Varje generation har sina eldprov under uppväxten. Tidigare generationer hade skolaga, fiskleverolja och TBC. Själv är jag 60-talist, dvs jag föddes på 60-talet, jag demonstrerade inte då. För min generation (generation X eller Y eller vilken kromosom vi nu uppkallas efter) var prövningen inte fysisk utan mental men lika påtaglig för det. Jag talar så klart om Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan och särskilt den skalliga handdockan Storpotäten.

          Intill denna dag bearbetar min generation detta trauma, ännu bär vi mardrömslika minnesbilder av Storpotäten och en jättelik, spindelvävstäckt pannkaka med oss genom livet. Svensk TV utsatte en hel generation späda sinnen för enorm emotionell stress. Nämn bara Vilse i pannkakan, eller något annat av Staffan Westerbergs barnprogram, för någon i min generation och de kommer att genomfaras av en oundviklig rysning av obehag.

          Vi är framgångsårens barn, uppvuxna under den tid då ozonskiktet ännu troddes täcka jorden, företag gick med vinst och det bara fanns två lag att heja på i nyhetssändningarna. Vi är också revolutionens barn, uppväxta i ett virrvarr av Marx, groddar och plyschdräkter medan våra föräldrar, i näbbstövlar och palestinasjalar, bar plakat och blev uppklådda av polis, inte för att de var huliganer som dagens ungdom, utan för att de ville ha fred.

          Media speglade tidsandan och ingenstans bättre än i barnprogrammen. Ville, Valle och Viktor delade med sig riktigt urkommunistiskt medan Gösta Ekman, i proletära snickarbyxor, kröp runt på alla fyra i Mymlan. Realismen firade ständiga triumfer: Kapten Zoom visade oss hur avloppen fungerade, Totte badade och upptäckte skillnaden mellan pojkar och flickor. Man gjorde så gott man kunde och försökte redan vid tolv års ålder ta ställning till om kärnkraften skulle vara eller inte vara, många av oss tog dock ställning, ingen över 40 och i regeringsställning lyckades med det.

          Men plyschtiden tog slut. Betygen ska tillbaka, Tjeckoslovakien är inte invaderat utan upplöst och inte ens ryssarna är kommunister. Har vår uppväxt förberett oss för denna sköna nya värld? Jag vet inte. Jag vet bara att en monstruös pannkaka och Storpotätens hotfulla "Putt, putt!" lämnat outplånliga spår på den generation som ska ta över när dagens ledare släpper sitt grepp om makten. Och vi välfärdens barn får nu höra att allt blir sämre och att vi måste göra uppoffringar, dvs vi ska jobba häcken av oss åtminstone tills 40-talisterna fått ut sina pensioner.

          Kanske var det tur att vi härdades av att se Storpotäten. Kanske var det bra att vi fick se Staffan Westerberg, en vuxen människa och alltså en auktoritetsfigur, hallucinera fritt i TV med sina handdockor. Kanske förberedde det oss för nutidens politiker som precis som Staffan Westerberg tycks hitta på vad de ska göra och säga lite på en höft utan att det måste hänga ihop. Kanske var det inför den flimrande TVrutan som vi insåg hur förrädisk världen är, precis som pannkakan som på ena sidan var gyllenstekt och frasig, men på andra sidan var en främmande, underminerad värld där den fruktade Storpotäten drog fram. Vilse i pannkakan var kanske nyttig och stärkande trots att den var svår att svälja, som mental fiskleverolja ungefär.

          Vi vet att verkligheten närsomhelst kan vändas från hallonsylt till Storpotät och det är med den bilden av världens dubbelhet inpräntad i våra sinnen som vi nu motvilligt traskar mot det nya århundradet, utan plakat och utan plyschdräkter.

Putt putt på er.

<< tillbaka