Man bara faller, falling in love, och fastän man är rädd törs man ändå. Numera tar jag inga sådana risker längre, eller kanske har jag helt enkelt blivit så grund att det inte längre finns någonstans att falla.
     Jag slöt ögonen och låtsades att jag låg i dubbelsängen i Jones' lägenhet på Rua General Alberto Silveira. Jag frammanade rummets enkla rekvisita: fläkten i taket, bokhyllan med pocketböcker och dyktidskrifter i travar, skrivbordet med datorn, cowboyhatten ovanpå bildskärmen och slalompjäxorna som Jones av någon anledning dragit med sig från Kanada instuvade bakom sängbordet. På andra sidan dörren fanns inte längre hotellkorridoren, utan allrummet med ytterdörren till vänster, den nedsuttna gröna soffan, kaffebordet av furu och det runda matbordet med fyra stolar. Snett till höger, tvärsöver det röda kakelgolvet, låg badrummet där vi hittade en liten svart skorpion som Jones fångade i en glasburk, och rakt fram låg köket med diskbänken av blekgul marmor, tvättmaskinen i alkoven ut mot gatan, ytterväggen perforerad av stiliserade blommor som påminde om de genombrutna marmorgallren i Alhambra. Ljuden från hotellrummet ovanpå blev ljuden från Bob och Harrys lägenhet en trappa upp där många av barernas sommaranställda sov, de flesta ute på balkongen med madrasser och sovsäckar utbredda under ett rangligt tak av blå plast. Om nätterna hördes röster och knakande sängbottnar och musik, Dr Hook och Clapton och Neil Young: "out of the blue and into the black". Hey hey, my my.
     Jag väntade en lång stund men jag fick inte Jones att komma till mig. Han var inte längre där. Inte jag heller.
     Och vad ska jag göra nu? tänkte jag och kurade ihop mig i grottan under täcket. Åka tillbaka till Sverige. Glömma allt det här djävla tramset och bara dra. Puck är inte här och Jim vet inte var han finns och hur som helst har inget någonsin blivit som jag har tänkt mig och varför skulle den här resan vara annorlunda? När anfallet av självömkan gått över steg jag upp och ringde hem collect call från telefonen i lobbyn. Det var mamma som svarade och samtalet var likadant som alla sådana samtal är. Ja, jag mår bra. Allt är jättefint. Jag har kul. Allt är okej. Den förskönade vykortsversionen av ens liv med alldeles för klara färger och för mycket sol och för breda leenden. Ibland tror jag att mitt liv och jag själv med åren blivit alltmer likt ett sådant där vykort: beskuret, retuscherat och utan djup.

| - tillbaka - || - udda fakta - || - recensioner - |