mot Sovjetryssland ändrades också läget för Finland. Detta skedde i juni 1941. I juli 1941 allierade sig Finland med Nazi-tyskland. Ett självklart mål för den finska regeringen var att återta Karelen. Utgångsläget var nu ett annat jämfört med vinterkriget. Finland hade nu en mer gynnsam position. Det tyska blixtanfallet ansatte Sovjetryssland hårt. Bundsförvanten Tyskland hade framgångar i Europa. Den finska armén var rekonstruerad och hade krigserfarenhet från vinterkriget. under andra världskriget (Heikkinen 1996a:5-6).
Den 10 juli riktar Finland ett anfall mot Sovjetkarelen. Inte mot Karelska näset som man skulle förväntat sig utan mot området norr om Ladoga. Med det ville marshalk Mannerheim, Finlands ”ÖB”, visa den finska avsikten att ta tillbaka Karelen och inte hjälpa tyskarna att inta Leningrad. Finland hade framgångar i början av detta fortsättningskrig och relativt snabbt återtog man de förlorade områdena. Mannerheim gav order om halt vid den gamla gränsen, han var i det läget en försiktig general. General Talvela, en av de finska krigshjältarna och karelenvän, blev upprörd när han trots god krigslycka måste göra halt här vid Östkarelska gränsen(ibid:6).
Mannerheim föll dock till föga för Talvela och en finsk hemmaopinion som krävde Karelens annekterande. Där fanns också de som drömde om ett framtida Storfinland, inkluderande alla finsktalande områden; svenska Tornedalen, norska Finnmarken och Karelen ända till Vita havet. Kanske var det detta som föranledde Mannerheim att i sin tredje dagorder till armén utge ”att han inte skulle sticka sitt svärd i slidan förrän Finland och Fjärrkarelen voro fria”. Å andra sidan hade han gett samma löfte under frihetskriget 1918 (ibid:6).
I Östkarelen ockuperades Petrozavodsk, som var huvudstad i Karelsk-finska sovjetrepubliken. Den kommunistiska regeringen, under ledning av Gennadi Kuprianov, evakuerades först till Medvedzjegorsk och sedan tog man sin tillflykt till Belomorsk vid Vita havet. Hela ockupationstiden arbetade man lojalt för sovjetregeringen i Moskva och var Stalin trogen. Icke desto mindre avrättades några regeringsmedlemmar som ”folkets fiender”. Kuprianov klarade sig, i alla fall till 1949, då han fälldes i den s.k. Leningraduppgörelsen. Bäst gick det dock för Jurij Andropov, som var Komsomolrepresentant i regeringen, tack vare kontakter med NKVD och senare KGB. Han blev så småningon organisationens chef och senare, som vi skall se, under en kort period efter Brezjnev Sovjetunionens ledare (ibid:6-7).
De finska soldaterna kom nu till ett land härjat av kriget och den stalinistiska repressionen. Det var i början av 1942. Finnarna mottogs av befolkningen med tveksamhet, få såg soldaterna som befriare. Det fanns inom ockupationsområdet partisani (hårdföra kommunistiska celler som kontrollerade delar av befolkningen). Dessa motståndsmän ägnade sig åt spioneri, sabotage och lotsade patruller till frontlinjen (ibid:7).
Det var följaktligen nödvändigt för de finska ockupationsmyndigheterna att delar av den ryska befolkningen hölls internerad och alla östkarelare fick sin rörelsefrihet inskränkt på olika sätt. Mellan 15.000-23.000 ryssar satt i finska interneringsläger i Österlen. Det var nödvändigt för finska armén att också ta ansvar för det civila livet genom en på alla områden verksam ockupationsförvaltning. Hela den sovjetiska förvaltningsorganisationen i området omorganiserades. I byar och platser återkom de finska och karelska namnen eller så skapades nya namn. Huvudstaden Petrozavodsk blev t.ex. Äänislinna (ibid:7-8).
