Genetik
Nedanstående är tänkt som en inblick i genetikens värld, och ger en väldigt förenklad bild.
Under 90-talet har ord som DNA och genetik kommit att höra till dagligt tal. Det talas mycket om de etiska aspekterna kring den forskning som bedrivs, och framför allt det etiska när det gäller genmanipulation. Oändliga möjligheter öppnar sig för dem som har kunskapen och metoderna. Vi kan odla tomater som klarar strängare kyla, vi kan sätta träd som växer flera gånger snabbare än normalt osv. Allt detta med hjälp av genmanipulation. Man skulle också kunna tänka sig att vi kunde styra aveln av våra hundar i önskad riktning och på sikt avla bort anlag för olika sjukdomar tex. Men vad är en gen egentligen?
DNA och gener
De flesta aktiviteter som sker i alla levande organismer utförs av proteiner. Proteinerna är uppbyggda av aminosyror som i sin tur till största delen består av kol-, syre-, kväve- och väteatomer. Proteinerna bildas i varje organism med hjälp av en mall som den fått i arv av sina förfäder. Mallen kallas DNA, eller arvsanlag. Att en hund och en morot ser olika ut beror på att hundens arvsanlag innehåller beskrivningar för en viss uppsättning proteiner, medan morotens arvsanlag beskriver helt andra.
DNA är en molekyl som finns i alla celler. Den består av två långa kedjor av socker och fosfater som i sin tur är hopkopplade i mitten med kvävebaser, ungefär som en repstege. Det är en oerhört lång molekyl, hos en hund cirka en meter. Den knorvar dock ihop sig på olika sätt för att få plats i den pyttelilla cellens kärna. Det finns fyra olika sorters kvävebaser, och deras inbördes ordning avgör vilket protein som ska bildas av cellen vid behov. Man kan likna arvsanlagen vid en bok skriven med bara fyra bokstäver. Ett avsnitt av DNA-molekylen som beskriver tillverkningen av ett visst protein kallas gen. Längs DNA finns mängder av gener, en hund kan antas ha upp till 50 000 olika gener som beskriver olika proteiner.
Arvsanlagen radar upp sig på långa rader som kallas kromosomer inuti cellens kärna. Varje kromosom består av ett avsnitt av DNA. När en individ blir till ärver den anlag både från sin mor och sin far. Teoretiskt kan man säga att båda föräldrarna har nästan lika stor betydelse för vilka egenskaper avkomman ska få. Modern har dock lite mer att säga till om eftersom den honliga könscellen, ägget, innehåller mer DNA än den hanliga, spermien. Det DNA som avses är det som finns utanför cellens kärna, i något som kallas mitokondrier - ägget har många mitokondrier, medan spermien innehåller långt färre.
Moderns roll för avelsresultatet förstärks av att hon ju faktiskt bär på valpen i nio veckor i livmodern och där påverkar fostret väldigt mycket. Dessutom fostrar hon ju dem i c:a åtta veckor efter födseln. Dessa faktorer ändrar dock inte valpens genetiska uppsättning.
Dominanta och recessiva anlag
De gener vi ärver från våra föräldrar har olika styrka att komma till yttrande. Vissa anlag överflyglar andra, och det är något som den österrikiske munken Mendel kunde bevisa i sina odlingar av bl.a. röda och vita ärter. Han fann att om man korsade ärter med vita blommor med ärter som hade röda blommor, blev alla fick alla ärter i följande generation röda blommor. Han menade därför att den röda färgen var dominant över den vita, och att den vita följaktligen var recessiv gentemot den röda. Men när han sedan korsade de ärter han fått fram med varandra, kom det åter fram vissa med vita blommor, ungefär en fjärdedel. Anlaget hade alltså bevarats latent. Man kan likna anlaget för vita blommor med många sjukdomar, t.ex. ögonsjukdomen PRA hos golden retriever. Man kan alltså para två individer som är helt friska, och ändå få sjuka valpar.
Andra gener, och det gäller de flesta, är varken dominanta eller recessiva, utan blandar sig med varandra, precis som när man blandar gult och blått och får fram grönt - ärterna ovan kunde t.ex. ha blivit rosa. De flesta mentala egenskaper som t.ex. sökmönster, apporteringslust, spårbenägenhet, aggressivitet bestäms av en massa olika gener som samverkar. Sådana egenskaper kallas polygena, och är mycket svåra att avla bort, om de är oönskade. Omvänt kan man säga att om egenskaperna går förlorade kan de vara mycket svåra att få tillbaka. Därför ska vi vara rädda om golden retrieverns grundegenskaper, som t.ex. dess jakt-/bruksförmåga och temperament, och ta hänsyn till dem då vi väljer våra avelsdjur.
