Just när det verkade som att det började lugna sig i vår vackra men frostiga stad så dök de upp igen - luggligan. Strosande besökare i Botaniska satte nästan vinterkaffet i vrångstrupen när de - mitt på ljusa eftermiddagen - plötsligt stod öga mot öga med triaden.

- Vi är missförstådda, säger P-ing, luggligans självutnämnde ledare. Visst låter vi en del, men egentligen gär vi ganska snälla och innerst inne kanske lite rädda.

Luggligan, eller P-ing, El-ling och An-ton som de väljer att kalla sig, har egentligen inte så många kanadagäss oplockade med någon. Ändå tvingas de tassa omkring och bära hundhuvuden, något som P-ing inte alltid tycker är så rättvist. Han är mera fåordig och betydligt mindre högljudd än de andra, men uttrycker ändå sitt missnöje genom att, knappt märkbart, rynka på nosen.

Att andra fyrbentingar, ibland t o m lite opåkallat, får sig en avhyvling förklarar han med ett "man kanske blir lite extra tuff och vill visa sig på styva linan när man är ett helt gäng, det är ju inget nytt i det", följt av ett "vi är väl alla svansviftare under vissa förhållanden".

- Det är grymt schysst med kompisar, men ibland är det skönt att vara för sig själv också, filosofer han vidare. Och markerar att pratstunden är slut genom demonstrativt vända ryggen till.
P-ing har kommit hem.

Luggligan slappar

Luggligans okammade ledare i profil

P-ing och An-ton

Jag har varit med om en hel del, säger P-ing och tittar bort