Kerstin Ekman bokomslaget

Kerstin Ekman

Jag ville länge tro att Kerstin Ekman är en arbetareförfattare. Det visade sig att så är inte fallet. Fast lite vänster är hon allt, så det var kanske ingen dum gissning ändå...
Hon föddes 1933 och växte upp i Östergötland, men bor numera i Valsjöbyn i Jämtland. Hon var samtida med Maj (min svenskalärare) i Uppsala där hon tog en fil.mag, arbetade sedan ett par år vid filmen och även några år som folkhögskolelärare. 1959 debuterade hon med deckaren 30 meter mord.
Kersin Ekman är ledamot både i samfundet De Nio (ett samfund med syfte att främja svensk skönlitteratur bl a genom prisutdelningar) sedan 1978 och i Svenska Akademien 1978-89. Hennes avhopp därifrån berodde på att hon tyckte att man reagerade för lamt i samband med Rushdie-affären.
Kerstin Ekman är en mästare på naturskildringar. Alla jag talat med som har läst henne påpekar detta. Miljön är lika viktig som bokens handling eller budskap. Ett genomgående tema i Ekmans författarskap är människans vilsenhet och ett samhällsbygge som gått över styr. Detta gäller i allra högsta grad den bok jag läst av henne:

Gör mig levande igen...

...är skriven i två omgångar. 1986 började Ekman att skriva på en roman om ett gäng kvinnor i en samtalsgrupp men hon körde fast. Det var något som fattades och romanen hamnade i byrålådan. Istället skrev hon bland annat Händelser vid vatten(1993). Sedan dök dock tanken med Krilon upp, den sista pusselbiten, och romanen kunde fullbordas. En av huvudpersonerna i boken, Sigrid (eller Sigge) är litteraturvetare och håller på med en avhandling på Eyvind Johnsons Krilonserie. Sigrid är övertygad om att Johnson inspirerats av Johan Krylund (den gamla Odas älskare och död sedan trettio år) och hans samtalsgrupp. Oda, som sammankallar samtalsgruppen, har visat Krylundgruppens protokoll för Sigrid. Om det verkligen var på det viset att Johan Krylund var Johnsons inspirationskälla eller om det helt enkelt var Odas önsketänkande och manipulativa sätt som övertygade Sigrid får vi aldrig riktigt klart för oss. Sigrid tar nämligen sitt liv i sina egna händer och ger katten i hela avhandlingen. Sigrid är en självständig kvinna. Hon tar egna initiativ (vilket man inte kan anklaga alla andra för). Hon tar till exempel firmans kontokort och "piffar upp sig lite". För några tusen kronor.
Kopplingen till Eyvind Johnson finns hela tiden med i boken, inte bara i form av en avhandling. Den som är påläst verkar kunna finna ett stort nöje i alla speglingar av och länkar till Krilonserien. Men förtrogenhet med Eyvind Johnson är inte alls någon förutsättning för att man skall få en givande och rolig läsning.
Oda är någonstans "mellan åttio och döden" och Sigrid några och trettio. De andra fem kvinnorna i samtalsgruppen hittar man någonstans där emellan. Där finns den förnuftiga socialkontorschefen Ruth, judinnan Kajan som undervisar i syslöjd och Ulla som är synsk och tror att undergången nog är nära. Där finns Blenda, en förtryckt och rädd stackare som har mycket brutala fantasier. Sylvia som är arkeolog. Oda samlade dem till möten. Men redan i romanens början visar det sig att kvinnorna är trötta och irriterade på den gamla, och samtalsgruppen, sprungen ur en syjunta, är på väg att upplösas. Men det finns band mellan kvinnorna som alltid kommer att finnas kvar; minnena och inte minst vanmakten. Och det är den och hur vi hanterar den som jag tycker att boken till stor del handlar om. Små saker som att få något i ögat då man sprider askan efter en älskad i en skogsdunge, och stora saker som att inte ha förhindrat ett mord som begåtts mycket nära det egna livet. Tankarna får ofta anledning att vandra till den persiske poeten Shamloo och hans ord: "människan har varit insnärjd och tvungen att följa med." Människan är samtidigt avskild. Oda vägrar ändå konsekvent att acceptera sådana tankar. Kanske är det detta som de andra kvinnorna är rädda för. Eller är det så? Gör mig levande igen är som en dikt; öppen för tolkningar.
Boken handlar om vår tid, vårt inre och vårt samhälle. Den handlar om vardagen. Det kan låta anspråkslöst, men i vardagen finns ingredienser som Bosnien, IT, våld, egotrippar, girighet och media. Den handlar om att försöka värja sig från det smygande och svårupptäckta giftet som vi plockar ur brevlådan varje morgon eller kanske som några möter ute på nätet om nätterna. Det ligger något därute i Mörkret som lurar på oss. Kanske kan man kalla detta något för "okontroll". Att manglas i en debatt samtidigt som ens sambo ligger med en annan kvinna. Att pussla ihop mycket gamla sidenbitar utan att ha någon som helst aning om vad det skall bli eller varför. Blenda försöker förklara för Sylvia: "Vad ville dom? frågade Sylvia.
Det är det som är så svårt att erkänna.
-Du skulle sätta ihop den och göra den ren?
-Ja.
-Dom erbjöd dig pengar.
Blenda nickar med slutna ögon.
-Och du tog emot?
Hon får det att låta så råenkelt. Det hade det inte alls varit. Det hade varit kval. Men Oda skulle säga att det inte är kvalen och hit- och ditresonemangen som räknas. Det är handlingen."
Boken handlar om den ideologiska fattigdomen. Eller som Johan en gång sa till Oda: "Att resonera, att samtala är djupt nödvändigt. Om du inte samtalar kan du hamna i din övertygelses våld. Och du skall veta att det inte går att föra ett samtal med sin övertygelse. Övertygelsen är havande med intigheten och ingendera går att samtala med." Vi måste resonera. Resonera kommer av raison av ratio, förnuft. Vi måste minnas. Ekman påminner oss om Krilons ord: "Vi får inte glömma! Remember! N'oubliez pas! Glem det ikke! Kom ihåg!"

