Utgiven i bokform 1953. Nr 1 i serien Svenska Mästargrafiker, Folket i Bilds konstklubb.

Stig Åsberg har signerat närmare fyrtio etsningar och torrnålsgravyrer, ett par färglitografier och illustrerat tio böcker, förutom det stora antal teckningar till noveller, dikter, skisser och artiklar, som han under årens lopp publicerat i pressen, företrädesvis Vi och Folket i Bild.
Vid 44 års ålder kan han se tillbaka på en produktion av sällsynt hög klass och räknas nu som ett av vår konstgrafiks främsta namn. Han har fortsatt linjen från Jonas Carl Linnerhielm (landskap) över sin samtida och lärare, Bertil Bull Hedlund (insekter, gräs, blommor) och är vid sidan om Harald Sallberg och den yngre Folke Gullby den som säkrast behärskar etsningstekniken och med förkärlek studerat den grafiska metodens finesser i motiv, där det personliga urvalet och det egna temperamentet varit avgörande för hans alstring.
Som hos så många av hans kolleger, har hans väg varit svår och lång. I en självbiografisk artikel i Folket i Bild (nr 22 1949) har han själv berättat om sitt liv. Han föddes i det ryska Baku den 22 okt. 1909 där hans far var nobelingenjör, flyttade vid ett års ålder till Dosor på Kirgisstäppen, ”det enda ställe i Ryssland varifrån jag fått någorlunda bestående intryck, som betytt mycket för min utveckling”, säger han själv. Oändlighetsperspektivet i hans landskapsbilder är säkerligen påverkat av minnesintrycken från den trädlösa Kirgisstäppen, och kärleken till insekterna menar han har sin grund i den samling varelser ur den lägre faunan, som han fick leka med som pojke, och där särskilt en bönsyrsa fascinerade honom. Han matade den med levande flugor och ägnade sig också åt en skorpion och en tarantell, en ”sysselsättning vars lämplighet kan diskuteras för en pojke i den åldern”, tillägger han. Men upplevelsen ”skulle sedan komma att ta form i mina etsningar av insekternas värld”.
Det första världskriget och den ryska revolutionen gjorde att familjen flyttade hem till Sverige. Den unge Stig fick under den långa resan uppleva och se mycket av katastrofens ohygglighet: de sårade på stationerna och nya kontingenter på väg till fronten.
Efter en kort tid i Stocksund kom han till Göteborg, där han stannade i fyra år. Sedan gick färden till Finland, därifrån till Tallinn i Estland och så tillbaka till Finland. Familjen slog sig ned på en ort tre mil väster om Tammerfors på rena landsbygden, där säkerligen det finska skogslandskapet med sin ödslighet, sin mystik och sitt svårmod gjorde ett outplånligt intryck; något som man kan avläsa i hans tidigare blad med ensamma träd, mörka skogstjärnar och susande höga furor.
 Det var i Tallinn som den unge Åsberg först började intressera sig för teckningslektionerna; förut hade han haft B i teckning. Efter återkomsten till Stockholm på 20-talet råkade en släkting få se hans alster och övertalade fadern att låta sonen få studera. Åsberg ville då bli skulptör och prövade in på Tekniska skolan (nuvarande Konstfackskolan) för att lära sig skulptera, men tröttnade snart på lektionerna. ”Första året skulpterade jag, andra året spelade jag kort, var med andra ord trött på hela undervisningen.” Den var ju lagd på att få fram rena nyttokonstnärer, något som inte passade honom. ”1 protest mot den tomma stiliseringen och det dekorativa snitseriet, som inom skolan ansågs för det eftersträvansvärda - vi skall komma ihåg att vi levde under Milles och 'Kreugerbarockens' stora tid - började vi några stycken intressera oss för bl. a. Goyas etsningar, Josephsons och Hills sjukdomsteckningar.”
 Åsbergs närmaste kamrater var skulptörerna Gustaf Nordahl, Torolf Engström och Edvin Öhrström, och tillsammans med dem började nu ett ungdomligt bohemliv. Man höll till i en förfallen villa ute i Rönninge. ”Det arbetades också en del”, säger Åsberg, och framför allt läste man. Rysk litteratur, skräckromantikerna med Edgar Allan Poe och E. T. A. Hoffman och typiskt nog även Falstaff Fakir och dårhusjournaler lästes med behållning. ”Mest tecknade vi, för min del i en stil påminnande om Josephsons sjukdomsteckningar. Teckningarna försågs ofta med de mest oöverensstämmande underskrifter.”