De gener som har olika anlag från föräldrarna kallas heterozygota. T.ex. var första generationens ärter hos Mendel heterozygota för blomfärgen. De hade ett rött anlag och ett vitt, där det röda tog överhanden. De vita blommorna däremot, kan man vara säker på att de hade två anlag för vitt, eftersom de annars skulle varit röda. Det kallas då att genen för blomfärgen är homozygot.
Inavel och "outcross-avel"
Huruvida inavel är till godo för våra hundraser eller inte har diskuterats länge och intensivt. Olika genetiker är av olika uppfattningar. Vad som händer vid inavel eller linjeavel, är att man gör om fler och fler gener till att vara homozygota, och risken finns alltså att recessiva anlag som t.ex. sjukdomar kommer till yttrande. Vad man eftersträvar är naturligtvis att förstärka de goda egenskaperna. Man måste alltså vara försiktig vid avel med närbesläktade individer och försäkra sig om att avelsdjuren är av högsta klass.
Den legendariske travhästuppfödaren C W Phellis sysslade själv inte med inavel, men hade en teori att han skulle göra det så fort han fick fram två särklassiga djur som var nära besläktade. Han påpekade också att vissa djurarter som är avlade extremt på uthållighet som t.ex. brevduvor, ofta är incestuöst avlade. Men han vidhöll att man måste vara försiktig vid inavel. "Det är som att kasta en flaska nitroglycerin ur hand i hand", lär han en gång ha sagt.
I vargflocken sker ibland inavel, men studier har visat att det kanske inte är så ofta som man tidigare trott. Alfahanen, ledaren, parar sig då med sina egna döttrar. På lång sikt skulle detta leda till degeneration av linjen, men blodsblandning sker i stället när utstötta hanar träffar en tik från en annan flock och bildar ny flock.
"Outcross-avel" är inavelns raka motsats. Totala outcross-korsningar att tala om bland hundar finns egentligen inte inom en och samma ras, alla är ju besläktade på närmare eller längre avstånd. Men om de inte är besläktade på fem-sex generationer kan man ändå använda begreppet. Förespråkarna för denna typ av avel hävdar att denna blandning av jämförelsevis olika linjer ger avkommorna "hybrid vigor", dvs. styrkan hos en hybrid, och att resultatet blir friska, starka individer. "Risken" med denna är att man egentligen aldrig riktigt får veta vilka recessiva anlag som ligger dolda, och alltså kan komma fram helt slumpartat, samt att det blir svårt att skapa en enhetlig typ. Individerna i en outcross-kull blir ofta väldigt olika, både till utseende och temperament.
Det man slutligen kan säga om inavel är att det oftast är av ondo. Den totala genvariationen minskar, sjukdomsresistens och fruktbarhet likaså. För "hobbyuppfödaren" är det inte alls att rekommendera.
Gen för skotträdsla?
Inom många led i brukshundsammanhang talas det mycket om huruvida skotträdsla är ärftligt eller ej. Med största säkerhet är det åtminstone delvis ärftligt betingat, men det finns ingen specifik gen som kodar för skotträdsla. Vad man menar är att man kan ärva en genetisk predisposition för att utveckla den, ett nervöst anlag. Det är polygent, dvs. många genetiska faktorer samverkar. Och som alla vet är föraren oerhört viktig i sammanhanget, och hur träningen bedrivs. En skotträdd hund bör dock inte användas i avel.
Källor: Molekylär biologi, H Bränden, Molecular biology of the cell, Alberts et all, Blodslinjer och uppfödning, J C Harrison
/Mats österholm
Ledarskap - vad är det?
I hundkretsar är ordet "ledarskap" ett oerhört laddat ord. Det har också många innebörder. För vissa innebär ledarskap att ha hundraprocentig lydnad på sin hund i alla situationer, för andra är kraven lite lägre - man är nöjd om hunden inte drar i kopplet när man är ute och går.
Ledarskap är alltså ett mycket subjektivt begrepp. Jag ska här ta upp vad det betyder för mig, och vad jag anser vara ett bra ledarskap.
