15 Karelen förlorar kampen om den nationella identiteten
År 1930 fick det centrala planeringsorganet Gosplan order att integrera fångar i planekonomin. För detta syfte bildades ett speciellt departement, Gulag, inom MVD (Sovjetunionens inrikesministerium). Detta organ upprättade allt fler arbets- och koncentrationsläger. Karelen har det tvivelaktiga nöjet att vara först i Ryssland med anläggandet av dessa läger. Lägren anlades i anslutning till bygget av Belomorkanal (Vitahavskanalen). Arbetet startade i november 1931 och var klart i maj 1933. Fångarna som arbetade på kanalen lovades amnesti om arbetet avslutades i god tid, vilket gjordes. Trots detta överfördes majoriteten av arbetarna till andra storprojekt. Även inom skogsavverkning användes fångar som arbetskraft. Fångarna behandlades omänskligt, exempelvis användes indragna matransoner till att pressa ut mer arbete. Lägren omgavs med taggtråd och bevakades av säkerhetstrupper. Nya läger byggdes, framför allt i Sibirien, med modell från Karelen. Mot slutet av 1930-talet torde dylika läger inhysa mellan 3-15 millioner fångar i hela Sovjetunionen (ibid:164). Dessa läger har fortsatt sin existens in i våra dagar. Vid Nadvoitsy i Karelen finns lägret Kolonna 7 kvar ännu idag, där man har kvar systemet från Stalintiden med bl.a. det omoraliska angivarsystemet fångar emellan. Klientelet i Kolonna 7 är det värsta och kommer från hela Ryssland idag.
I oktober 1932 anklagades de arbetare, som hade immigrerat till Sovjetunionen från kapitalistländer för att ”bygga socialismen”, för att ha infört felaktiga uppfattningar (Vavulinskaja 1994:149). Finnarna ansågs konspirera mot Sovjetstaten. Amerikanska finnar anklagades för en överlägsen attityd. Överhuvudtaget är perioden ett sorgligt kapitel i hela Sovjetunionen för de nationella strävandena, som av Stalin ansågs hota Sovjetunionens existens. I enlighet med detta dömdes finnar och andra som ”statens fiender” i summariska rättegångar. Så gott som hela ledargarnityret i Karelen, som var av finskt ursprung, undanröjdes. Anklagelsen var det signifikativa att ledarna drev en nationalistisk isolationspolitik (Heikkinen 1996a:7).
Karelens ledare Edvard Gylling vände sig mot antinationalisterna, som snarare var ”storryska chauvenister”, och som hela tiden vann terräng. Dessa krafter angrep våren 1935 den lokala nationalismen i Karelen, bl.a. fördömdes tanken på en ”stående arbetsstyrka”. Språkfrågan togs också upp. Man anklagade Karelen för att ha missgynnat ryskan på finskans bekostnad och inte förstått karelskans och vepsiskans särart. I november avskedades Gylling som ordförande för det karelska folkkommisariernas råd. P.E. Bushujev, en tverkarelare, valdes i hans ställe (Hodgson 1967:165 ff).
1936 antogs en författning för Sovjetunionen. I författningen garanterades de demokratiska fri- och rättigheterna -- under förutsättning att de tjänade det socialistiska systemet. Landet skulle vara en federation men var fastare sammanhållet och mer centraliserat än vad som brukar vara vanligt i förbundsstater.
Tidigt 1936 restes kravet på ett karelskt skriftspråk. Så när 1937 års karelska grundlag antogs stod där att alla lagar fortsättningsvis skulle publiceras på ryska, karelska och finska. Detta passade väldigt illa in på Stalins dåvarande kampanj mot nationella avvikelser. I Pravda anklagades Karelen för att genom förtryck av karelskan försöka ”finlandisera” republiken. I september 1937 avsattes så i ”andra svängen” Bushujev och andra finskvänliga för att vara förrädare. De finska kommunisterna stämplades som ”folkets fiender”, avrättades eller skickades till arbetsläger. Anklagelserna kunde vara sådant som spioneri för främmande makt, spridning av finsk-tysk fascism m.m. Det finska språket förbjöds officiellt som ”kontrarevolutionärt”. Den finska teatern, bokförlaget, tidningarna, biblioteken och skolorna stängdes (ibid:165 ff).
År 1937 utplånades allt finskt i Östkarelen liksom allt religiöst förintats 15 år tidigare. Sedan det ledande skiktet i den karelska befolkningen krossats kom turen till bönder och skogsarbetare. Hela byar tömdes på sin befolkning, vilket fick till följd stora förändringar i nationalitetsstrukturen, ryssarnas andel stärktes i så hög grad att de nu utgjorde en klar majoritet. Östkarelens befolkning hade 1920 utgjorts, enligt officiell statistik, av 90.000 kareler och 55.000 ryssar (ibid:165 ff).
I oktober 1937 skapades ett karelskt skriftspråk grundat på det ryska alfabetet och strax därefter utkom en karelskspråkig tidning. Sedan följde i juli 1938 ett beslut i Karelens Högsta Sovjet att endast ryska och karelska skulle vara officiella språk. Inom skolväsendet innebar det att de finska skolorna på lägre stadier skulle bli karelska och på högre stadier ryska(ibid:165 ff).
Typiskt för den stalinistiska logiken kunde, i början av 1939, en medlem i Akademika nauk (den ryska vetenskapsakademin) konstatera att förespråkarna för ett karelskt skriftspråk egentligen hade varit företrädare för en ”finlandisering”. Detta utmynnade i en ny linje som innebar att ryskan återtog den dominerande roll som den haft under tsartiden och strax efter oktoberrevolutionen. Under de nästan 20 år som språkstriden hade pågått var den en viktig orsak till att flera ”huvuden rullat” i den karelska ledningen. Hela det gamla gardet, som man eventuellt skulle kunna kalla för nationalister, hade rensats ut (ibid:165 ff).