1950-1959

1950-talet var en tid med nya attityder där överflöd och rikedom spelade mest roll och så klart kunde man se detta återspegla sig i kläder.

Om man tänker allmänt så var 50-talsmodet lika konservativt, omslutet och "damvuxet" som runt sekelskiftet. Siluetten var något som man ansåg vara en dålig och överdriven modeteckning: outvecklad byst, skålformig höfthållare, smal midja, trånga höfter, och ben som liknade spindelben. För dem som inte hade denna kroppsfigur gick på diet, hade massage, träning, korsett, behå, höfthållare eller gick till skräddaren.

Att matcha saker var något som hade stor betydelse. Man skulle vara prydlig och finn vid alla tillfällen. Väskan, skärpen skorna och kläderna, allt skulle matcha varandra. Det gällde alltså att klä sig rätt. En axelbandlös dans/aftonklänning hade välkorseterat pansrat liv och var stor vidd i kjolen. Även männen var välklädda. De hade på sig grå, glencheckrutig eller kritrandig kostym och till den hade man vit skjorta och diskret mönstrad slips. Kavajerna var rymliga och raka. På fritiden kunde man ha amerikansk fritidsjacka, midjekort och blusad i ryggen, med axelbredd och smala slag som kunde vara i beige, tomatröd, marinblå eller kanariegul. Benvidden på långbyxorna var avsmalnade och byxornas längd var precis till ankeln. På huvudet bar sällan hat men ibland bar man keps och håret var oftast sidbenat vattenkammat. På jobbet kunde man inte ha på sig sina vanliga vardagskläder, t.ex. banktjänstemän skulle ha grå kostym, direktörer var kritrandiga, servitriser svartvita och sekreterare grå.
En målgrupp som man vände sig till under 50-talet var tonåringarna. Både radio och tv-program vände sig direkt till dem och det fanns speciella tidningar för dem. Från mitten av 50-talet började det också komma kläder för dem. Nu kunde man se tonårsmodet på markanden. Tonårsmodeller var något som man kunde se på tidningarna. Det kunde vara kjolar i engelsk brodyr eller rutig bomull med bollfrans i kanten, vadlånga manchesterbyxor och resårskärp, skjortblus kantad med brodyr och uppfälld krage, snusnäsduk om halsen, platta ballerina skor som var målade i rutigt randigt, prickigt osv. Medan vuxna kvinnor förlitade sig fortfarande mer ofta på hemsömmerskan.

50-talet var en tid som influerades mycket av franska designer. Det var ett mode som inte bara var konstfärdig, konstruerat och konstnärligt fulländat utan även fantasifullt. Från hattar och kläder till skor var en inspiration som hela tiden kom från Paris. Det var framförallt designer som Dior, men också Balenciaga. Modet omvandlades för varje ny säsong som började. Kjollängder med millimeterpassning, bröstvidd, dräktjackans längd, längden på ärmar, formen på ärmar, ballongkjol, ballongärm, solfjäderskjol, plisserat, veckat, draperat, som var ständigt i nya modefärger. Färgerna kunde vara lavendel, mauve, grått, beige, marin, blåklintsblått, solgult, ärtgrönt, knallrosa, klarrött, orange. Det handlade om att ha en modernvuxet, elegant och medveten still. Alla kunde ha råd med att klä sig elegant och stillfullt, eftersom klädesplagget var precis lika skräddad. Det handlade mer om smak än pengar.

1954 kom det en förändring då chaneldräkten lanserades av Chanel. Han sa "Jag är inte längre intresserad av att klä några hundra, privata klienter utan jag ska klä tusentals vanliga kvinnor". Han ville att kvinnor skulle känna sig lika trygga i deras dräkt som män gjorde med sina kostymer. Det eleganta i kläderna skulle vara att känna frihet och kunna röra sig. Men det fanns dem som sa att han "tapetserade och klädde kvinnor som fåtöljer". Korsetterna tyckte man att det var något som var onödigt och överdrivet. Så det tog två år innan chaneldräkten blev accepterad som ett världsmode ändra fram till 1964.