Åsberg blev sedan ensam i villan och när kylan blev för svår tog han sig in till Stockholm, där han låg och sov på parksofforna, svalt och for illa. ”Det blev mycket svält, åratal av svält, jag blev på den tiden expert på ämnet”, säger han. Under denna tid höll han också till hos skalderna i Klarakvarteren, bland Nils Ferlin och de andra på Café Cosmopolite vid Vasagatan. Det var under det begynnade 30-talet med Klara Folkets Hus-debatter, litterär primitivism, nya tidningar och tidskrifter såsom ”Fönstret”, ”Spektrum” och ”Karavan”.
Otto G. Carlsund råkade få se Åsbergs teckningar och rekommenderade honom att gå upp till tidskriften ”Spektrum”, som hade sina redaktionslokaler på Birger Jarlsgatan. Åsberg berättar: ”Förrummet innehöll sköna och starkt parfymerade damer, vilka visade mig in till redaktör J. Riwkin. Han genombläddrade teckningarna, tittade en smula förvånat, reste sig upp - och släppte in Gunnar Ekelöf genom någon dörr. Jag fick på något sätt ett komiskt intryck att i ett av redaktionens rum satt Ekelöf instängd för att vid behov släppas ut.”  Stig Åsberg hade då ingen aning om vem Gunnar Ekelöf var (han hade nyss debuterat med diktsamlingen ”sent på jorden” på Spektrums förlag) men började ivrigt läsa honom. Det var också nu han för första gången hörde ordet surrealism. Åsberg tillägger: ”Vi skulle bägge sedermera komma att reagera ganska lika mot den programmatiska och organiserade surrealismen.”
I decembernumret 1932 av Spektrum kan man se de första av den unge Åsbergs teckningar, ett par små vinjetter till Karin Boyes essä ”Rädslan och livet”. På helsidesteckningarna i nr 1-2 1933 skönjer man tydligt påverkningarna från Ernst Josephson med de heldragna linjernas kurvatur och figurernas påfallande likhet med Josephsons gestalter, särskilt i ögonens och munnens linjer. Det surrealistiska inslaget är starkast i de teckningar, som finns publicerade i ”Karavan” några år senare, särskilt i volym 1, 1935 vilka har en helt annan stil: ett finstreckigt mönster och en fyllig svärta i kvinnofigurerna; kompositionen med phallossymbolerna i teckningen på sid. 13 och de brutna pelarna i teckningen med sirenerna kan närmast inrangeras under begreppet surrealism. I ”Karavans” introduktionsvolym från samma år finns Åsbergs första landskap, ett ödsligt och sterilt skogsparti med döda träd, som sedan skulle återkomma i hans första etsningar och vars egenartade maner man kan studera på några bokomslag och i försättsplanschen till Artur Lundkvists diktsamling, ”Nattens broar”, 1936).
Samma år, alltså 1936, kom genombrottet för Stig Åsberg som bokillustratör med tuschteckningarna till Gustav Sandgrens ”Skymningssagor”, del 1. Deras djupa toner, mörka svärta och romantiska atmosfär gav med ens något nytt inom svensk illustrationskonst. En lätt doft av den franske tecknaren Gustave Doré finns väl i några av helsidorna, men i övrigt är de påfallande självständiga och kan, särskilt i överstyckena och en teckning med insekter, sägas ge anslaget till hela hans kommande produktion.

Två år förut, alltså 1934, hade Stig Åsberg gift sig och flyttat till Hölö i Sörmland, där han sedan kom att vistas i många år
och varifrån så många av hans etsningar stammar: landskap och insektsmotiv, havsbilder och skogsbryn omväxlande med fint studerade detaljer från gräs och blommor, fåglar och djur. Han flyttade in i en liten brovaktarstuga vid sundet mellan Mörkö och Hölö och blev granne med undertecknad och Josef Kjellgren, som bodde på var sitt torp endast några kilometer därifrån. På ett liknande torp en halvmil från makarna Åsbergs bostad satt Gustav Sandgren, och Gunnar Ekelöf bodde nästgårds, på andra sidan vägen under senare år när familjen Åsberg flyttat till en ny bostad nära Hölö kyrka.
