Inledning

Frågan är om det populära reduktionistiska tänkesättet är riktigt, nämligen att man betraktar positionella överväganden endast som genvägar till varianter som man hade kunnat nå med ren varianträkning. Möjligen finns mer i schack än konkreta varianter. En dator kan inte göra samma positionella kvalitetsoffer som Petrosian eftersom den senare inte avser att återerövra materialförlusten. Den mänskliga hjärnan har ju något helt annat i sinnet. En dator däremot, måste följa de materialistiska principerna och är därför tvungen att skära bort kvalitetsoffret från variantträdet. I schackspelet finns ännu djupare positionella principer än kvalitetsoffer. Sådana positionspartier kan aldrig komma att spelas av en dator oavsett hur snabb den är i beräkningen.

Positionsschack och kalkylerande schack är motsatser som kompenserar varandra. Den kalkylerande spelstilen kallar jag konkretistisk eftersom det innebär en stark passion för konkreta varianter. Man gör ofta olika drag beroende på om man är positionell- eller konkretist. Ett djupt positionellt drag kan inte räknas fram. Men det finns naturligtvis också ställningar där konkretisten och positionsspelaren beslutar sig för samma drag. Positionsschacket är i själva verket ett underverk som gör att spelare med svag räkneförmåga ändå ibland kan spela bra schack. Det inträffade aldrig under den romantiska eran. Vidare får man inte glömma den kreativa spelstilen som framträder hos de "visionära" spelartyper som jag går igenom nedan.

I det följande ger jag några exempel på spelare som tycks passa perfekt i min teori. Men jag vill understryka att det här betraktelsesättet endast beskriver den inneboende läggningen hos spelaren. Teorin måste kompletteras med den tendensiösa spelstilen d.v.s. anpassningen av spelstilen efter motståndaren; efter öppningssystem, osv. Många gör dock misstaget att tro att spelstil är något som är enbart medvetet förvärvat. Men det är ju tydligt hur schackspelare trivs resp. vantrivs i olika ställningar, oavsett medveten inställning.



Spelstil

I vanliga fall brukar man bestämma en schackspelares spelstil som antingen taktisk eller positionell. Men dessa begrepp är ju inte motsatser. En positionsspelare tar ju med taktiken i sin positionsbedömning. Man brukar ju till exempel tala om dynamisk kompensation för bonde. Det innebär att spelaren räknar med att med hjälp av sin taktiska vision kompensera sitt materiella underläge. Det är typiskt för positionsspelare att fatta sådana "taktiska" beslut att offra en bonde. I själva verket är det strategi som är motsatsen till taktik:

Eftersom positionella kvalitéer inte står i motsatsförhållande till taktiska kvalitéer så kan alltså en positionsspelare vara en stark taktiker. Ett exempel på det är ju den utpräglade positionsspelaren Tigran Petrosian. Innan VM-matchen 1966 fick Spasskij rådet att tvinga fram taktiska komplikationer eftersom Petrosian pga sin positionella stil ansågs svag som taktiker. Spasskij ångrade sedan att han följde det rådet. Han menade senare att Petrosians främsta styrka var taktiken. Petrosian trivdes alldeles utmärkt när motståndarna startade komplikationer eftersom han förutsåg motståndarens möjligheter pga sin välutvecklade taktiska blick.

Vilken är då motsatsen till positionellt schack? I dagens dataschacktidsålder har vi åter fått upp ögonen för konkretistiskt schack. Datorerna kan kompensera sin mycket svaga positionella förmåga med hjälp av ett massivt kalkylerande. Det konkretistiska schacket är en komplementär motsats till positionellt schack. Schackspelare är medvetna om att i vissa ställningskaraktärer kan man lita på sin positionella bedömning trots att ställningen är väldigt komplex. Dock finns andra ställningar där den konkreta kalkylen hamnar i förgrunden. Ett exempel på detta är springarslutspel som ofta uteslutande handlar om konkreta kalkyler. Ofta förekommer ställningar som är mer balanserade där det beror av spelarens läggning vilken metod som huvudsakligen används - konkret kalkyl eller positionsbedömning. Man kan alltså konstatera att konkretism och positionsbedömning är ett motsatspar:

Det senare motsatsparet beskriver den realistiska typen eftersom dessa spelare strävar efter sanningen i det aktuella partiet. Positionsspelaren strävar först och främst efter att finna den korrekta planen; den plan som står i enlighet med positionens krav. Han bortser från stora delar av det konkreta variantträdet under sökandet efter den korrekta planen. Vidare använder han först och främst sin bedömningsförmåga (inte kalkyl) till att skära av subträd från variantträdet. Den konkretistiska spelartypen, å sin sida, vill lösa ställningsproblemen genom att finna de korrekta konkreta varianterna. Om man drabbas av en konkretist kan man beundra honom för hans klarsyn och effektivitet. Det är därför som konkretisten Kasparov kallas "monstret med tusen ögon". Han ser alla varianter. Dessa två spelartyper har karaktären av sanningssökare.