Ett genombrott inom syntiska fibrer var något som slog till stort under 50-talet. Det var allt från nylon till terylene, orlon, lycra, akryl och polyester. Från att ha 15 eller 20 denier, var strumpor nu tunnat genomskinligt av 12 denier. Och sen var det billigt dessutom.

För tonåringar var 50-talet en tid då man delade två olika formideal sida vid sida. Man skulle antigen vara sexig, bystig och kurvig som Marilyn Monroe, Sophia Loren och Gina Lollobrigida, eller så skulle man vara slank som en pinne där Audrey Hepburn var också en exempel.

Det var många tonårsidoler bland annat James Dean, Marlon Brandon, Nathalie Wood, Grace Patrizia, efter att hon hade slagit som filmstjärna var det inne med "fina flickor". Man skulle ha lagom mycket makeupen, skjortblus, jumperset, snäv kjol, platta ballerina skor, sidenscarf som var knuten om väskhandtaget. Förutom detta skulle enradig pärlcollier titta ut vid setjumperkanten och korta, läderfärgade handskar och väska. En annan stil som också var populärt det var collegstilen som skulle längre fram heta preppy look. Man hade veckad kjol, tröja med skolnamn, klubbkavaj med skolemblem, jeans med benen uppkavlade på halv stång och scarf som skärp, sockor med rullade kant, loafers med tiocentare som var fastklämd i springan på ovanlädret.

Pojkflicka kunde man också se ut som precis som killarna med rutig skjorta av upprullade ärmar, sweatshirt och jeans. Eller så bildades gäng som kunde hetta knuttar eller dixie, vilket handlade om vem som höll på artister som Tommy Steele eller Elvis Presley. Dixie stilen var duffelcoat med träknappar, grå flanelbyxor, skor med traktorsula och frisyren som var utväxt och snedkammad pannlugg, tjejerna hade hästsvans eller axellångt hängande hår. Den andra gänget, knuttar hade spättor som bar helst svarta jeans och läderjacka och de rullade upp ärmarna på T-shirten upp mot axelkulan och en cigarettpaket.

Sedan hade man rebellerna, "de unga arga" kallade dem. Det var beatniks och enslingarna, som var "de unga missförstådda".

Tack vare den tidens tonårsidoler och där klädesindustrin växte, delades kvinnor upp i två modeläger: unga kvinnor och damer. Damerna hade på sig dräkt med matchande handväska, barvälkammad knutfrisyr och pärlclips i öronen. De beundrade Dior för hans chaneldräkt bla.

De vuxna och etablerade männen bar grå kostym och den välartade vuxna kvinnan bar grå dräkt, medan de unga arga bar svarta kläder. Deras kläder var i uniform på samma sätt som affärsmännens tredelade grå och för knuttar, existentialister och beatniks.

1960-1969

Om 1960-talet kan man säga att det var oftast händelserik och oväntat, där nyhetsutbudet var enormt då hände allt man inte visste att man inte ville ha. Efter andra världskriget hörde man jämt att individens välbefinnande berodde på samhällets välbefinnande. Men ingen av dessa nådde särkilt bra. Världen blev ju inte bättre och krigen tog inte slut. Kommunismen behandlade fortfarande människorna som livegna. Vietnamnkriget som trappades upp väckte stor uppmärksamhet runt om i världen. Flera ledare, statsmän och frihetskämpar mördades t.ex. Martin Luther King osv. detta påverkade alla, man kände sig inte trygg.

De som blev mest påverkade var unga människor, de kände sig förråda och tappade förtroendet för föräldragenerationen. De ville leva i en fri värld, utan fördomar, utan rasism och utan byråkrati. Detta var grunden till den s.k. ungdomsrevolten som började ta from 1962 och kulimerade 1968.

40-talisterna vara en generation som skapade sig en alldeles egen livsstil, kläder, vanor, musik bara genom att ifrågasätta traditionella regler och göra precis tvärtemot. 40-talisterna som var många till antalet gjorde att de fick se resultat.

Ungdomsrevolten följde två spår. Först kom behovet att leva ut, sedan kom världssamvetet. Kläderna som var viktiga säger mycket om utvecklingen.

I början av 60-talet såg man genom kläderna livsglädjen och sedan när den tog slut märkte man osäkerheten och sorgen.

