Efter att just ha haft den svenska familjen på besök här i Vancouver har jag än en gång påmints om en av de största kulturella klyftorna mellan Sverige och Kanada: kaffet. Inte så att ingen dricker kaffe här, tvärtom. Kaffe dricks i stora mängder men det är detta kaffes karaktär som särskiljer svenskarna från kanadensarna.

          "Blask!" utropar min svenska familj med en illa dold rysning när vi samlas för att äta frukost på en restaurang. "Ser ut som te!" säger någon. "Smakar som te" förtydligar en annan. Och naturligtvis har de rätt. Kaffet är fördömt svagt här i Kanada. Det har en brunaktig, halvt genomskinlig färg och är inte alls så svart och tjockt som riktigt svenskt hemmakaffe. Å andra sidan serveras det i oändliga, aldrig sinande mängder. "The bottomless cup" är standard på kanadensiska matställen, dvs att man betalar för en kopp som sedan fylls om och om igen tills man säger stopp. Detta kan vara till viss tröst för besökande svenskar som på detta sätt kan fylla sitt koffeinintag genom att helt enkelt dricka ett par kannor. (Vad jag kan förstå är det här med kaffet en kulturell klyfta mellan Europa och Nordamerika eftersom en schweizisk bekant uttryckt samma funderingar: "Att inte betala för varje kopp! Det skulle aldrig gå i Schweiz.")

          Trots blaskdrickandet är kaffe och caféer är en av de stora trenderna i Vancouver. Det finns "coffee shops" på vart och vartannat hörn. På dessa coffee shops serveras inte blasket, utan istället specialiteter med utländska exotiska namn som cappucinos, espressos, mocchas, lattes. Där finns även det oundvikliga kaffeinfria kaffet (för dem som vill känna sig hälsosamma trots att de dricker något så outhärdligt hälsovådligt som en kopp kaffe) och det finns också kaffe smaksatt med mandel, hallon, osv i en oändlighet av mer eller mindre motbjudande kombinationer och smakvariationer.

          På flygresor mellan Kanada och Sverige har jag många gånger iakttagit den skarpa linjen mellan det nordamerikanska blaskkaffe jag av nödvändighet vant mig vid och svenskt/europeiskt kaffe. På resan från Vancouver till Köpenhamn eller Amsterdam eller Frankfurt serveras man utan undantag det gamla vanliga diskvattnet, men så, plötsligt mellan kontinenten och Sverige drabbas man plötsligt som av en elektrisk stöt när man för koppen mot läpparna: Det är svart! Man har åter kommit in i den riktiga, äkta kaffezonen och det är då man vet att man är hemma igen.

<< tillbaka