11 Efter oktoberrevolutionen
Den revolutionära kommuniströrelsen förstärktes allt eftersom i Karelen från februari 1917. Det utvecklade sig till en kamp mellan kommunisterna (de röda) och de borgerliga (de vita) som utkämpades de närmaste åren framöver. Kommunisterna ville alliera sig med Sovjetryssland medan de borgerliga ville ha en större nationell självständighet. Det fanns även de som förespråkade en anslutning till Finland, framför allt i de karelska kretsarna (Lahikainen 1993:28).
Militärt kom ”de röda” att dominera alltmer. Detta fastän västmakterna blandade sig i konflikten sommaren 1918. Västallierade flottstyrkor besatte med hjälp av ”de vita” Kem och en del av Vitahavskusten och avancerade därpå ända ner till Oneganäset. Dessa styrkor hade våren 1920 drivits bort av ”de röda”, liksom man hade gjort i hela Ryssland (ibid 28).
Bolsjevikregeringen erkände i slutet av 1917 Finland som en självständig stat. Inbördeskriget i Finland mellan röda och vita bröt ut i januari 1918. De vita lyckades med stöd av tyskar och svenska frivilliga besegra de röda. Den 16 maj gjorde de vitas befälhavare Gustav Mannerheim sitt intåg i Helsingfors. P.E. Svinhuvud valdes till riksföreståndare i Finland.
Mannerheim deklarerade frankt att man skulle driva Lenins trupper ut ur Östkarelen. Finska frivilliga opererade tillsammans med vita östkarelare inom Sovjetkarelen. En karelsk interimsregering bildades i Uhtua (Kalevala) i juni 1919. Den stod i ett visst beroendeförhållande till regeringen i Helsingfors och var tvungen att fly till Finland i maj 1920. Militärt behärskades Östkarelen av Sovjetregeringens styrkor dit rödgardister från det finska inbördeskriget hade anslutit sig. Befolkningselement i Östkarelen gjorde uppror 1921 och när nu finska frivilliga stred på de vitas sida fick de ringa sympati från den finska regeringen. Under 1922 inträffade även en folkresning i norra Karelen kring Vuokkiniemi och Uhtua, som slogs ned av ”de röda”.
1920 undertecknades en fred mellan Finland och Sovjetregeringen (Finlands Blå-vita bok 1956:18). Den finska självständigheten godkändes och gränsen reglerades så att även Petsamo-området hamnade på finsk sida. Den karelska självständigheten skulle regleras av karelarna själva, hette det.
Östkarelen var under tsartiden och tiden närmast efter oktoberrevolutionen delad mellan guvernementen Murmansk och Olonets. Karelen existerade alltså inte som en administrativ eller statlig enhet på någon nivå. I Finland låg det finska Karelen.
Över hela Sovjetunionen startade en våldsam industrialisering på 1920-talet som även berörde Karelen (Christiansen 1994:65 ff). Den tunga industrin sattes i förgrunden. Nya produktionscentra anlades och dit flyttade folk från landsbygden. Jordbruket mekaniserades och rationaliserades till större enheter. I början tillät man begränsad privat rätt till produktionsmedlen enligt NEP-systemet. I slutet av 1920-talet blev dock den statliga styrningen mot kollektivism starkare, vilket skapade bekymmer inte minst i Karelen. T.ex. slogs hela det karelska bysystemet sönder, vars konsekvenser behandlats i det föregående.
Den finska underavdelningen av det ryska kommunistpartiet fick i början av 1920 i uppdrag att starta propaganda och agitation i det område som skulle bli Sovjetkarelen (Vavulinskaja 1994:148). Många av de finnar som befann sig i Ryssland var flyktingar från det finska inbördeskriget - de besegrade ”röda” hade då i stort antal flytt till Ryssland.
Edvard Gylling, ”de rödas” ledare under det finska frihetskriget och tillika en av reformisterna i det finska kommunstpartiet, föreslog Lenin att Karelen skulle organiseras som en autonom republik. Trots motstånd och oförståelse både i det ryska kommunistpartiet och bland de röda finnarna fick Gylling stöd för sina idéer från Lenin. Resultatet blev Kommunen (Hodgson 1967:149 ff).