Kärnan i 60-tals mode var minimodet och spaceage. Några designer som hade stort inflytande över detta var Mary Quant, Courréges och Pierre Cardin. Efter minimodet och spaceage kom midi och maxi, grunden till dessa var byxdressen och den långa särklänningen. Designers som påverkade denna mode var Yves Saint Laurent och Ossie Clark.

Under 60-talets symboliserade kläder inte alltid vilken social ställning man hade. Tvärtemot så ansågs det omodernt att vara en snobb. Demokrati och masskommunikation var istället något coolt.

Chaneldräkten var det första ex på modedemokrati under 60-talet speciellt 1960-1964. Men självklart så fanns det även andra plagg som var omtyckta som t.ex. den raka strupklänningen i jersey, med hög rak kraglinje som man kallade för skorstenskrage.

Jackie och John F Kennedy var 60-talets första modeikoner. Kennedylooken var med kortärmade rundhalsade och nästan figurformade klänningar, knäkorta dubbelknäppta dräktjackor. Jackies prydliga dräkter föll både tonåringar och damer för. Och den "pojkaktiga" frisyren som John F Kennedys hade var ett politikermode.

I början av 60-talet växte modet framförallt från gatan, där minikjolen var bara ett av många som kom fram. Männen, som vanligtviss höll sig till i bakgrunden började klä ut sig. Man kunde se på gatugäng som hade ett alldeles eget klädspråk som edwardians, mods, klädda ungefär som dandier, med stela skjortkragar, färgstarka halsscarves, byxor i mönster, figursydda kavajer med sammetskrage ("beatlsjackan").
Mary Quant kallade något för The Look, det handlade inte om hur man såg ut, utan vilken attityd man hade till kläder: det skulle vara dynamiskt, billigt, kul och inte så krångligt. Det man ville var att göra det ännu roligare och att alla skulle ha tillgång till det. Musik och mode var något som hörde samman. The Look byte senare namn till Pop (populärt) och färgade av sig i allt. Det kunde vara möbler, design, konst, musik. Nu fanns inte chaneldräkten bland garderoben längre.
Mary Quant började öppna egna butiker med egna klädmärken för pre - a - porter. Hon tog fram klänningskoltar och minikjolar. Därefter handlade det bara om T-shirts enkla plagg.

Modeindustrin började rikta sig till en större markand med färdigsydda kläder i olika storlekar - pre - a - porter eller "ready to wear" som det kallades. Plötsligt kunde modekläder köpas av en yngre publik med mindre pengar.

Modet från 1964 till 1966 fokuserade sig på fyra delar av kroppen: mage, ben, armar och hals. Man visade ingen mage, mycket ben, smala ärmar och fattig halslinje.

Från 60-talets början, då man hade bleka, barnsliga pasteller - rosa, ljusblått, pistage, gult, turkos gick man till abstrakta mönstren i starka färger och därefter gick man till grafisk op -mönstrat i svart och vitt. Under rymdåldern (1968-1969) kunde man se hur byxkostymen och överallen kom som universalplagg där materialet bestod av polyester och crimplene (svart eller vitt).

Under 60-talet blev kläder mer och mer tajtare p.g.a. syntetmaterialet. Åren 1968 till 1970 kunde man se hur kläderna blev mindre och trångare.

Hos männen var det kostymen som fortfarande gällde som herrkläder men snart blev den alltmer figurslimmad, detaljfattig och ganska könlös. Istället var det raka gabardinbyxor, raka långa jackor med dold knäppning, figurslimmad skjorta eller bomullspolo. Mot slutet av 60-talet kom även två uniformer som trend. Den ena var Maos kamouflagegröna uniform med stora utanpåfickor och ståkrage och Maojackan som gjordes bl.a. av Mah-Jong, i manchester.

Runt år 1967 hade männen på sig figursvängda jackor i purpurfärgad sammet, höga skjortkragar med långa mjuka snibbar, manchester med dubbla volanger, benslanka sammetsbyxor och halvlångt hår. Man kallade dem för new romantics och de var de som skulle börja med det gatumode som långt senare skulle kallas för new age.