I en artikel, ”De litterära torpens tid” (Vi, nr 40, 1943) har Gunnar Ekelöf givit en återblick på denna period och med klarhet och vemod erinrat sig de lyckliga åren i början och mitten av 30-talet. Jag citerar: ”Det litterära torpet - med jord eller oftast utan, men däremot alltid med gamla äppelträd och bärbuskar och hela den åldriga rekvisitan av syren och kaprifol, vitkalkad murkakelugn och breda golvtiljor - har spelat en roll av tillflykt för många svenska författare, som på 30-talet slog igenom.” Han fortsätter: ”Makarna Martinsons torp låg i Ösmo, Fridegård har alltid hållit sig till Uppland, Hedenvind-Eriksson har haft ett torp i Taxinge-Näsby och skrivit ner sina erfarenheter i 'En bondes dagbok'. Men flertalet litterära torp torde ha funnits i trakten av Hölö - Mörkö. Kjellgren, Asklund, etsaren Stig Åsberg, landskapets kongeniale skildrare i bild, Gustav Sandgren, Ivar Lo-Johansson, undertecknad m. fl. har hållit till där, för att inte tala om alla som spelat gästroller.” Och efter att ha redogjort för traktens
speciella förhållanden, tillägger Ekelöf: ”Jag har just i sommar återsett flera av dessa små idyller: röda stugor i grönt, ensligt belägna i om parklandskap påminnande hagmarker, här och där med allvarligare inslag av skogsmystik, sanka strandängar med svanor i vassarna, vipans skri och spovens, ödslighet och ändå inte ödslighet, glimtar av havshorisont och ändå insjöidyll, en spanande trut strax över skogsranden där man just skymtar rumporna av några flyende rådjur.”
Hagmarker påminnande om parklandskap, inslag av skogsmystik, ödslighet och ändå inte ödslighet, glimtar av havshorisont och ändå insjöidyll - det är i stora drag motiven för Stig Åsbergs teckningar och etsningar från denna tid. Man kanske inte märker det så mycket i hans illustrationer till Sandgrens ”Skymningssagor”, där ju sagomotiven som sådana bundit honom en smula, men i hans allra första etsningar från Hölöperioden lever detta landskap upp med ett svalt, blont behag, där intrycken från Linnerhielm går igen i blad som ”Försommar” och ”Sörmländskt landskap”. Även ”Insjö II”, ”Lada med träd” och ”Mot havet” har samma ljusa ton, och i ”Näs” och ”Lada med tre halmstackar” kan man tro sig försatt till ett 1700-talets Sverige, så som Linnerhielm skildrat det, och inte till idyllerna från mitten av 30-talet.
Redan tidigare hade Åsberg prövat etsningens teknik med erfarenheter från tuschteckningarna i Sandgrens Skymningssagor, bl. a. den ofullbordade ”Kvällsbild”, som väl är något överarbetad i de nedre, mörka partierna, men ändå visar hur suveränt han redan från början behärskar den fingradiga, hårfina linjetekniken, som man kan se i tallarnas kronor samtidigt som den som komposition är fulländad med de båda mörka skogshöjderna, vilka delas av frötallarnas pelarlika stammar och med den svagt skymtande horisonten där bortom. Han är nu långt borta från de ödsliga och sterila landskap och ökenliknande kompositioner han prövat i sina allra första försök, ”Komposition I och II” från 1936, där det surrealistiska draget ännu dröjer kvar. I några blad med trädmotiv från samma år, ”Ekar I” och ”Ekar II”, prövar han sig fram i ett nästan impressionistiskt maner, men i ”Skogsbryn” från 1937 kommer tallarna tillbaka, fast ljusare, luftigare och utan den ångestton och köldkänsla, som man förmärker i hans tidigare blad. Ett drag av mystik finns ännu kvar, men det är ren naturmystik, där säkert minnena från barndomens finska upplevelser i de tavastländska skogarna går igen.
Bestämmande för hans naturkänsla är upplevelserna av sörmländsk sommar i Hölötrakten. Och sjuttonhundratalsdraget med Bellman och Linnerhielm som dominerande gestalter, kan man skönja i den förut nämnda lilla etsningen ”Näs”, om vilken han själv sagt, att en rad i Fredmans Epistel nr 80, ”och svalan flög långt in i saln”, hjälpt honom att utlösa bilden av landskapet i ”Näs”.
Det romantiska draget finns kvar i en tidig torrnålsgravyr från 1937, ”Romantiskt landskap”, som också den bygger på en teckning ur Sandgrens ”Skymningssagor”. Men annars börjar mer och mer en sakligare och mer verklighetsbetonad stil tränga fram, förenad med ett intimare naturstudium, där blommor, gräs och insekter dominerar.
