Kanske känner ni till Star Trek. Serien visades första gången på svensk TV på 70-talet och antagligen tyckte ni att det var töntigt med en massa vuxna människor i pyjamaser som låtsades bli krossade av målade frigolitbitar på främmande planeter. Jag tror aldrig serien riktigt gjorde succé hos oss. Men här i Kanada och USA är Star Trek en jättebusiness. De gamla avsnitten har visats i repris om och om igen på TV sedan serien slutade produceras, det finns "Starshops" som bara säljer Star Trekprylar, det finns fanklubbar, Star Trekfestivaler och språkkurser för den som vill lära sig tala som seriens utomjordingar.

          Trots att jag sedan barnsben haft en förkärlek för science fiction så hade också jag svårt för denna nu fossiliserade pyjamasvariant av Star Trek, men jag har däremot, mot min vilja, blivit förälskad i dess uppföljare: Star Trek The Next Generation eller TNG som den kallas av oss fans.

          Naturligtvis skäms jag lite för att ha förälskat mig i något så okulturellt, för det är ett sorgligt faktum att science fiction ännu inte anses riktigt "fint". Man ska egentligen bara gilla program med råbarkade poliser som är ensamstående föräldrar eller serier om välklädda aristokrater på 20-talet. Men nu är jag då förälskad, och det är definitivt lättare att gilla denna senare version av Star Trek än dess föregångare. Skådespelarna är bättre, specialeffekterna är betydligt mer avancerade än 70-talets blinkande glödlampor och plastplaneter och besättningen har nya uniformer som inte ser ut som sparkdräkter. Visst finns lite töntighet kvar, t.ex. i de tekniska nonsensfraserna som: "Kapten, ge mig trilithium tricordern så ska jag generera ett subdimensionellt störningsfält.", men för oss science-fictiontokar är serien ett fantasieggande alternativ till de många andra amerikanska TV-seriernas mord och elände.

          Besättningen på skeppet Enterprise har sedan seriens början 1987 bl.a. mött en intelligent varelse som består av mineralsalter, de har rest till universums ände, kidnappats av varelser från en annan dimension, de har rest tillbaka i tiden och träffat Mark Twain och så klart har de räddat galaxen från att tas över av diverse våldsamma inkräktare, allt från skalbaggar som kryper in under huden till robotmänniskor.

          Jag har nu fäst mig vid rymdskeppet Enterprise och hennes besättning så till den milda grad att jag faktiskt oroar mig när skeppet för hundraelfte gången verkar räddningslöst förlorat pga fel på "plasmaflödesgeneratorn", och jag blir alldeles till mig när besättningen (också för hundraelfte gången) blir fast på ännu en till synes livsfarlig planet där kedionströmmarna i atmosfären hindrar varje räddningsförsök, och varje gång kaptenen pekar ut i galaxen och yttrar den berömda frasen "Make it so!" får jag gåshud.

          Jag är alltså räddningslöst förlorad och det finns inte längre någon återvändo. Det enda som återstår är att gå ner till Starshopen och köpa mig en egen Star Trek uniform...

<< tillbaka