Slutet på denna generation var nog Peace som står för "love and understanding", en levnadsregel som hippiernas hade. Kläderna representerade broderlig gemenskap, socialt medvetenhet, tillhöra en stark gemenskap och underhållande ideal. Man kunde se det i de batikfärgade undertröjorna, trasiga jeans, arméjacka med kulhål, nigerianska smycken, sydafrikansk kangas amerikanska jeans osv.

1970-1979

Från 1968 till 1976 var det nästan bara jeans som gällde. Det var något som allmänheten till sist kom fram till att kläder egentligen inte hade någon betydelse.

Självklart hade kläderna en roll, vi hade ju ändå kommit fram till att man kunde uttrycka vad man stod för sina kläder. Det var ju egentligen det som 60-talet på slutet hade lärt oss. Personlig stil var det som gällde under 70-talet.
70-talet var väl inte modets bästa tid det var kanske t o m typiskt att det rådde textilkris i västvärlden, i bl.a. Sverige med många tråkiga följder. För många i branschen var det svenska 70-talet också modemässigt ruinerat. Ändå fick man se mycket experiment.

Januari 1970 kunde man se det underbara av experiment. Rymdålderns silverfärgade eller kritvita kolt och overall hade kommit för att stanna för gott, men efter bara ett år var det ingen längre som använde det. Minikjolen hade blivit så kort och liten att den låg som ett bälte runt höften. Man bytte till tajta minishorts, hot pants, som gömdes under maxilånga kjolar och figursnåla kappor. Under shortsen bar man strumpbyxor, helst svarta (så benen såg smala ut). Midkjolar, vadlånga och mjukt klockade, bars med kroppskrammade, tajta, gladrandiga jumpar som visade midjan.

Trots att kostym och slips egentligen var helt och hållet ute började ett snobbmode för män med figursyddubbelknäppt kavaj i kritrandigt och svajiga utsvängda ben. Många kvinnor hade också figursydda kostymer med väst. Tjejkostymerna kunde varieras med knickers och byxkjolar.

Att överdriva är något som kännetecknar oftast 70-talet. Det gick åt mycket lurex och syntetlamé, lack, läder och glasstenar. Man kan t.ex. ta ABBA i punkchicerier, som påminner sig om glamrock. Koden för kläder var också "think rich, look poor". Det var kanske inte så helt bra för industrin på det sättet, men det var något för modepressen som skrev sig vara för underverket, det handlade om "mer smak än pengar". Utsvängda byxor med broderier och paljetter, trasmatterandiga jumprar och benvärmare, slafsiga midikjolar, krokodiltryckta jackor i lack, mockavästar med meterlång frans, träskoplatåer, virkad poncho, virkad hätta. Silverfärgad discooverall, sammetsknickers med tofsar, långa sjaltrasor i maskinvirkad spets, fransade lapptäckjolar. Virkade torgkassar, fransade tornisterväskor, väskor med glasbroderier och av mattrester. I den där kitschiga blandningen som bestod av secondhand och ett påhittigt mode, så fanns ändå en kreativ energi och alla möjligheter för att skapa en egen livsstil.

Jeans var ändå något som alla använde. Sedan 1972 fanns de i allas garderob både för att de var bekväma och kravlösa och för att de stod för nånting. De var tilltagande, utmanande, mörkblåa, hederliga, arbetsamma, respekterade. Från att vara hyggliga, pålitliga blåbyxor omvandlades de till att bli en trend och livsstilsplagg. Inte bara jeansen förändrade utseende, av blå denim gjorde man nu kjolar också.

Även om jeansen under största delen av 70-talet (1970-1976) var den plagg som var grunden och dagsvaran fanns det aldrig bara ett mode åt gången, det kom som sagt hela tiden nya stilar och nya designers slog igenom bara över en natt. Våren 1977 slog punken igenom.

Punk var resultatet av vissa ungdomars missnöjevotering: trasiga byxor, klumpiga marschkängor, sönderrivna T-shirts med säkerhetsnålar, rakat hår och mohikansnagg i självlysande färg, svartsotig makeup, piercade öron, näsa och kinder. Punkarna sökte medvetet skapa sig sitt kläddspråk. Det skulle vara billigt, slarvigt, skitigt. Ett visst medvetet chiceri fanns med i spelet: en ny utmanande stil, där gummi och svart läder blev mode över en natt.

