Santiago, Chile

1. Inledning inklusive avgränsning, postulat

Vad händer när biståndet tryter? Frågan är i hög grad relevant, utifrån att det nationella biståndet i en rad länder har som uttryckligt mål att ge stöd till färre länder. Vidare tänker väl de flesta av oss inte biståndet som något permanent, utan som ett behov mottagarlandet så småningom ska ta sig ur.

Allt detta gör det i hög grad relevant att studera vad som händer när biståndet till ett mottagarland trappas ner. Det är både enklast och mest intressant att studera de länder där biståndet avvecklas som en följd av en önskan från givarlandet att övergå till andra samarbetsformer. Svenska biståndsorganisationer har i allmänhet inte utvecklat policies för hur bistånd ska avtrappas. Också inom forskningsvärlden är det knapert på detta område; "a relatively under-explored subject"

Biståndets effektivitet har diskuterats tillräckligt på andra håll, för att här kunna lämna detta tema därhän. Jag utgår här från att bistånd, inkl. miljöbistånd och bistånd specifikt till Chile i huvudsak har varit positivt.

Avgränsningen till miljörörelsen är vald såväl utifrån personliga kunskaper, som att miljöhänsyn troligen är det svenska biståndsmål som har tydligast avgränsade aktörer.

Min placering som biståndsarbetare på en av Chiles största miljöorganisationer (IEP) har gett goda möjligheter att träffa många av företrädarna för de viktigare miljöorganisationerna i landet, och tala med dem på ett otvunget sätt om det minskade biståndet och dess konsekvenser.

2.1 Miljöorganisationernas nuvarande roll i Chile

I PM:et granskas de sju ekonomiskt sett största miljöorganisationerna, se nedan. Samtliga har egna hemsidor, med text på engelska, varför detta PM:s begränsade utrymme inte ägnas åt en presentation utöver uppdelningen i:

-Konservationister ("conservadores"), som agerar utanför den politiska arenan, då miljöhänsyn anses vara apolitiskt: Defensores del Bosque, Codeff

-Miljöengagerade ("ambientalistas"), som agerar på den befintliga politiska arenan, då miljöhänsyn anses hänga samman med den politiska dagordningen. Casa de la Paz, Greenpeace, Terram

-Ekologister ("ecologistas"), som vill agerar för att i grunden förändra den befintliga politiska arenan, då miljöhänsyn anses kräva ett paradigmskifte. IEP, Renace

2.2 Miljöorganisationernas nuvarande ekonomiska situation

"Miljöorganisationerna kämpar än en gång mot utrotandet av en art. Men denna gång är det deras egen överlevnad som står på spel."

Totalt fick miljöorganisationerna ca 10 miljoner USD 1998, ett rekordår. År 2000 hade stödet minskat med ca 20%, varav sju organisationer fick nästan hälften:

Organisation Budget USD/år Huvudsakliga finansiärer

Casa de la Paz 900 000 Avina, Chile, Shell, Américas

Codeff 900 000 Ford, Novib, WWF, Américas, Frankfurt

Defens. del Bosque 100 000 Rockefeller, Weeden, Américas

Greenpeace Chile 200 000 Greenpeace Int´l, medlemmar

IEP 300 000 Novib, Böll, Hivos, Naturskyddsföreningen

Renace 80 000 Hivos, Deep Ecology Foundation

Terram 400 000 Ford, Hewlett, Weeden

Finansiärerna är i huvudsak traditionella biståndsgivare från Nord; Novib och Hivos från Holland, Böll från Tyskland, Ford Foundation, Rockefeller och Hewlett från USA. Conservation Land Trust, Weeden Deep Ecology Found., Naturskyddsföreningen och Greenpeace International är specialiserade på miljöområdet. De flesta av ovan nämnda organisationer prioriterar nu arbete i Östeuropa, Centralamerika, Östasien eller Afrika (Naturskyddsföreningen har dock avslutat sina samarbeten med chilenska organisationer, utan att för den saks skull ha fattat ett formellt beslut om att lämna landet).

Det minskade biståndet har redan lett till att ett stort antal civila organisationer försvunnit; 1995 listade regeringens Fondo de las Américas ca 1000 organisationer i Chile, varav bara ca 500 återstod 1999. En annan studie visar att inom miljösektorn, är det de mindre aktörerna som slagits ut.

3.1 Att konkurrera hårdare med andra ENGOs

"The tendency to `go it alone´ is also related to the increasingly competitive nature of that business, which often sparks of intense rivalries between organisations. Such rivalries may be linked to various causes, but funding is often a leading one."

Drygt hälften av alla miljö-NGOs svarar att relationerna dem sinsemellan präglas av viss eller hård konkurrens, vilket till stor del hänförs till bristande ekonomiska resurser.