Synen på mannen

Kvinnoporträtten är kärleksfullt snidade. Det är dessa som gör att jag ändå tvekar lite när det gäller det här med vanmakten. Männen i boken, däremot, är nästan alla sorgliga figurer. Sigrids man drabbas av en mystisk psykisk sjukdom som gör att han måste leva som en vild hund och därmed flyttar ut i parken mitt i vintern. Blendas man är medlem i ett kriminellt motorcykelgäng. De är giriga, fula, dumma, ömkliga och fullkomligt ointressanta. Jag tror inte att detta är en ren tillfällighet. Här och var i mitt arbete har temat könen skymtat förbi. Romansviten om Katrineholm som skildrar knektfrun Sara Sabina Lans slit inleds med vad som står skrivet på hennes gravsten vilket skvallrar om hennes betydelse (eller inte betydelse):

"Här hvilar soldaten N.o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
f. 29 juli 1833                     d. 12 juni 1902
och hans maka"

Det finns fler exempel i Ekmans produktion där kvinnans situation lyfts fram. I Knivkastarens kvinna  är utgångspunkten det mansdominerade samhället och ojämlikheter.
Samfundet De Nio jobbar med freds- och kvinnofrågor. Kanske är detta en rätt långsökt iakttagelse. Klart är dock att hon driver en kamp, vad den innebär har jag däremot inte lyckats lura ut.

Till sist...

...vill jag tillägga att trots mina våndor inför Eyvind Johnson och herr Krilon (jag lyckades inte klämma många sidor) känner jag, efter att ha läst Kerstin Ekman, mig lite sugen på att kika i Grupp Krilon, den första boken i Krilonserien, igen. Ekman har väckt en lust i mig. Jag är redo.
Har du synpunkter eller kommentarer? Skriv en rad!
michanek@hem.passagen.se





Källor:

Böcker och uppslagsverk

Kerstin Ekman Gör mig levande igen Bonniers, 1996
Nationalencyklopedin band 5, 16

Tidningar och tidsskrifter

Arbetet Nyheterna 20 september 1996
Göteborgsposten 27 februari 1997
Dagens Nyheter 28 augusti 1996
Femina nr. 10, oktober 1996

Övriga skrifter

Jonas Gruvæus Kerstin Ekman, författarporträtt Bibliotekstjänst

TV-intervju

Nike  hösten 1996