Hunden härstammar från vargen som de flesta vet. Det är c:a tolv tusen år sedan vi började knyta kontakt med dessa fyrfota djur, och många av de instinkter vargen har, finns också hos våra hundar. Vargen är ett socialt djur som lever i flock. För att flocken ska överleva gäller det att samarbeta. Våld och aggressioner förekommer mycket sällan. I flocken har varje individ en viss roll, och bara en fungerar som ledare. Det är denna ledarvarg som vi ska försöka ersätta när vi skaffar oss vår vovve. I vårt samhälle mår en hund mycket dåligt av att inte har en säker ledare i sin "flock" - vår familj. Hundar klarar inte av att låsa upp dörrar, köra bil, handla mat, och kan därför inte fungera som en bra ledare fullt ut. Många av våra sällskapshundar lever ett liv där de tar befälet över husse och matte i situationer som de själva anser vara viktiga. T ex när vi passerar grannens hanhund, när en hare springer över gatan, eller när man passerar ett smaskigt rådjursspår. Inte många hundar vänder sig mot sin förare först och frågar med blicken i fall de får ta upp jakten.
Vad beror då olydnaden på? Ja, det varierar naturligtvis från ett fall till ett annat. I de allra flesta fall beror det på för lite aktivering. Husse och matte har helt enkelt inte hittat på tillräckligt med vettiga mentala och fysiska uppgifter åt sin hund att utföra. Alltför många av våra hundar tillbringar de flesta av dygnets timmar med att vila. När man väl får komma ut på promenad är energin enorm, och hunden hittar på egna "hobbies". Det är bättre att vi hittar på dem!
När vi hittar på saker att göra åt vår hund; t ex att leta godis i lägenheten, spåra upp matte som gömt sig i skogen, leta tennisbollar i högt gräs, träna lydnad etc., så tar vi initiativ. Initiativ är typiskt för en flockledare. För de flesta hundar räcker det med att vara initiativtagare för att hunden ska se oss som en god ledare.
En ledare är en som man fjäskar för. Det är därför hunden hoppar på oss, och viftar på svansen när vi kommer hem. Helt enkelt för att bekräfta sin plats på rangskalan. Hoppar gör den för att komma åt vårt ansikte och kunna slicka oss i mungiporna, precis som valpen gör mot sin mor. Har ni tänkt på vad som händer om vi inte besvarar hundens glada inviter, utan nonchalerar den totalt? Just det, den blir ännu mer ivrig att visa oss sin underlägsenhet. Nonchalans är alltså ett ypperligt "vapen" för att befästa ledarpositionen.
Ledaren bestämmer vägen när vi är ute och går. Om din hund drar dig runt kvarteret i kopplet bör du nog tänka dig för en smula. Det finns ett enkelt knep att bli "stigfinnaren" i hundens ögon. Ge dig ut i skogen med din hund lös. När hunden inte ser vad du gör så springer du och gömmer dig. Efter ett tag kommer hunden att börja leta efter dig, och kanske bli lite orolig. Då stiger du fram, och när hunden springer mot dig så ömkar du den och talar om för den vilken tur den hade som hittade dig. Tala om för hunden att något farligt höll på att hända just som husse steg fram. Gör om detta gång efter annan. Ganska snart kommer hunden börja ha koll på dig. Så fort hunden inte bevakar dig tillräckligt så smiter du. Hunden kommer att förstå att det gäller att ha koll på sin husse, annars kan man bli lämnad ensam åt sitt öde ute i skogen.
Ett Nej-kommando kan var mycket bra att ha väl befäst. Felet många gör att att man börjar öva in det när saker och ting väl håller på att hända. T ex när hunden springer efter grannens katt. Man ropar "Nej!" hysteriskt gång på gång. Det bekräftar bara för hunden att man inte behöver lyda kommandot. Ett nej ska alltid övas in i lugna situationer. Ett sätt kan vara att lägga en godisbit framför hunden. Om hunden försöker ta den säger du lugnt men bestämt "nej", och tar godisbiten i handen. Till slut kommer hunden att vända blicken mot dig, liksom för att fråga om tillåtelse. Då kommer genast ett "varsågod" och hunden får godisbiten.