Det andra motsatsparet (taktisk-strategisk) måste betecknas som den visionära spelartypen eftersom de först och främst söker efter taktiska eller strategiska kvalitéer i positionen. De är mindre intresserade av korrektheten eller ställningens inneboende sanningar. Det innebär inte att taktiska respektive strategiska element är irrationella, utan endast att spelartypen som föredrar dessa kvalitéer framför korrekthet och sanning måste betraktas som visionär och viljeinriktad. Det visionära begreppet ska inte betraktas som ett förringande koncept. Det finns en konstnärlig kvalité i denna spelartyps alster. Jag vill dessutom påpeka att begreppet taktik i min mening avser den taktiska visionen; den taktiska blicken. Jag avser alltså inte varianträknande. En taktiker strävar efter att lösa ställningsproblemen taktiskt. Detta är naturligtvis som i allt annat schack beroende av varianträknande, men taktikern sätter inte de konkreta varianterna i förgrunden. Taktikern lägger ner stor energi på att söka efter taktiska motiv och det är något annat än varianträknande. Eftersom varianträknandet endast är en hjälpfunktion hos den taktiska typen görs en del missar. Men det stör honom inte så länge han ändå vinner genom taktisk kreativitet. Vi kan med det realistiska samt det visionära motsatsparet bilda ett motsatskors enligt:

Om man betraktar denna bild så förstår man bättre varför en positionsspelare förväntas vara stark både taktiskt och strategiskt. Hos positionsspelaren är den positionella värderingen primär medan den taktiska och strategiska kreativiteten är hjälpfunktioner. De senare står ju inte i opposition till den positionella bedömningen. Däremot står i detta motsatskors konkretismen i opposition till positionsbedömningen. Två motstående funktioner kan inte samtidigt utnyttjas. En spelare som är lagd åt positionsbedömning kommer alltså inte kunna ägna lika mycket energi åt konkret kalkyl. Hos positionsspelaren blir därför den konkreta funktionen en mindervärdig funktion. Positionsspelaren Petrosian är ett utmärkt exempel även här. När han fick den obligatoriska frågan om hur många drag framåt han räknade sa han halvt på skämt: "-Ett!"
Petrosian insåg tidigt i sin karriär att han var svag i sitt kalkylerande. Därför lade han ned stor energi på att förstärka sin kalkylförmåga. Han tränade detta genom att läsa partier utan tillgång till schackbräde. Han försökte visualisera ställningen och klara sig fram till nästa diagramposition. Det är föredömligt att på detta sätt träna sin svagaste funktion. Naturligtvis var Petrosian som världsmästare inte dålig på att räkna, men det var ändå hans svagaste sida. Men han hade ju inte så stort behov av att räkna eftersom hans positionella förmåga var så välutvecklad. Hans realistiska inställning till schack framgår av hans uttalade strävan efter logik i schack. Han ställde sig frågande till Kortnojs balanserande på gränsen till avgrunden.

Eftersom den positionella bedömningen var Petrosians primära funktion så bör man rita hans spelstildiagram med den positionella funktionen överst. Jag har ringat in den primära funktionen och vad jag kallar den sekundära funktionen - i Petrosians fall den strategiska funktionen. Den sekundära funktionen är den hjälpfunktion som schackspelaren föredrar att använda. Petrosian föredrog ju att lösa de schackliga problemen på strategisk väg snarare än taktiskt. Han hade inte bråttom att åstadkomma resultat.

Hjälpfunktionerna kan vara mer balanserade så att det blir svårare att avgöra vilken funktion som är sekundär. Jag tror att Karpov tillhör samma spelartyp som Petrosian. Hans sekundära funktion är också den strategiska men Karpov är mer balanserad så att den taktiska funktionen framträder tydligare. Han har med andra ord inte samma långsamma stil som Petrosian.

Ett tydligt exempel på sekundärfunktionens utnyttjande är hur Michail Tal under åren kring 1960 ändrade primärfunktion. Han hade insett att den realistiska positionella eran inom schacket hade gjort schackvärlden blind för den visionära funktionens kraft. Han övergick från att ha varit en positionsspelare till att primärt använda sin visionära sekundärfunktion - taktiken. Detta innebar att han ägnade stor energi under partierna till att utnyttja sin taktiska vision för att hitta taktiska möjligheter oavsett ifall dom hade bärighet eller ej. Efter denna period återgick Tal till sin ursprungliga primärfunktion - den positionella.

Det är inte svårt att inse vilken kategori Kasparov tillhör. Hans spelstildiagram ser ut som följer.