Bertil Bull Hedlund anses vara den enda grafiker inom sin generation hos vilken studiet av insekter och blommor blev särskilt markant, men där också ett lätt symbolistiskt drag kan skönjas, bl. a. i hans berömda torrnålsbild från 1934, ”Sommarnatt”, som först publicerades i ”Karavan”. Bilden med den jättelika gräshoppan i förgrunden framför det älskande paret med torpstugan i bakgrunden ger verkligen en förtätad stämning av sommarnattens mystik och lidelse. ”Sländan, paddan, myran” är en annan torrnål av samme konstnär, som nästan kunde vara gjord av Åsberg själv, om man inte i linjerna och kompositionen urskiljer en helt annan teknik - grövre, kraftigare, mera robust än hos den finstämde Åsberg, vilken visserligen lärde sig etsningens första tekniska grunder hos sin äldre kollega, och tack vare hans uppmuntran började sin bana som grafiker, men ändå blev helt sin egen, helt sig själv. Det är mera i motiven än i det tekniska förfarandet som de båda vännerna skulle mötas, men naturintresset är hos båda lika intensivt och levande.
Efter de solblonda, ljusa landskapen kom en period hos Åsberg, som endast delvis skiljer sig från hans allra tidigaste, den mörka och ångestbetonade. Åsberg har själv sagt något om, att ”som en följd av tidstrycket i slutet av 30-talet började redan mer makabra motiv göra sig gällande igen”. Men dessförinnan utförde han de stora bladen ”Dam med pälsmössa” och ”Lisa i gungstolen”, båda från 1939, där man i den första etsningen kan tydligt skönja ett skulpturalt inslag. Filtens veck över kvinnogestalten har fått något hårt, ja, stenhårt över sig - som i en skulptur, men där också den fasta kompositionen, ansiktets linjer och framför allt valörerna i pälsmössans ludd är fulländat återgivna. Det är ett par av hans få figurmotiv, som visar att han också behärskar denna art av koncis och konturfast människoskildring.
Men naturstudierna är övervägande. De makabra motiv han talat om, kan med förkärlek studeras i den lätt kusliga, om fransmannen Bracquemond påminnande etsningen, ”Plockad höna”, som visar en slaktad höna upplagd som till dissekering på skärbrädan med den långa, spetsiga kniven liggande bredvid. Något liknande erfar man inför ”Flädermus”, en etsning från samma år, 1939, där den fastnaglade läderlappen gör ett övervägande makabert intryck med sina långa nålar i vingspetsarna och med dödgrävarna-insekterna krypande nedanför. Det starkaste bladet i denna makabra serie är ”Törnskatans offer” från 1941, som visar några insekter och fjärilar spetsade på en slånbärsbuskes taggar, och där den lilla genomborrade grodan i förgrunden närmast liknar en korsfäst varelse. Etsningen utfördes det mörka året 1941, och utan att dra symboliken för långt, kan man nog här tala om ”tidshändelsernas tryck”. Jag såg bladet i provtryck samma år och kunde inte undgå att i detta på en gång makabra och sublima motiv se en återspegling av det andra världskrigets händelser med de härtagna och ockuperade länderna symboliserade av insekternas och den fastnaglade grodans kroppar.
En helt annan ton har ”Apelgren med insekter” från samma år, där försommarens ljuvlighet symboliseras av de skira äppelblommen och de kringfladdrande insekterna medan den grå laven i sina ulliga festonger anger det mörkare inslaget med torka, förkvävning och död. Motivet återkommer i en annan variant, ”Lavar med macaonfjäril” 1943, men nu nästan som ett stilleben, där de båda fjärilarnas skira mönster skarpt kontrasterar mot lavarnas grå och toviga ludd. Något liknande kan sägas om ”Stilleben med fågelben och insekter”, en etsning i stort format från 1941, som med sin raffinerade gruppering, bröstbenet hos en fågel med svärmare och skalbaggar kryllande runt omkring, ger något av det allra subtilaste och finaste inom Stig Åsbergs konst. Med sina mjuka valörer och fina förtoningar utgör detta blad en av Åsbergs mognaste etsningar från denna tid, ren och klar i formen, tekniskt sett fulländad och som komposition fast och stramt uppbyggd. I ett annat blad, ”Stilleben med handskar”, återkommer något av det surrealistiska inslaget med de nötta och spruckna fingerhandskarna formade efter levande fingrar så att de liknar avhuggna händer. ”Stilleben med hattar” från 1939 är däremot en ren komposition, där konstnären med osvikligt tekniskt kunnande och utsökt nyansering återgivit de fina strecken i en strutsplyms och en pälsmössas stoffer.