1979 kom en helomvändning. Det blev kroppen mode, man skulle ha en välformad, vältränad kropp. Klädd i stretch, i formande plagg som gav en siluett med breda axlar, smal midja, rundade höfter och smala, långa ben. Lycra gjorde så att alla hade möjligheten att klä sig efter kroppsformat tajt. Vilket i och för sig blev något personligt och resultatet var inte likadant. Intresset för träning blev stort: jogging, workout, aerobics, träna med tv och träningsdansa på disco. Modebranschen var nu tvungen att skyndade sig för att hjälpa alla som inte tränade: jättelika axelvaddar placerades i alla slags plagg.

En egen livsstil var ändå den kvalitet de flesta önskade sig. Vogue tidningen uttalade sig så här: "Stil är vad alla tror de har men som mycket få äger." Stil har inte ett dugg med ålder, ungdom eller sex att göra med. Inte heller handlar det om klass, färg eller pengar. Stil är oberoende av mode". Men mycket snart så kunde man köpa sig stil och det var någon annans stil.

1980 - 1989

När man tänker på 80-talet så får man oftast den bilden av de extrema brottarbedade axel linjerna i kavajen, snäva kort kjolar och långa strumpsvarta ben ovan höga smala klackar och en ofta kaxig och självmedveten attityd.

Efter 70-talets hippa kläddattityder och kännedomen om politikens var förbi, istället handlade det om att vara hip och tjäna pengar, klä sig väl och medvetet och att inte vara ett dugg intresserad av politik.

Några stora världshändelser som pågick under 80-talet var Falkandkriget och Irak-Irankrisen. Kärnkraftverket i Tjernobyl gick under och Sverige fick besök av ryska U-båtar. Olof Palme, Indira Ghandi och John Lennon blir mördade. Satellit och tv blev vardagsmat och CNN började sända världsnyheter. Och något som också kom att choka världen det var när aids upptäcktes.

Under tiden som klyftan mellan rika och fattiga växte allt mer runt om i världen blev västvärlden alltmer internationell och kommersiellt. Klädbegrepp som "powerdressing" och "dressed for success" var något som hörde ihop med livsstilen att "jobba hårt, spela hårt, spendera fort".

Den dåliga smaken från 70-talet fortsatte vidare till 80-talet. Den voluminilösa och rätt så formlösa kavajen med så bred axelvaddering. Och till den hörde först vadlång lätt folkloristiska kjolar, långa sjalar av indisk kräppad bomull. De säckiga arme eller kockbyxor, hovmästarväst som var fylld med badges parades ihop med herrskjortor och en Borsalinohatt. Killar kavlade upp ärmarna på den silvergrå, blanka viskokavajen och hade pastellfärgad T-shirt. Sen var det många som bar blanka cykelbyxor, pastellfärgade benvärmare. Stora sköna heltäckande tröjor och tights, i lycra.

Tre klädesplagg som kom att bli 80-talets uniform var sneakers, tights och kavajen men som kom att bli samtidigt yrkeskvinnans dräkt. Det hette powersuit och man hade oftast knäkort snäv kjol till den skräddade kavajen med högklackade pumps och svarta strumpor.

Till att börja med hörde en blus med knytband ihop med stassen, sedan en tajt body eller så knäppte man bara igen kavajen och lätt spetsen på behån synas. Powerdressing signalerade kvinnlighet och sexighet, men samtidigt den kunde användas i styrelserummet som på banken. Det var fört i mitten på 80-talet som kvinnor började synas på manliga poster, och visade att kvinnor gjorde ett lika bra jobb som män. Men könsdiskrimineringen fanns fortfarande där, de fick fortfarande inte samma lön.

Den senare hälften av 80-talet uttryckte man sig politisk korrekt genom att T-shirt var det enklaste sättet att visa social medvetenhet. Katherine Hamnett var en kvinna som gjorde det i kläder. Hon fick ut sitt budskap när hon skrev "Choose life" (mot aids) och "Stop Acid Rain" (för att bevara regnskogen) på T-shirts.

