10 Inre oro leder till revolution i Ryssland
Rysslands siste tsar blev Nikolaij II, 1894-1917 (Elgklou 1992:323 ff). Hans regeringstid präglades av fortsatta olyckor. I februari 1904 gick Japan till attack mot de ryska områdena i Bortre Asien. Hela den ryska Stilla Havsflottan sänktes. Tsaren beslutade att skicka den ryska Östersjöflottan till Stilla Havet. När den kom fram förintades den också. Det var en stor prestigeförlust.
Samtidigt växte protesterna i Ryssland mot jordbrukspolitiken och det despotiska styret. Vid en stor demonstration 22 januari 1905 dödades minst 400 fredliga demonstranter. Denna händelse kom att utlösa ännu större och mer omfattande protester. I Baltikum, Polen och Georgien ökade oron. I maj 1905 strejkade 220.000 arbetare i hela Ryssland. Regeringen tog till straffexpeditioner. På pansarkryssaren Potemkin utbröt uppror och regeringen tvingades snart att göra eftergifter. Tsaren publicerade ett försiktigt reformprogram - "Oktobermanifestet". En duma (riksdag) valdes. Ute på gatorna i Sankt Petersburg var det oroligt. Militären, t.o.m. artillerikanoner, användes till att stoppa demonstrationer mot det tsaristiska enväldet (ibid:232 ff).
De socialistiska idéerna nådde Karelen vid sekelskiftet. I Petrozavodsk t.ex. grundades 1905 en avdelning inom det ryska socialdemokratiska partiet. Några oroligheter i stil med det som hände i Sankt Petersburg var det aldrig tal om (Petrozavodsk 1990:18).
Ryssland hade länge riktat sina blickar mot Balkanhalvön där man gärna ville expandera. En stor del av den ryska handeln var riktad åt det hållet. Bl.a. gick en tredjedel av den ryska exporten genom Bosporen och Dardanellerna. Där fanns också slaviska folk som Ryssland kände släktskap med, t.ex. serberna. Det var därför ganska naturligt att man tog ställning för Serbien mot Österrike-Ungern. Detta ledde till att man hamnade som allierad med Frankrike och Storbritannien mot Tyskland och Österrike-Ungern i första världskriget (Elgklou 323 ff).
Den ryska armén fick stora problem när man gick ut i krig 1914. Dessa lättade inte när tsaren tog över det direkta befälet 1915. Vid fronten uppstod krigströtthet, bakom fronten svalt allt fler, oppositionen blev allt aktivare.
I Sankt Petersburg fortsatte det tsaristiska vanstyret. Den mystiske munken Rasputin hade avgörande inflytande på de beslut som fattades i tsarens namn, vars rykte blev mer och mer nedsolkat. Rasputin mördades den 30 november 1916.
För Karelens del var byggandet av Murmanskjärnvägen, genom Karelen upp till Ishavskusten, under första världskriget en viktig händelse. Det ökade Karelens strategiska betydelse för Ryssland.
I Ryssland fortsatte förfallet och upplösningen av tsardömet. Den 23 februari (enligt gamla kalendern) demonstrerade och strejkade 130.000 av Petrograds invånare. Man krävde bröd och sjöng revolutionära sånger. Dagen därefter deltog 200.000 i demonstrationer mot kriget och den impopuläre tsaren. En politisk generalstrejk tog vid. Regeringen försökte möta protesterna med hårda tag. Men allt fler militära förband gick över till de upproriska. Den av arbetar- och soldatrepresentanter bildade sovjeten förberedde sig att ta makten. Nästan alla, cirka 170.000, gick över på de upproriskas sida (BB:s Världshistoria 13 1984:43 ff).
I februari 1917 störtades tsaren och en borgerlig provisorisk regering under Kerenskij tillträdde. Under hösten utvecklades en allt mer revolutionär situation. När den "Allryska kongressen av deputerade från sovjeter" samlades i oktober hade bolsjevikerna beslutat sig för att genom denna Sovjetkongresss ta makten i Ryssland. Den 25 oktober stormades Vinterpatatset och andra strategiska punkter besattes. Den borgerliga regeringen hade förverkat sitt förtroende och flydde. På kvällen den 25 oktober lyckades bolsjevikerna övertyga kongressen om att ta makten - den ryska sovjetrepubliken hade uppstått (ibid:43).