3.2 Att stärka samarbetet med andra organisationer

Den hårdnande kampen om biståndsmedel kan också leda till att konkurrerande organisationer sluter sig samman för att kunna visa upp samarbeten, i enlighet med biståndsgivarnas önskemål. Det gäller bl.a. Casa de la Paz. Jag har dock i flera fall bevittnat hur dessa samarbeten ofta enbart existerar på papperet.

De större organisationerna kan samverka på de mindres bekostnad, för att behålla sin maktställning, vilket nu sker i form av forum, t.ex. för renare luft i Santiago, för urskogens bevarande och mot genmanipulerade produkter. Dessa söker pengar direkt från Nord, som sedan fördelas mellan de ingående organisationerna utifrån vilken insats de gör.

3.3 Att minska kritiken mot biståndsgivare från Nord

"The tendency to tone down criticism of potential backers may become the norm, if it has not already become so in many places"

Chiles miljö-NGOs är försiktiga när det gäller att kritisera biståndsgivare från Nord, och bedömare menar att kritiken tonats ner på sistone. Bl.a. har jag upplevt hur, som jag ser det, befogad kritik mot en biståndsgivare från Nord som inte uppfyllt sin del av ett gemensamt projekt inte fördes fram, eftersom man var orolig för att detta skulle inverka menligt på möjligheterna att få finansiering för kommande år.

3.4 Att visa ökad öppenhet

Många miljö-NGOs är odemokratiskt uppbyggda; faktiskt är miljönätverket Renace det enda jag funnit där de ingående medlemmarna väljer styrelse. Vi har också kunnat se hur flera organisationer den senaste tiden, under stark ekonomisk press, blivit mer slutna, med beslutsfattandet i en allt trängre krets. De organisationer som dött ut är inte de minst demokratiska; större delen är gräsrotsorganisationer med en nära koppling till de som direkt berörs av lokala miljöproblem.

Juul-Olsen menar att ekonomisk stress förhindrar organisationerna att förbättra sin interna struktur; "En forbedring af de økonomiske forhold vil give miljøNGOerne mere energi til at overveje strategierne for deres egen organisering." Nu väljer dock bl.a. IEP och Greenpeace att öppna sig mer för insyn som svar på kritiken.

3.5 Att bli mer företagsvänliga

Många NGOs, som Renace, Defensores del Bosque och Greenpeace, utesluter helt varje form av samarbete med företag då de menar att det skulle utnyttjas som "green wash". Andra, som IEP, samarbetar endast med företag vars mål verkligen sammanfaller med de egna (företag som tidigt börjat tillverka asbestfritt etc), medan en tredje kategori, bl.a. Casa de la Paz menar att samarbete med företag skapar nya möjligheter till dialog.

På kort tid har företagsvänligheten dock ökat, med nya allianser bl.a. med förpackningstillverkare, avfallsanläggningar och bensinbolag.

Att stärka anknytningen till staten/regeringen

"Cooperation with the state provides funds and security that might otherwise be lacking – with important implications for the fate of ENGO campaigns. […] On the other hand it may weaken the credibility and power of ENGOs. Such cooperation may erode the autonomy, and even undermine the purpose of what, after all, is called a non-government organisation."

"Vi slåss mellan varann för att uppnå statens gunst och vinna olika småfonder, vi avstår från att kritisera eftersom vi sitter vid förhandlingsbordet med regeringen och våra vänner som fått poster i närheten av regeringen sitter som gisslan."

Inför presidentvalet 1999, skrev stora delar av NGO-sektorn under ett avtal med, och deltog i kampanjen för, den sedermera presidenten Ricardo Lagos. Det var en möjlighet att stärka sin fortsatta, nationella finansiering – av allt större vikt i takt med att biståndet fasas ut. De miljöorganisationer som skrev under avtalet, bl.a. Casa de la Paz, återfinns nu bland de som får mest finansiering via statliga fonder, och är de som anlitas för att genomföra av staten finansierade moment av folkligt deltagande vid miljökonsekvensbeskrivningar.

3.6 Att närma sig gröna partier

Ett alternativ till att stärka anknytningen till etablerade politiska partier, är att själv ge sig in på den politiska arenan. I presidentvalet 1999 presenterades en "grön" kandidat, med nära anknytning till Renace och IEP. De resonerade att biståndet minskar i snabb takt, att statligt stöd är förenat med orimliga villkor eller inte möjligt att få p.g.a. tidigare konflikter och att de gröna partier är en i huvudsak otappad inkomstkälla. Alla etablerade europeiska gröna partier har egna fonder för internationellt samarbete, och i flera europeiska länder ingår de i regeringen (t.ex. Tyskland, Frankrike, Belgien, Finland) och har därmed även andra vägar att kanalisera internationellt stöd. Men också på närmare håll finns ekonomiskt starka gröna partier; PVO i Mexiko är världens rikaste gröna parti, med en årsbudget på 30 miljoner USD och de gröna i Peru räknar med ökade inkomster efter en överenskommelse med presidentkandidat Alejandro Toledo.