Gräs och blommor spelar också en stor roll, särskilt för Åsbergs teckningar och bokillustrationer från denna tid. I två etsningar, ”Gräs I” och ”Gräs II” (båda 1941) har han varierat motivet och särskilt i det senare bladet lyckats få fram det spröda och skira i strånas fina linjer och vippornas halvt genomskinliga små ax. ”Dödört” är en annan etsning med vintermotiv från 1944, där den mörka ton, som aldrig helt släpper Stig Åsbergs grafik, kommer igen med större styrka. Men i ”Sommarfanfar” med sina helt utslagna irisblommor och den lurblåsande långhornade skalbaggen nedanför, har han roat sig med att ge en romantisk överton åt motivet, där den slokande vallmon, de praktfulla svärdsliljorna och det blonda sjölandskapet nästan för tanken till den franske romantikern J. J. Grandville, som i sina Les Fleurs Animées (Levande Blommor) begagnade sig av liknande effekter.
Helt utanför denna lyriskt-romantiska linje är Åsbergs enda interiör, ”Köket”, ett unikt blad, som bara finns i ett enda avdrag, då konstnären fann att han överarbetat plåten - en nästan rembrandtsk stämningsbild med dagrar och skuggor en smula hårt fördelade i bilden, samt den likaledes unika ”Myren”, också den bevarad i endast ett enda avdrag; en landskapsstudie med en väldig flädermus fladdrande över ett dunstigt myrlandskap med vattensjuka granar och fladdrande malar och sländor över gölarnas dimmor. Den svalt ödsliga ”Höstlandskap” från 1941, Åsbergs produktivaste år, är en utsikt över Järnaslätten i tunna dagrar, men av ett starkt djup och med intensiv horisontstämning. Den på en gång ljusa och svårmodiga ”Mot havet” för åter tanken till sugande finska sjölandskap i stället för en sörmländsk havsidyll, och i ”Nattgammal is” återkommer frusenheten, kölden och ensamhetskänslan från hans allra tidigaste period. Nämnas bör också de allra senaste bladen i hans produktion, ”Skärgårdsbild”, ”Fjärilslek” och ”I havsbandet” från 1950, resp. 52, och 53, alla utgivna av FIB:s Konstklubb. De pekar otvivelaktigt på förnyelse och har ett kraftigare och fylligare maner än hans övriga blad.

Stig Åsbergs konst har karaktäriserats som än mörk och lätt demonisk, än blond och lyriskt ljus. Han är både romantiker och surrealist, både intim lyriker med luftiga övertoner och makaber symbolist med lätt depraverade inslag. I samlingsverket ”Svart och vitt” framhåller Gunnar Jungmarker hans ”romantiska landskap, fulla av en vemodig drömstämning”. Åsberg diktade pastoraler, säger han, blonda som silverstiftsteckningar. Och Johannes Edfelt talar i sin lilla studie över Stig Åsberg i Paletten (nr 1, 1944) om de åsbergska bladens ”renaste konstnärliga realism, alstren av en intim och djup naturupplevelse: en sorts blond grafisk lyrik”. Men både dessa och andra kritiker är överens om den höga kvaliteten hos hans etsningar, styrkan i hans tekniska kunnande och den stora valörrikedomen i alla hans blad. Åsbergs motiv kan synas begränsade, men granskar man dem närmare, skall man finna vilken djup och uttrycksfull konstnär han i själva verket är. Hans etsningar är varken pastischer eller ger utslag åt någon form av ”l´art-pour-l´art”, utan är i stället uttryck för en sammansatt och egenartad personlighet, som i de olika motiven, idyller och stilleben, figurstudier och nature mortes, speglar ett psyke, där den personliga upplevelsen, tidsmedvetandet och det egna temperamentet är ytterst markant. Och som andra konstnärer förenar han också ödmjukhet inför uppgiften med ett hängivet anammande av naturens och livets rikedom.
