Jag är född i Boden, norra Sverige, några mil från polcirkeln. Boden är en mycket trevlig sommarstad med många parker och strandpromenader, en lugn vrå att tillbringa sitt liv i.

Syskonskaran består av 3 stycken varav min syster född 1962 omkom i en motorcykelolycka 1993. Jag föddes 11 aug 1954 i Lejonets tecken. Mina syskon är födda 1953, 1955 och 1962. Jag trivs i Boden, min syster bor i Stockholm och min bror bor i Boden. 

Som tonåring var jag lite vild men lugnade mig sedan :). Skolan gick bra, jag gick ut med 4,5 i snitt. Jag hade femmor i alla kontorsämnen, slöjd och hemkunskap, engelska osv. På somrarna hade jag sommarjobb och när jag gick ut skolan fick jag jobb på en guldsmedsaffär där jag bl a hade hand om kontoret, graverade på beställning och tog hand om kunder i affären. Där jobbade jag i tre år. Slutade i och med att jag födde min son, året var då 1975. 

Jag började jobba på kvällarna och åren gick och 1979  separerade jag och sonens far.  Men allt detta är bortglömt för en vill ju inte slösa dyrbar tid till att grubbla över detta men att förlåta sånt är svårt. Jag tog separationen så hårt att jag höll på att ta bort mig genom att ta tabletter och blev magpumpad men idag fattar jag inte den reaktionen. Fundering fanns fortfarande kvar: Skall jag avsluta mitt liv? Jag mådde väldigt dåligt. Jag fick stora ärr i mitt hjärta. En del av mig är förstörd för evigt, men honom vill jag inte ha tillbaks, nej nej för med tanke på vad jag har idag vill jag inte byta.  Men man är inte gjord av sten. 

Min son har jag ensam tagit hand om och uppfostrat till den fina grabb han är idag.

Jag skaffade mig ett heltidsjobb det året för att kunna försörja mig och min son. Jag började då arbeta åt Norrbottens läns landsting där jag fortfarande arbetar som tjänsteman. Sedan träffade jag en man, vi gifte oss, som jag levde ihop med i ca 13,5 år  då jag blev änka efter honom, året 1993. Min far hade avlidit året innan och samma år som jag blev änka - endast 3 månader senare omkommer min lillasyster och hennes pojkvän i Athen där hon bodde vid den tidpunkten. 

Åren gick och jag träffade några män. Efter alla som förstört mig blev jag ett själsligt vrak, ett sjunkande skepp. Hur skulle jag orka gå vidare efter alla som förstört min själ? Skulle jag avsluta mitt liv ? Den frågan existerade i mitt huvud igen. Jag hade t o m skrivit avskedsbrev till min son.

Hur och vad tänker de som sårar andra? Jag tror att de endast  tänker på sig själva antagligen, har ingen empati alls. Kanske de tyvärr måste uppleva någon kris så de får känna hur det känns. Men man önskar ju inte någon annan illa men tyvärr så är det bara vissa som jämt drabbas.

När jag idag har facit i handen var det inte värt att slösa sin dyrbara tid till att må dåligt över sådana människor och idag bär jag enormt mycket erfarenhet i min ryggsäck, mer än de flesta.

GUD, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan
och FÖRSTÅND att inse skillnaden

.... men året 1995 träffade jag så min nuvarande man LG  och han träffade mig - ett sjunkande skepp utan självkänsla - han fick jobba upp mitt självförtroende och det tog lång tid, tro mig. Jag mådde så dåligt att jag ej kunde se honom i ögonen på flera månader. Han har lyckats att få mig på fötter och lagat min själ men ärren efter såren finns ännu kvar.  Jag tackar Gud för honom. Och nu sitter jag under korkeken och luktar på blommorna....

....och jag trivs med livet.

Ja gott folk - detta är jag och mitt liv....

I was born in a town called Boden in northern Sweden, a couple of swedish miles from the article cirle. Boden is a very nice town during the summertime with its many townparks and waterside walks , a calm "corner" to spend my life in. I have one brother and two sisters but my youngest sister born 1962 died in an motorcycleaccident in Athens, Greece the year of 1993. 

I was born 11 August the year of 1954 in the astrologysign Leo. My brother and sisters were born 1953, 1955 and 1962. I enjoy living in Boden, my sister born 1955 lives in Stockholm and my brother lives in Boden. I was a little bit wild as a teenager but calmed down :). My schooling went pretty good, I graduated with good marks (the highest they have in Swedish school) in many subjects. I worked on my summerholidays because I was need of money as a teenager. After school I worked in an jewerly shop. My doings there were officework, serving and engraving on gold and silver. I worked there in about three years. So I went pregnant the year of 1974 and my son was born the year of 1975. Well when my son was born I started to work in the evenings.
 
The years goes by and my sons father leaves me and my son for an another women. I went through a very hard separation. But all of this is forgotten because one do not want to spend valuable time to ponder this but it is hard to forgive things like that. Well at that time I nearly took my life by taking many pills and I end up to pumping-out ot the stomach but today I can't know why I took the pills. I was still wondering: Shall I finish my life? I suffered a lot. I got big scars in my hart after this.  Some part of me is forever tainted but I do not want my sons father back, no no because what I have today I do not want to change but one is not made by stone.

I have raised my son all by myself and he is such a wonderful person today.

Well we separated and I've got me an fulltimework because I had to support me and my son. I started to work to Norrbotten County council the year of 1979 and I am still working there with economic stuff. Well I met a man, we get married and we lived together in about 13,5 years until I became a widow after him. My father died 9 months before my mans death and three months after that my little sister and her boyfriend died, she has lived in Athens Greece with this greek boy in about ten years. 

The years goes by and I met a couple of men and after all those who destroyed me, I got a mental wreck, a sinking ship. How should I manage to go on after all those who has destroyed my soul. Should I take my life? I had that question in my head again. I even had printed a farewell letter to my son.

Those who hurts people, how do they think? Do they even think that they are hurting somebody? Probably they think only on themselves, they have no compassion at all. Perhaps they have to experience a crisis themselfes before they can understand how people in a crisis can feel. But one do not wish bad things to anyone but unfortunately some are always  affected.

If I had this knowledge like I have today about such mens behavior at that time I should not waste my valuable time like I did because it was not worth wasting on such men, but today I have much experience in me, more than the most people.

GOD, grant me the serenity to accept the things I cannot change
Courage to change the things I can
and visdom do know the difference

....and at last I met my man LG  and he met me - a sinking ship without self-esteem - he had a difficult job to get my confidence better and that took a long time, believe me. I felt so bad that I even couldn't see him in his eyes in several months. He managed to get me on my feets again and he has repaired my soul but of course the scars after the wounds are still left and I thank  god for my man LG and nowadays I am sitting under the corkoak and smell at the flowers....

... and  I enjoy living.

Well folks - this is me and my life .....