Att lära sin hund att fråga om tillåtelse är alldeles ypperligt, och det har man nytta av i mängder av situationer. Man kan öka kraven i sina nej-övningar. Låt hunden ha en godisbit i munnen mellan framtänderna. Håll emot med fingrar runt munnen, men se till att inte hålla för hårt över nosen, det upplevs som väldigt dominant för hunden. Om hunden försöker svälja godisen så kommer ett nej och du håller emot med fingrarna. När den håller godisen fint kan man långsamt släppa greppet runt munnen. Om hunden håller godisbiten stilla och lugnt, ge ett varsågod-kommando. Det här kan ta tid att öva in men är ett mycket bra sätt att öva hundens förståelse för ordet nej och vad som är tillåtet och inte tillåtet. Likaså när hunden får sin mat måste den alltid fråga om lov innan den får börja äta. Om den inte gör det kommer ett nej, och maten tas upp. Kom ihåg att aldrig bli arg eller skrika åt hunden. Spara detta till ett tillfälle då det verkligen behövs i stället.
Om du är ute och går med din hund och en annan hund kommer rusande mot den med onda avsikter, är det en ledares uppgift att gå emellan (om det går). Försök hålla din hund bakom dig samtidigt som du schasar den främmande hunden ifrån dig. Det gäller att du vinner din egen hunds förtroende.
Det ska vara lönsamt för hunden att vara nära sin ledare. Ha alltid lite godis i fickan när ni är ute på promenad, och belöna hunden när den gör bra saker, t ex tar spontan kontakt, frågar dig om tillåtelse, o s v.
Varje gång du korrigerar din hund måste du vara den förlåtande ledaren, och lösa upp situationen. Ingen vill väl ha en hund som kryper fram i rädsla för repressalier från husse eller matte. Alla korrigeringar måste syfta till att hunden tar kontakt med dig för att få visa sin underkastelse, att be om förlåtelse. Vänd dig ifrån hunden så att den får jobba lite extra för att komma intill dig. Lös upp det hela med ett "så, nu är det bra!". Det är viktigt att det är du som bryter kontakten!
Några nyckelord är alltså initiativ, nonchalans, bestämma vägen, nej-kommando, förtroende, lönsamhet, förlåtelse.
Någon kanske saknar ordet "dominans"? Måste man inte visa lite dominans mot sin hund då och då? Lägga ner den på rygg, skrika lite åt den, morra, smiska till den o s v? Så som man "alltid" har gjort mot hundar.
Svaret kan inte bli ett entydigt sådant. Visst finns det vissa hundar med en väldigt dominant läggning som kan behöva ett nyp i örat eller en klatsch på baken någon gång. Men bara om man redan prövat de sätt jag tagit upp. Ett ledarskap som bygger på enbart dominans är inte ett bra ledarskap. Det slutar oftast med att hunden så länge den är inom räckhåll från sin förare lyder prickfritt, men i stället visar stor olydnad på längre avstånd. Och där kan föraren stå och skrika och gorma. Hunden får sig kanske också en omgång när den väl kommer tillbaka efter uträttat busstreck, men det bekräftar bara ytterligare att det gäller att ta chansen att sticka om man kan.
Tänk på att varje gång du måste ta till våld har du misslyckats någonstans på vägen i uppbyggnaden av ditt ledarskap. Väldigt sällan gör hundar medvetet saker för att "jäklas", utan det som vi uppfattar som rackartyg har oftast en helt annan innebörd för hunden.
/Mats österholm
Att ta saker från sin hund
För ett tag sedan kom jag i kontakt med Jeppe, en då sjumånaders goldenhane, boende i södra Sverige hos en helt vanlig barnfamilj. Husse var bekymrad över Jeppes beteende - han hade flera gånger gjort utfall mot familjens medlemmar, och ett par gånger t o m nafsat i deras händer. Saken var den att Jeppe försvarade saker mot sina ägare. Som de flesta retrievers tyckte Jeppe mycket om att bära runt på saker, ja det mesta som kom i hans väg. Pinnar, stenar, barnens leksaker, vedträn och mycket annat. Husse hade inte samma åsikt som Jeppe vad som var lämpligt för honom att bära, och tog därför ifrån honom det mesta han kom med i munnen. Detta kunde hända tjugo-trettio gånger varje dag. En dag hade husse gett Jeppe ett märgben att gnaga på. Då gick det knappt att komma in i köket där Jeppe låg med sin skatt, han morrade och visade alla sina tänder åt den som försökte ens kliva över tröskeln.