Sportrelaterade kläder och tillbehör var något som slog igenom stort under 80-talet. År 1981 kom hiphopen, rapmusiken och breakdans, vilket stärkte förhållanden mellan svart musik och mode. De hade på sig märken som Converse, Adidas, Nike och Reebok gjorde att märkessneakers slog igenom. Eftersom både sportstjärnor och artister bar dem var det kläder med stjärnkvalitet. Reklam som lyckades med att sälja mest det var genom MTV som började sända i Europa 1987.

Det sista som 80-talet kom ut med det var att kläder skulle ha livskvalitet och hålla länge.

1990-1999

90-talet symboliserade en tid då man skulle bli rik, bli framgångsrik och, bli känd, vara ung och vacker. Det var alltså utseende och framgång som gällde.

Två tillbakablickar som kom tillbaka var 60 och 70-talsmodet. Två därefter tog man bort den knäkorta kjolen ur alla designerkollektioner, istället ansåg man att ankellång var elegant. Därefter gick det bra med ett par armebyxor och en skön sweater. Man talade istället om "verklighet" och man skulle värna för miljön. 1993 slog det igenom istället med grunge, en stil som kopplades ihop med gatumodet.

Men det som skulle komma att spela den största rollen på 90-talet det var två plagg och tre material. Det var underklännings klänningen, slipon, som var tajt och slinkig i blankt siden, luftig och genomskinligt i fladdrig voile eller crêpe. Den användes först som en klänning som var avslöjande, därefter hade man på sig den utanpå långbyxor och tröjan. Nylon kom tillbaks som en våg i mitten av 90-talet, i alla plagg och inte bara sportplagg.

Modet i andra kultur

Indiska Kläder

Indiska kläder skiljer sig en hel del från de västerländska. I de indiska storstäderna har de västerländska kläderna fått ett lite starkare ställning, mest bland män och yngre personer (oavsett kön), men det är fortfarande de nationella plaggen som dominerar stadsbilden.

Choli:
Choli en kort, oftast kortärmad och tajt blus som bärs till sari

Dupatta:
En stor sjal som ofta används till Salwar Kamez och kan bäras på många sätt: över håret, runt halsen, uppburen i armvecken så den liksom hänger elegant över ryggen, eller hängande över en axel.

Sari:
Ett flera meter långt tygstycke som insveps runt kroppen. Längden varierar beroende på hur sarin bärs, och hur den bärs varierar från område till område.

Salwar:
Der är en pösig byxa som hålls ihop med ett knytband i midjan. Modellen är beroende på modet. Salwar utgör ena delen av Salwar Kameez.

Kame(e)z:
En slags långskjorta, eller tunika. Ibland med proppar i sidan. Modellen och materialet kan variera oerhört, det finns traditionella Kameez och mycket trendiga shalwar kameez.

Lung(h)i:
Detta plagg är ett tygstycke och liknar i stort sarong, i Indien bär männen plagget. Det finns förstås ett oändligt tillgång och sätt att bära lunghin, den varierar efter behov och kunskap.

Dhoti:
Dhotin är det äldsta dokumenterade indiska plagget som bärs av män över hela Indien. Nuförtiden används ett större (både till längd och bredd) tygstycke än vad som användes förut, men idag används inte bälte till utan man arrangerar tygstycket på ett sätt så att det hålls uppe av sig självt.
Man knyter upp tygstycket mellan och runt benen så den formar en kort byxa, allt för att vara så praktisk som möjligt.
Givetvis finns det ett oändligt utbud och sättet att bära lunghin varierar efter behov och kunskap, ibland släpper männen ner dhotin och bär den som en lunghi.

Kläder från Balochistan

Kläderrna i balochistan ser som de gör för att det är väldigt varmt där. Både män och kvinnor behöver ta på sig pösiga kläder, de är väldigt lätthanterliga om man säger så. Det går att jobba i de, de är inte i vägen. Förr i tiden när folk bodde i bergen och jobbade med jordbruk så hade de på sig dessa kläder. Man kunde klättra upp i palmer för att plocka ut dadlar. Förr i tiden var skjortan väldigt kort, men nuförtiden har man på sig längre.