Kasparov har en oerhört stark vilja att få fram sanningen i varje position med hjälp av konkreta varianter. Attityden avspeglas i hans idé "Advanced Chess" (Avancerat Schack) där datorer ska utnyttjas för att ytterligare förstärka den konkretistiska funktionen. Men det är möjligt att, i hans fall, den konkretistiska funktionen därmed blir överdifferentierad. Det åstadkoms inte det fördjupande av spelet som var åstundat. De som däremot har möjlighet att kraftigt förbättra sitt spel i Advanced Chess är ju positionsspelarna som ju därmed får sin svagaste funktion förstärkt. Konkretisten är ju på grund av sin relativt svaga positionella funktion beroende av förberedelser så att den positionella problematiken, dvs. planläggningen, är avklarad redan från början. Detta är ju tydligt i Kasparovs fall. Det finns hos denna typ en oerhörd passion för konkreta varianter. Deras taktiska blick och strategiska idérikedom är det sällan något större fel på. Men dom har inte positionsspelarens förmåga att avgöra idéernas bärighet. Dom har inte samma djup i förståelsen och hjälpfunktionerna utnyttjas inte med samma effektivitet som hos positionsspelaren. Kalkylerandet tar mycket energi.

I Kasparovs fall framkom hans dilemma tydligt i kampen mot Deep Blue. Man kan ju tycka att en dator är en utpräglad konkretist. Dock har ju en dator inte tillgång till de två hjälpfunktionerna som en mänsklig konkretist har. En dator har ju ingen utvecklad taktisk och strategisk vision utan måste kompensera även detta med räknande. Därför är den egentligen ingen konkretist enligt mänskliga mått. Snarare kan man karakterisera datorn som kalkylativ. Kasparov ville dock bemöta datorn med lämpligt motgift, nämligen utpräglat positionsspel. Kasparov försökte också spela som Petrosian mot datorn, men eftersom den positionella funktionen är Kasparovs svagaste sida misslyckades det. Visserligen var konceptet lyckosamt i vissa partier, men många hävdar att han borde ha spelat i sin vanliga stil, även om det principiellt hade passat datorn bättre. Jag tror att Petrosian (om han hade levat), hade besegrat datorn med en gäspning. Karpov hade också haft goda förutsättningar.




Som exempel på visionära spelartyper vill jag nämna Spasskij respektive Botvinnik. Den visionära typen tycks inte lika bunden av spelets lagar som den realistiska typen. Spasskij kunde växla mellan positionellt och konkretistiskt spel. Den här typen av spelare upplevs därför som pragmatisk. Men vägledande för Spasskij var hans taktiska vision som förmodligen är den mest välutvecklade som schackhistorien sett. Spasskij försökte ständigt trolla. Det störde honom inte mycket ifall det var positionellt omotiverat eller ifall det fanns konkreta varianter i bakgrunden som riskerade att störa hans vision. Han var t.o.m. beredd att spela osunda öppningar i kamp med världseliten. Spasskij gör verkligen skäl för benämningen taktiker. Den kameleontaktiga karaktären förstår man när man betraktar diagrammet nedan. De konkretistiska och positionella funktionerna är båda hjälpfunktioner. Det faktum att den strategiska funktionen är svagast förklarar Spasskijs otåliga karaktär.

Den strategiska spelartypen är den udda figuren i schackkollektivet. Här flödar pragmatismen. Deras största svaghet är den taktiska visionen eftersom den utgör den mindervärdiga funktionen. Botvinnik erkände öppet den taktiska visionen som sin största svaghet som han var tvungen att arbeta på för att förbättra. Strategerna kan ibland upplevas som tråkmånsar, men dom har ofta en kampattityd och uthållighet som är beundransvärd. Att spela mot Botvinnik sägs ha varit som att spela mot en ångvält. Jag har inte studerat Botvinnik tillräckligt för att kunna bestämma hans sekundärfunktion, men jag har intrycket av bedömning framför kalkyl så jag ringade in den positionella funktionen.

Det kan vara intressant att göra ett motsatskors av nämnda spelare med positionsspelaren överst enligt det första motsatskorset. Det blir då så här:

Slutsats

Slutsatsen av min idé är att vi får inalles åtta spelartyper om man räknar primär- plus sekundärfunktion. Det är i varje fall bättre än de två spelartyper vi hade innan. Man skulle alltså kunna göra en åttakantig stjärna och försöka placera åtta toppspelare på de olika spelstilgrenarna. Det vore en bra övning för att testa teorin. Det är spelaren själv som är bäst lämpad att avgöra vilken spelartyp han tillhör eftersom endast han själv vet hur hans tankeprocesser ser ut. Men det är oftast lätt att dra slutsatser från en spelares partier.

© M. Winther, 1998