Motiven som sådana är aldrig det avgörande kriteriet för en konstnär. Det är hans sätt att se och uppleva dem, att återge dem, som fäller utslaget. Gräs och blommor, fåglar och insekter, landskap och stilleben - alltsammans är ändå betydelselöst inför det faktum, att Stig Åsberg i likhet med Axel Fridell, Bertil Bull Hedlund och Harald Sallberg, visat sig kunna behärska och ge uttryck åt en egen syn på sina till synes så enkla motiv, men där också skärpan och klarheten, inlevelsen och det grafiska kunnandet är särskilt framträdande. Det är ingen litterär konst. S. k. ”litterär konst” hör med få undantag till det värsta jag vet, säger Åsberg själv. ”Till och med vid illustrering”, fortsätter han, ”anser jag att konstnären skall stå så fri som möjligt till det han skall illustrera”. Och på tal om hans etsningar ger han ett exempel på vad han menar. Jag citerar ur hans självbiografiska artikel i FIB: ”Vid läsandet av Swedenborgs 'Drömbok' kommer jag på en anteckning: 'Drömde om Sverige med dess vita sky.' (Citerat ur minnet.) Denna rad bar jag på ända tills jag fick se bilden av gräs och växter stå i silhuett mot en blek försommarhimmel; då visste jag vad jag ville göra.”
Men är inte detta en litterär syn på konsten? Knappast. Pojken från Kirgisstäppen, ynglingen som gick och drömde i de finska skogarna, svältkonstnären på Djurgårdens parksoffor, natursvärmaren i Mörkö björkhagar med Bellman i rockfickan och Swedenborg i minnet, såg verkligen de svenska motiven utifrån andra aspekter än den vanlige infödde. Den som talar om svenska idyller och blonda landskap har bara helt ytligt tangerat innebörden i Stig Åsbergs etsningar. De är djupare än så. De är rikare, mera mångfacetterade och fulltonigare än vad ett ytligt betraktande kan ge vid handen. De rymmer över- och undertoner, sugande mystik och mörkskuggad ljus idyll. De har ibland ett ”nedanförmänskligt” drag som vissa av Frödings dikter. Naturens dramer, livets meningslöshet, förstelnandets och vissnandets perioder blandas med häftigt intensiva blomningstider, symboliserade av blommornas vällustiga prakt, fjärilarnas eteriska dans och insekternas jordbundna liv. Och över de källklara sjölandskapen och ljusmättade hagarna breder sig ett milt svårmod, som givit de flesta av hans blad deras ande och själ, och blivit deras personliga signum.
Även i teckningarna kommer detta till uttryck, fast Åsberg, i egenskap av illustratör och bokkonstnär, här står mindre fri i förhållande till sitt stoff. Han har tecknat till två delar av Gustav Sandgrens ”Skymningssagor” (den första delen redan berörd i det föregående; den andra kom 1946), men även gjort utsökta saker till en volym ”Svensk naturlyrik”, redigerad av Johannes Edfelt (1941). Illustrationerna till Izaak Waltons ”Den fulländade fiskaren” (1945) visar hans förmåga till inlevelse i engelska landskap från 16oo-talet, och i den amerikanske skogsfilosofen Henry David Thoreaus bok, ”Skogsliv vid Walden” (1947) har han kongenialt illustrerat en amerikansk klassiker från 1800-talets mitt. ”Årets dagar” (1941) heter en liten kalender med tolv helsidesteckningar, som nästan kunde vara förlagor till hans egna etsningar, och i ”Trollsländans sagor” (1944) har han gjort tio tuschlaveringar av alldeles utomordentlig kvalitet, som står ouppnådda i hans egen produktion och i svensk illustrationskonst över huvud taget. De finstämda vinjetterna i Olof Lagercrantz ”Dikter från mossen” (1943) och helsidorna i ”En bukett engelsk lyrik”, redigerad av Erik Blomberg (1952) visar samma höga klass och ambitiösa kräsenhet, liksom den allra senaste, ”Tolv moderna poeter” i Folket i Bilds lyrikserie, redigerad av Ivar Öhman, (1953). Och till detta kommer de hundratals teckningarna i tidningar och tidskrifter, kalendrar och litterära album.
Det är en stor och rik produktion. Den 44-årige Stig Åsberg har både som grafiker och tecknare visat sig hålla måttet och mer än väl infriat de löften hans tidiga framträdande för snart 20 år sedan varslade om. Bland svenska grafiker och bokkonstnärer är hans rangplats obestridlig. Han har redan nu gjort en bestående insats.