Männens kläder:
Kläderna ser ut som att männen har en lång skjorta som räcker ända till under kläderna, och de är väldigt pösiga, byxan är även den pösig. Den är ungefär 4 meter. Det går ungefär ut 7 meter tyg för en normal byggd man. Männen har en slags scarf, fast den är inte fylld med broderingar eller så, de andvänder den för att när de sitter hemma så brukar de knyta den runt midjan till knäna, så den funkar som en sittande "stol/soffa" för de.

Kvinnans kläder:
Kvinnornas kläder är även de ganska pösiga. Det finns väldigt många handbroderingar på klänningen och även byxan och den långa sarigen (scarf). Det tar väldigt lång tid att sy en kvinns dräkt, för att broderingarna är väldigt svåra att göra, man måste verkligen lägga ner tid i det hela. Kläderna har inte utvecklats så mycket under de senaste århundradena. De kanske har blivit lite mer moderna, när det gäller broderingarna, men designen är sig lik. Kvinnan måste alltid bära sin sarig på huvudet, det är som en huvudbonad för de, det handlar både om kultur och religion.

Kläder från Pakistan

När det gäller mansdräkten i Pakistan kan man se likheter från den balochiska. Även de har på sig Pashk shalwar. Även här kan man se likheter på namnen, pakistanierna kallar dräkten för shalwar kamiz, skjorta och byxa.
Enda skillnaden på deras kläder är kvinnor dräkten.
Kvinnorna i Pakistan har på sig shalwar kamiz, den ser ut som Indiernas tunika. Det finns mer likheter mellan indiska kvinno dräkten och pakistanska. Eftersom deras ursprung är densamma.
Det finns ju olika folkgrupper i Pakistan, och deras kläder skiljer sig väldigt mkt från både balochiska kläderna och pakistanska.

Punjabi kläder:
Det de har på sig är en lång skjorta (maeez) och en lång tyg på flera meter som de virvlar runt midjan. Denna dräkt har männen på sig. Den har inte förändrats på länge. Detta var vad mannen hade på sig.
Kvinnan i punjab har på sig en liknande skjorta fasta med broderingar på och en byxa under. Men den här har de inte på sig när de t.ex. är ute det är bara hemma eller på fester. Man kan säga att det är en traditionell dräkt för kvinnan, medan mannen har på sig den även ute i vardagslivet. Kvinnor i punjab har för det mesta på sig shalwar kameez.

Pashtun kläder
Modellen på mans dräkt är densamma som balochiska men den skiljer sig en aning. De i pashtun har lagt på lite mer tyg på själva byxan (shalwar) den ser större ut men skjortan är sig lik.
Kvinnorna där har på sig långa shalwar kamiz men det är bara broderingarna och modellen som skiljer sig. Kvinnornas "klänning" är lite större i modellen än de andras.

Slutsats:
Man kan se att roten på dessa kläder är densamma fast de har utvecklats i olika grenar. Det beror ju främst på kulturen och synen på kvinnan. Som i pakistanierna tex där är de inte lika stränga när det gäller huvudbonad som balocherna.

Somaliska kläder

Genom historia kan man se att samspelet mellan förnuft och känsla, mellan stat och religion
Är nödvändiga för ett aktivt kulturliv samt för ett omväxlande klädmode och det kan man se i dem flesta storstäderna. Sedan så finns det samhällen där kläderna dvs. Modet verkar ha stått stilla genom tiderna. Dessa samhällen kan ha påverkats av en stat eller på grund av religiösa skäl. Exempel på detta är Somalia där gamla traditionella kläder fortfarande är en trend, på grund av religionen. Kvinnorna har fortfarande på sig en ganska så heltäckande traditionell somalisk klänning. Men eftersom Somalia ligger i Afrika så är det inte bara religionen som har en påverkan på den somaliska trenden, klimaten är en stor del av den somaliska modet kläderna är oftast av en tunn material så att huden kan andas i den varma öken hetan. En traditionell somalisk klänning heter diraac och själva diraac är en lång genomskinlig klänning på grund av värmen. Och eftersom Somalia är en islamisk stat så har man oftast tunna heltäckande sjalar, över klänning man har även en tunn underkjol under klänningen för att täcka kroppen.