Den finska ekonomiska verksamheten i Östkarelen kom igång. Från Finland skickades insamlade kläder, böcker, hushållsarticklar, verktyg och lantbruksredskap. Ett slags investmentbolag bildades för området, Vako OY. Vägar och broar reparerades. Jordbruket fungerade troligen bättre under ockupationsåren än tidigare. Den karelska kreaturstammen både ökades och förbättrades med hjälp av avelsdjur från Finland. Industrin däremot hade omsorgsfullt demolerats av de retirerande ryska trupperna. Den stora traktorfabriken Onega i Petrozavodsk hade sprängts och de många sågverken hade gjorts obrukbara. Dessutom var energitillförseln till industrin omöjlig, därför att Röda armén hade totalförstört Östkarelens samtliga 7 kraftverk. Finland saknade resurser att snabbt bygga upp industrin och kraftverken. Av ursprungliga 20-talet sågverk fick man igång två (ibid:8).
Skolorna öppnades relativt snabbt. I Aunuskarelen öppnades ett 50-tal skolor redan innan striderna hade avstannat. Skolundervisningen var inte ett så enkelt problem, inga karelska läroböcker fanns och inte gärna kunde man sätta ryska läroböcker i händerna på skolbarnen. Man ansåg sig knappast ha någon anledning att producera nya läromedel innan man visste något bestämt om framtiden. Ett bra jobb gjorde de finska studentskor som arbetade som lärarinnor i avlägsna karelska byar och under ett par läsår återuppbyggde mycket av den finska kulturen Stalin raserat (ibid:8).
Att återupprätta religionen slog dock fel. Finland kunde inte mobilisera de ortodoxa präster som behövts. I stället skickades finska statskyrkan hit lutherska präster. Det var olyckligt. Mannerheim förbjöd senare denna ”mission” som sågs med sådan misstro av befolkningen (ibid:8).
Det karelska språket avvek påtagligt från högfinskan, det sociala livet styrdes av andra normer, mycket verkade ryskt. Speciellt 1930-talets repression hade ändrat folks personlighet. Trots förbrödningsfester och liknande blev kontakterna i de flesta fall ytliga och formella (ibid:8).
Den 9:e juni 1944 satte Röda armén igång ett massivt anfall mot Finland. Sovjetrysslands mål var att inte bara återta de förlorade områdena, utan hela Finland skulle erövras eller befrias. Mannerheim förutsåg att den ryska stöten skulle sättas in på det Karelska näset. Så blev det också. Han hade hoppats på att Finland skulle lyckas förhandla sig ur krisen. Med tanke på detta behöll han en armé på 160.000 man i Östkarelen. Östkarelen kunde vara ett värdefullt bytesobjekt vid fredsförhandlingar, kalkylerade han. Men det militära läget förvärrades för Finlands del. Politiskt var Östkarelen värdelöst om ryssarna bröt igenom på Näset och ockuperade Helsingfors. Därför gav Mannerheim den 16 juni order om utrymning av Östkarelen (ibid:8-9).
På Näset retirerade de finska trupperna för övermakten. Civilbefolkningen fick återigen hals över huvud fly västerut. 280.000 karelare hade återvänt när området blev finsk igen. Vapenstillestånd slöts mellan finnar och ryssar den 19 september 1944 och så småningom en fred där det bestämdes att Moskvafredens 1940:s gränser skulle i stort sett gälla. Finska områden flyttades över till Sovjetunionen, områden som idag till stor del hör till Leningradområdet; Karelska näset, området kring Ladoga och ett antal öar i Finska viken. Nuvarande Lahdenpohja rajon bildades, när man drog gränsen mellan Leningradskaja oblast och Karelska republiken, så att Priozersk (Kexholm) hamnade i oblasten och Hiitola sammanslaget med Lahdenpohja hamnade i Karelen. Sortavala stad med omgivningar blev också en del av Karelen, så även nuvarande Suojärvi rajon (ibid:9).