Jag vet inte hur jag skall börja. Det är svårt att skriva om sig själv. Jag är lantbrukarhustru. Född i Stockholm i slutet på 30-talet. Gick 8 år i Blommensbergs Folkskola i Gröndal. Började arbeta på postsparbankens sparklubbar när jag var 17 år. Utsikten var en bakgård, ganska trist men jobbet var bra. Jag satt mest och drömde om de gröna ängarna där korna gick och betade. Jag hade sett dem, när jag hade rest söder ut med bil en gång. Annars hade jag aldrig varit på landet. Några år senare liftade jag och en kompis till Dalarna. Där träffade jag min blivande man Olle. Han var bonde., Det föll sig naturligt att jag slutade på posten, flyttade till Leksand och hjälpte honom med jordbruket och ladugårdens innevånare. Åtta kor och några grisar hade vi då. Jag var naturligtvis helt okunnig med alla sysslor på en bondgård. Bestämde mej för att söka in på Lanthushållsskolan i Rättvik. Jag kom in där hösten 1957. Det var den roligaste tiden i mitt liv och nödvändigt. Både roligt och lärorikt.

Bondelivet har varit slitit och strävsamt, samtidigt ett härligt sätt att leva. Vi gifte oss och fick så småningom 2 barn en flicka och en pojke. 11 år senare fick vi en flicka till. Barnen fick växa upp i en härlig miljö nära gröna ängar och Siljan in på knuten.

Jag har alltid varit intresserad av djur. Framför allt hundar. Vi hade så trångt hemma när jag var yngre. Det fanns aldrig plats för något djur. Jag längtade jämt efter den dagen, jag skulle få bestämma själv. Då skulle jag minsann skaffa hund. Många har det blivit under åren.

Handarbete har varit min andra passion. Stickning, virkning och vävning. Dra på vävar, har också intresserat mej mycket. En dag ,läste jag en annons om en korgmålningskurs. Ringde och anmälde mej. Jag fick en pensel i handen. Hade aldrig konfronterats med det tidigare. Där började ett nytt liv, för mej. Jag började måla korgar. Några år senare började jag med dalmåleri, kurbitsmålning, som är vanligt här omkring. Det blev aldrig några trådar mer för mej. Det var måleriet jag skulle ägna mej åt. Synd att man inte hade kommit på det tidigare. Bättre sent en aldrig. Nu mera målar jag också vanliga tavlor.

Sist och inte minst blev det nyckelharpan. Det var mycket musik i mitt föräldrahem. Mamma spelade piano, pappa fiol. Jag började spela piano. Det var inte mitt instrument. Spelade i sex år, ändå kunde jag ingenting. Jag slutade. Musiken har alltid funnits inom mej. Det har inte funnits så många tillfällen att utöva något instrument under åren. Här i trakten, är det fioler som gäller. Folkmusiken flödar till min stora glädje. Nyckelharpan  hade jag sett på TV. Jag började mer och mer känna, om, jag skulle lära mig något instrument, så var det nyckelharpa. För sju år sedan fick jag äntligen efter mycket sökande tag i en harpa. Då var jag lycklig. När jag höll den i famnen, kände jag att många bitar kommit på plats. Jag trodde inte då, att jag skulle kunna lära mig att spela. Bara äga den gjorde mig lycklig. Så småningom fick jag reda på en spelkurs i Falun. Där fick jag lära från grunden. Jag spelar väl hellre än bra. Ändå ger den mej mycket glädje i själen. När man kör fast i måleriet, spelar jag en bit. Om en stund brukar problemet vara löst. Datorn tycker jag också är roligt att hålla på med. Men, ,jag är väldigt trög på att lära mig allt som skall vara. Jag övar mycket i alla fall. Oj, nu har jag skrivit rätt mycket om mej. Är det någon som har orkat läsa?
 

    Ett mail är alltid välkommet.   En rad i gästboken likaså.

Uppdaterad 2006-06-25
Maj-Lis Sunnanängs