Jag jobbade åt ett företag och direktören tyckte väldigt bra om mig, det var min uppfattning och andras uppfattning också tills en dag några månader senare då jag gick med i facket, då var man inte lika populär för då var ju direktören tvungen att betala avtalsenlig lön till mig. Till saken hör att jag den första månaden fick 224 kr och det här var år 1972 i juni så högavlönad var man inte precis, sedan höjde direktören 100 kr per månad så ni kan ju räkna ut att det tog tid för mig att få någon vettig lön och då sa en arbetskamrat till mig att gå med i facket och jag gjorde det.

Och några år gick och jag blev med barn, det var värre, för i takt med att magen växte tyckte direktören att min arbetskapacitet 
sjönk och jag fick således inte den löneförhöjning som jag var berättigad till enligt avtal. Istället jobbade jag mer än någonsin, det tyckte vi alla på firman - förberedde det som kunde förberedas så att det skulle räcka ett bra tag tills jag skulle komma tillbaks efter mammaledigheten. Jag jobbade in i sista stund, det var inte många dagar kvar till förlossningen.

Han sparkade även killar som skulle göra lumpen.

Jag ansökte dessutom i god tid om att få jobba halvtid ett tag när jag kommer tillbaks efter mammaledigheten men icke, det gick inte för sig. Heltid och inget annat. Jag helt enkelt drevs till att säga upp mig så avsked fick jag egentligen inte men strax efter det att jag " blev sparkad" anställdes en halvtid, ruttet enligt min mening. 

Dessutom hade jag rätt till retroaktiv lön som jag nekades men efter inkoppling av facket kom de retroaktiva pengarna några månader senare.

Jag blev därav så less på allt detta så jag skrev en insändare till tidningen NSD om hur jag hade blivit behandlad och de tyckte att detta skulle bli mer än en insändare så de kom och intervjuade mig 
och fotade mig och min son.