Husse förstod inte riktigt varför detta kunde hända. De hade ju läst i flera hundböcker om hur man uppfostrar sin valp, och hade varit mycket noga med att göra rätt. I böckerna hade de stått att man redan i tidig ålder ska vänja valpen vid att ta saker ifrån den i tid och otid. Matskålen skulle man knycka medan valpen åt, och om den knystade det minsta skulle man barskt tala om för den att den gjorde fel. Det var en fråga om ledarskap stod det. De hade också tagit saker ifrån Jeppe, för att sedan ge dem tillbaka, liksom för att visa att han minsann fick tillbaka vissa saker. Det förstod inte Jeppe. Hans minne av det var att han blev av med sitt älskade föremål, och att det gällde att fortsättningsvis vara på sin vakt så att det inte hände igen.
När man vänder på det hela, och försöker se på situationen ur Jeppes synvinkel, blir bilden ju faktiskt en annan. Jeppe tyckte mycket om att bära, det var en egenskap han ärvt av sina förfäder. Han gjorde det också gärna när hans familj fanns i närheten eftersom han då var lite upprymd och kände sig väl till mods. Att bära var en social syssla för honom. Han förväntade sig nog också någon form av beröm från husses eller mattes sida för det han gjorde. Men inte, tvärtom möttes han av irritation från dem, och de tog också ideligen sakerna ifrån honom. Till och med hans egen mat. För Jeppe var detta inte alls en fråga om ledarskap, utan förtroende. För är det något som sätter alla lagar om rangordning ur spel för hundar, så är det föda. Det är den enda gången då en ranglägre hund sätter sig upp mot överheten, och den enda gång detta accepteras av den ranghögre. Nej, Jeppe kände helt enkelt att han inte kunde lita på sina tvåbenta vänner, eftersom de utsatte honom för rena stölder. Det gällde alltså att försvara sig, och visa dem att detta fick minsann inte fortgå. Hans försvarslust hade också vuxit i honom, nu när han närmade sig könsmognad.
Vad gör man då för att träna bort ett beteende som Jeppes? Ja, svaret borde bli att se till att situationen aldrig uppstår. Om den redan gjort det gäller det i första hand att ändra sitt eget sätt att handskas med den. Lösningen är som vid de flesta problem hos hundar, att försöka kanalisera hundens problembeteende över till att göra något vettigt i stället. I Jeppes fall kunde det ha varit att gå på en apporteringskurs, och att vid sidan av detta kanske träna dummysök hemma i trädgården. Framför allt att inte ta allt ifrån honom, utan låta honom bära på allt han ville. Hemma kunde man t ex ta bort alla olämpliga föremål, och lägga fram lite gamla sockor eller annat som han kunde få gå omkring med i munnen och vara glad. Skaffar man sig en retriever får man vara beredd på att apporteringslusten finns med i högre eller lägre grad, och med detta följer bärandet.
Jag tar aldrig ifrån mina hundar deras matskål. Har jag väl satt ner den, och de fått sitt "varsågod", är den deras egendom. Att ta maten från en hund är en maktdemonstration från vår sida som inte imponerar på den ett dugg, utan föder bara misstänksamhet. Ledarskapet vinner man i stället genom sitt vardagliga umgänge med sin hund, och genom intiativ till olika aktiviteter som t ex träning av olika slag.
Men detta vill jag inte säga att det inte ska kunna gå att ta något olämpligt från sin hund. Tvärtom, det finns tillfällen då det är absolut nödvändigt. Men för den som vunnit sin hunds förtroende är det inget problem. Ett "loss"-kommando är en stor hjälp, och det kan övas in när hunden bär på föremål som inte är så intressanta för hunden, och med byteshandel. En korvbit framför näsan, och i samma stund som hunden släpper föremålet i munnen kommer ett "loss" - övar man ordentligt blir det hårt betingat och fungerar också när föremålet är väldigt intressant, och utan korvbit, jag lovar!
Att försöka ta saker från sin hund får aldrig utvecklas till en kamp mellan hund och husse, det gäller att vara smartare än så. Annars får man bara igen det dubbla nästa gång. När sedan valpen vuxit och blivit en könsmogen herre på 35 kilo är det inte längre säkert att man vinner den kampen.
I verkligheten heter Jeppe något annat.
/Mats österholm