Bl.a. IEP har fått stöd från något grönt parti, och den senaste tidens utveckling antyder att detta stöd för några organisationer kan bli av mycket stor betydelse de närmaste åren.

3.7 Att öka medlemsfinansieringen och försäljningen

Endast två av de största miljöorganisationerna är melemsbaserade, båda medlemmar av internationella nätverk; Greenpeace resp. Codeff (Friends of the Earth International / Jordens Vänner). Ingen av dem har hittills haft medlemsavgifter och –stöd som betydande inkomstkälla, och andra miljöorganisationer motiverar att de inte är öppna för medlemmar just med att det kostar mer än det ger.

Greenpeace fick 1999 400.000 USD från Greenpeace International, för 2001 är summan 120.000 för att år 2003 helt avvecklas. De säger sig nu ha 1500 betalande medlemmar, vilket år 2003 måste vara 5.000 för att organisationen ska klara sig. Codeff räknar med att under 2002 tappa 95% av sin nuvarande finansiering. Den huvudsakliga strategin för att öka intäkterna är att skaffa fler medlemmar, som var och en betalar mer. Idag finns 5.000 namn i medlemsregistret, men en stor del har inte betalat på flera år.

Båda organisationerna ägnar sig i skrivande stund åt massiva värvningskampanjer, med argument som har lite med den chilenska verkligheten att göra; t.ex. valfångst. Förknippat med detta är också en ökad inriktning på försäljning, dvs. ett beroende av samma konsumtionssamhälle som miljörörelsen kritiserar.

Renace har medlemmar i form av lokala organisationer (totalt ca 150), som förväntas bära en större del av bördan när de två största bidragsgivarna från Nord nu drar sig ur.

3.8 Att öka finansieringen Syd-Syd

När biståndsgivare från Nord alltmer samarbetar med andra länder än Chile, kan biståndstagande organisationer från Syd följa efter, med målet att dra nytta av de resurser som kommer andra till godo. Detta har bl.a. IEP gjort i samband med Cuba.

3.9 Organisationernas huvudsakliga vägval

Vi kan nu se att organisationerna har valt olika huvudsakliga strategier för sin överlevnad:

4. Hur påverkas miljösituationen i Chile?

Hårdnad konkurrens behöver inte vara negativt, inte heller en ökad diversifiering genom olika vägval. Men den situation som nu uppstår i miljö-Chile ställer en rad frågor:

• Kan den hårdnande konkurrensen mellan organisationer, som idag huvudsakligen verkar vara negativ, vändas till något positivt?
• Kan hårdare ekonomiska villkor leda till ökad öppenhet istället för slutenhet?
• Vilka är möjligheterna att närma sig staten, företag och kvarvarande biståndsgivare på ett för samtliga aktörer positivt sätt, utan negativ kooptering?
• Hur kan nya samarbeten Syd-Syd stimuleras att bli jämlika, öppna och demokratiska?
• Kan ett ökat medlemsberoende ske utan att hänfalla till populism?
• Kan ökat beroende av inkomster från försäljning ske utan att förlora trovärdigheten i kritik mot konsumtionssamhället?
• Hur kan en mer utpräglad politisk tudelning - stöd till etablerade respektive stöd till eller formandet av alternativa politiska krafter – bäst gagna samhället i stort?

Chiles miljöorganisationer försöker själva besvara åtminstone några av frågorna, bl.a. nyligen tillsammans vid ett stort organisationsseminarium. Den inneboende mekanismen i flera av de skeenden vi kunnat observera, försvårar dock för organisationerna; istället för att sträva efter nya och kreativa samarbetsformer tvingas de ägna allt mer tid åt att konkurrera med varann för att nå den nödvändiga finansieringen.

Alltså har Nords biståndsgivare en viktig roll i att försöka analysera vad som faktiskt händer i Syds organisationsvärld när biståndet tryter, och hur skeenden kan påverkas så att de blir så positiva som situationen tillåter.

För Chiles del är processen långt gången. För andra länder och regioner där biståndet ska avvecklas, finns ännu möjlighet för biståndsgivarna i Nord att avveckla med minimerad skada. Det är min förhoppning att ett sådant arbete ska ta fart inom kort.

Annex: Intervjuade

Alianza Chilena por un Comercio Justo y Responsable: Dante Donoso, Coral Pey

Casa de la Paz: Ximena Abogadir

Coordinadora Ecológica: Luis Mariano Rendón

Greenpeace Chile: Rosa Moreno

Instituto de Ecología Política: Manuel Baquedano, Fabiola Fariña, Bernardo Reyes

Movimiento Furiosos Ciclistas: Nicolas Binfa

Partido Socialista: Alejandro Navarro

Red Nacional de Acción Ecológica: Alvaro Gómez och Flavia Liberona

 REMISSVERSION: LÄMNA DINA SYNPUNKTER HÄR!