Häromdagen sträckläste jag Theodor Kallifatides bok ”Ett nytt land utanför mitt fönster”, en tankeväckande och intensivt personlig bok som bland annat handlar om kärlek, skrivande, språk och främlingsskap. När jag satte mig ned med boken beslöt jag mig för att sätta bokmärke på de sidor där jag hittade rader som jag tyckte var speciellt viktiga och insiktsfulla. På sidan 77 gav jag upp. Då hade jag redan märkt varannan eller var femte sida med en liten gul klisterlapp.

      ”Det var viktigt att inte bli en främling i mina landsmäns ögon, sedan blev det viktigt att inte vara en främling i svenskarnas ögon. Det slutade med att jag blev främling inför båda.” ”Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om det undgår oss… endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.” ”Vi förstår inte det liv vi lever därför att vi försöker förstå ett annat liv än det vi lever.” 

      Vad jag upplevde, från bokens början till dess slut, var den hisnande känslan av att läsa en författare vars röst speglar ens egna tankar och uttrycker känslor man själv haft men inte hittat ord för. Och även om främlingsskap i olika former är en universell mänsklig upplevelse, tror jag att mitt eget igenkännande till stor del beror på att även jag är en invandrare, om än åt andra hållet jämfört med Kallifatides. 

      En del svenska bekanta småskrattar när jag säger att jag är invandrare, som om det nästan vore lite löjligt att en svensk skulle kunna vara just det. Ur svenskt perspektiv är ju en invandrare någon som kommer till Sverige, inte en svensk som flyttar utomlands. Då är man snarare utlandssvensk, vilket verkar vara något helt annat än en invandrare. Men eftersom jag har bott i Kanada sedan 1991, har permanent uppehållstillstånd här, och dessutom tänker ansöka om kanadensiskt medborgarskap nu när Sverige erkänner dubbla sådana, är jag väl just en invandrare. 

      Jag kände igen mig själv i mycket av Kallifatides bok, till exempel i beskrivningen av mötet med det nya landet som en förälskelse, en förälskelse som visserligen förändras med åren men som inte helt försvinner så länge som man, med författarens ord, finner nya detaljer att förälska sig i. Också skildringen av hur det är att ha två språk kunde jag identifiera mig med: hur språken blir som två själar inom en, med varsin ton och färg, och att även förhållandet till det nya språket, som man visserligen kan lära sig behärska men som ändå alltid förblir ett till synes omätligt djup av oupptäckta nyanser och skiftningar, även det är en slags förälskelse.

<< tillbaka | sida 2 >>