Jag vaknade och en stund var jag ingenstans, rummet vände sig, fönstret satt på fel ställe, sängen stod på fel sida. Även när jag kom ihåg var jag befann mig kände jag mig fortfarande vilsen och letade efter en tanke som kommit till mig under natten, men jag mindes bara fågeln, den som kommer till mig tidigt om morgnarna ibland och cirklar över sömnens vattrade yta, just i glipan mellan drömmen och verkligheten innan de helt har glidit isär.
     Fastän jag aldrig ser den vet jag precis vilken fågel det är, men jag har ännu inte lärt mig flyga som den, inte ens i mina drömmar.
     Sömnen avdunstade som morgondimma över en blank sjö och jag låg stilla under täcket, kände draget från det vinda fönstret, engelsk ventilation, och hörde Londons disharmoniskt, brummande sorl utanför. Jag hade en sång i huvudet, en slinga som gick i repris om och om igen: "Mr Jones and me, tell each other fairytales…". Mer mindes jag inte av texten och jag kunde bara nynna melodin, men jag mindes att första gången jag hörde den var i bilen på väg mellan Whistler och Vancouver, med bergen på ena sidan och Stilla havet på den andra och vägen som ett slingrande band däremellan. Också den dagen hade jag tänkt på Jones.
     Bara en vecka efter båtturen hade jag flyttat in i hans lägenhet i Lagos gamla stadsdel, en trerummare i gatuplanet med en stor kanadensisk flagga som gardin i fönstret mot gatan. Ena sovrummet hyrde han ut till Anne, en engelska med långt, blont hår och brett Joni Mitchell-leende som jobbade i baren på Calypso; i det andra makade han utan några större åthävor undan en del av sitt liv och gjorde plats för mig, och när jag tänker på det nu verkar det som om allt gick så självklart och enkelt till, som om jag inte var rädd för någonting, som om det inte fanns något att förlora eller försvara. Men att tänka tillbaka är ibland som att minnas gamla sommarlov: man kommer bara ihåg de soliga dagarna, och jag vet att jag även då misstrodde lyckan, precis som jag gör nu, som om enbart besvikelse och förtvivlan vore något genuint. Och ändå. Ändå tyckte jag mig ha funnit en plats, en urgröpning i världen där jag passade in. Jag tyckte mig till och med ha funnit kärlek, men hur kan man någonsin veta säkert att man älskar någon eller att man är älskad? Kanske vet man aldrig.

| - tillbaka - || - udda fakta - || - recensioner - |