Kvinnorna som bor på landet klär inte ut sig på samma sätt, som kvinnorna som bor i största städer. De har svepkläder istället. De som bor i största städer har på sig va vi kallar på somaliska Diraac, Googarad och Shalmad som är tre olika plagg.
*diraac: detta plagg syr man som en lång klänning och den har man över på googarad.
*googarad: detta plagg har man under diraac som underkjol.
*Shalmad: detta plagg lägger man på axlarna eller använder man som scarf.

Kläderna har olika färg och mönster. De här kläderna använder kvinnorna som vardagskläder även på jobbet har de det. Tygerna i dessa plagg är inte glansiga utan ganska enkla, men färgstarka. Vid speciella händelser som t ex bröllop, då använder de glansiga tyger som kan vara broderade med pärlor och paljetter. Somaliska kvinnor med vanliga vardagskläder

Tyget heter Marro på somaliska. Det är 3 m bred och 6 - 7 m lång. Marro har en invävd röd kant. Detta tyg är virrvarr av veck som visserligen förfaller underligt och rent av omotiverat plagg. Man vet att plagget avser att vara en kombination av snett överkast, höftkläder, livsgördel och skulderöverkast.Enligt mina iakttagelser och egen försök iför man sig plagget på följande sätt.
*Man griper ett hörn av tygstycket och kastar det bakåt över bröstet och skuldran så att det hänger ner till sätet.
*Resten av det, efter behov sammanvecklade tyget, för man till höger bakåt under armen, över nedre delen av ryggen och vänstra sidan åter framåt till av livet, där man samlar tygvriden så att det uppstår en binda som en gördel.
*Därmed håller man fast det just bildade höftklädet och det på ryggen hängande första hörnet.

Khanga afrikansk plagg

Khanga är kanske det allra mest typiska klädes plagget i Afrika. Det är ungefär i meter brett och 1,5 meter långa tyg, som kan användas till det mesta som kjol, klänning. I andra delar av Afrika kallas tygerna inte kanga. I Gambia säger man mousorr eller waloff i Mocambique capulana, i Nigeria lappa, i Guinea- Bissau säger man pano, men namnen är betydligt fler. Dessa tyger har mycket gemensamt med kangan i knytteknik och användnings områdena men inte alltid vad gäller mönster och framställnings teknik. I Nigeria används ofta indigo tyger och i Guinea- Bissau syftar namnet pano också på de vävda tygerna.

Historia

Kangan hör till Östafrika och har en historia på ungefär hundrafemtio år. Enligt vad som sägs var det kvinnor i Zanzibar som skapade den klassiska kangan. Ön regerades av den kraftfulla Said ibn sultan från Oman- Han var regent i hela femtio år och var den som införde kryddnejlikodling, som fortfarande är en av de viktigaste grödorna på ön. Men Zanzibar ekonomiska stryka vilade på en betydligt brutalare handel. På det afrikanska fastlandet hämtade araberna slavar, ön var under 1700-1800-talet regionens viktigaste slavmarknad, men blev också utgångspunkten för vanliga handelsvaror, allt längre in i Östafrika. Det fanns alltså gott om importerade varor i marknadsplatserna. Tygerna importerades från Indien, fjärran östern och Europa. Portugiserna bidrog med tryckta tyger avsedda att användas som sjalar, man satte ihop flera tyger med olika mönster på sätt så fick man en personligt designad tyg.

1900-talet

I början av 1900-talet kom den berömda handelsmannen kaderdina Haje Essak (abdulla) i Mombasa på att man kunde trycka text på tygerna. Han tog några ordspråk från den rika swahilikulturen. Hans tyger var märkta med K. H.E ya abdulla. Detta tyg skapade snabbt ett nytt mode. Än idag är det vanligt att man trycker ordspråk, politiska slagord eller andra texter på kangor. Man kan hitta kangor i alla mönster och färger. Det gemensamma är storleken och att det är gjort av bomull. Vanligen köper man kangor i ett par eftersom det ofta gåt åt 2 kangor när man klär sig, kangor spreds över hela Östafrika precis som det rika språket swhali. Även om det alltså i huvudsak är ett plagg för kvinnor används den också ibland av män.