16 Sovjetunionen vill knyta Finland till sig
Under senare delen av 1930-talet blev läget spänt mellan Finland och Sovjetunionen, detta syntes inte minst i Karelen. Där skedde en militär upppladdning på bägge sidorna gränsen. Flera intermezzon inträffade under 1939; ryska överflygningar, ryskt artilleri besköt ”av misstag” byn Mainila, gränsstolpar flyttades m.m.
Det oroliga världsläget gjorde att Stalin såg sig nödsakad att vidta åtgärder för Sovjetunionens säkerhet. Leningrads säkerhet t.ex. var hotad genom att staden låg så nära finska gränsen och Finska viken var oskyddad genom avsaknad av baser längre ut i viken. Med anledning av detta riktade Stalin territoriella och försvarsstrategiska krav på Finland. I olika omgångar under 1939 förhandlade så Paasikivi för Finland med Stalin om de ryska säkerhetskraven. Finland kunde inte böja sig för de ryska kraven, de var alltför uppoffrande (Heikkinen 1970:2-3).
Krigsutbrottet kom så den 30 november, då Sovjetunionen iscensatte ett massivt anfall mot Finland. Finnarna gjorde starkt motstånd mot den sovjetiska offensiven under detta vinterkrig. Världen imponerades av den finska insatsen och många ifrågasatte säkert Sovjetunionens krigspotential. De sovjetiska styrkorna var ju överlägsna de finska numerärt. Så småningom tog den ryska överlägsenheten ut sin rätt och längre fram omvärderades också den sovjetiska krigspotentialen. Den 12 mars 1940 skrev Finland på ett fredsavtal med Sovjetunionen som innebar att Finland avträdde Hangö, Karelska näset och Ladogakarelen. Dessutom innebar freden en gemensam finsk-sovjetisk försvarspakt efter sovjetiskt diktat (ibid:4).
Civilbefolkingen närmast gränsen hade evakuerats inåt landet i Finland. De hade hals över huvud flytt undan striderna, många hade bara fått med sig det allra nödvändigaste. Så gott som hela befolkningen, drygt 400.000, från det ockuperade området kom till Finland. Det innebar att Finlands befolkning ökade cirka 10 % och dessa skulle inhysas i det finska samhället. På så sätt fick Finland sitt ”Karelenproblem” som drabbade landet decennier framöver.
På sovjetiskt initiativ bildades i december 1939 en provisorisk finsk exilregering i Terijoki, med O.W. Kuusinen som statsminister. Kuusinen var en känd finsk kommunist som hade flytt till Sovjetunionen 1918. De andra ministrarna i regeringen var mindre kända finska och karelska kommunister. Denna regering skulle med hjälp av en finländsk folkarmé, understödda av ”röda armén”, befria Finland och de karelska områdena skulle inkorporeras med Finland. Det pratades om den ”Demokratiska Republiken Finland” som undertecknat samarbetsavtal med Sovjetunionen.
I Karelen visste man inte hur man skulle förhålla sig till Finland. Den enda information man fick var den propaganda som presenterades via Moskva. Även kommunistpartiets lokala ledare i Karelen Gennadi Kuprianov fick knappast någon information om de lösningar som diskuterades fram i Moskva mellan Kuusinen och Sovjets högsta ledning. Kuprianov och det karelska kommunistpartiet var alltså helt ”off-side”. Under kriget utgavs kommunikéer med jämna mellanrum från Petrozavodsk som alltid inleddes med ”Finlands folkarmés trupper är i god politisk och moralisk kondition...” och följdes av lovprisningar av densamma. Det var bara det att denna Finlands folkarmé inte uppträdde vid fronten utan existerade bara någonstans i marginalen. Enligt inte så gammal forskning i ryska arkiv bestod den av 722 värvade man den 1:a mars 1940 (Kilin 1994:195 ff).