14 Karelen i kamp för en nationell identitet
Tyvär finns det inget enhetligt karelskt språk, som vi tidigare konstaterat, inte heller fanns det vid det här tillfället ett utvecklat skriftspråk när den autonoma republiken skapades. Karelskan bestod av tre språkgrupper; i norra och mellersta Karelen pratar man egentlig karelska som liknar mest finskan, norr om Ladoga pratar man livvi och väster om Onega pratar man lyydi som har mer inslag av ryskan (ibid:12).
Språkfrågan blev den viktigaste att lösa när det nu fanns möjlighet att få en nationell profil. I valet av skriftspråk stod det mellan finskan eller ryskan eller skulle man rent av skapa ett nytt karelskt skriftspråk. Karelskan betraktades i praktiken som en gren av finskan. Valet kom slutligen att stå mellan finskan (latinska bokstäver) och ryskan (kyrillska bokstäver) som skriftspråk. 1923 proklamerades både finska och ryska som officiella språk (Hodgson1967:154 ff).
Detta ledde till att kareler, finnar och möjligen vepser kom att använda finskan som skriftspråk. På skolområdet kom det att leda till en smärre revolution. I de karelskspråkiga områdena fanns 1920 bara 33 av Karelens 412 skolor, och även dessa var ryskspråkiga. Detta föranledde en inre strid i Karelen, vissa påstod att hävdandet av ett behov av finska skolor var reaktionärt. Som vinnare i kampen emellertid stod de som framhävdade finskan -- avsikten var att få karelarna att känna sig hemma i republiken. Många ryskspråkiga skolor omvandlades till finskspråkiga. 1931 fanns det 275 finskspråkiga skolor i Karelen. Språkstriden skulle emellertid fortsätta, sakta men säkert försvann stödet för finskan bland de centrala organen i Moskva (ibid:154 ff).
Inte bara språkfrågan var ett hot mot Karelens status -- den första femårsplanen ledde till en kraftig inflyttning av ryska arbetare. Karelarna var framför allt småbönder och mer omoderna i sitt tänkande och mindre flexibla än ryssarna. Inflyttningen hotade att ytterligare minska den finsk-ugriska befolkningsgruppernas andel av den totala numerären. I augusti 1929 beslutade ledande organ i Karelen att skapandet av ett ”nationellt proletariat” var en viktig fråga, speciellt då femårsplanen ledde till grundandet av nya fabriker och sågverk (Vavulinskaja 1994:148 ff). Samtidigt uppstod en arbetskraftsbrist. I mars 1931 bildades så en ”stående arbetsstyrka” på 16.000 man som skull inrikta sig på skogsarbete. Minst 75 % skulle bestå av ”nationella element”; karelare, tverkarelare, ingermanländare, finnar och vepser. En immigrationsbyrå sattes upp för att rekrytera denna arbetsstyrka inom Sovjetunionen och även från USA och Kanada. Projektet blev ett relativt misslyckande. I april 1931 hade 6.000 man rekryterats, varav 35 % var karelare och finnar. Dessutom stannade dessa oftast endast två till tre år (Hodgson 1967:160 ff).