Jag har sett Marlon Brando med en ishink på huvudet. En ishink inlindad i tyg så den liknade en turban visserligen, men trots allt en ishink. Det är bara en av många märkliga scener i Brandos senaste film "The Island of Dr Moreau", baserad på en av H.G. Wells böcker. Filmens handling i korthet: Dr Moreau, en nobelprisbelönad men helt vansinnig vetenskapsman (Brando), korsar människor och djur för att förbättra mänskligheten (en något märklig tanke). För sina genetiskt manipulerade "barn", är dr Moreau Gud Fader själv, men, precis som dr Frankenstein, upptäcker han snart att när människor spelar Gud blir resultatet ofta mer diaboliskt än gudomligt. Rollen som dr Moreau är ännu en variation på samma paradoxala, asociala Gud-djävul-fadersfigur som Brando spelat förut: Kurtz i "Apocalypse Now", maffiabossen i "Gudfadern".

          Det märkligaste med denna bisarra film och Brandos roll i den, är faktiskt inte ishinken eller att Brando uppträder med vitsminkat ansikte och i enorma, tältliknande klädesplagg. Det märkligaste är inte heller att han spelar piano med en halvmetershög varelse som kan beskrivas som en korsning mellan Yoda och ett paket halvsmält jordgubbsglass. Nej, det riktigt märkliga är parallellerna mellan den verklige Brando och den fiktive Moreau: Båda är berömda män som bosatt sig på öar i Stilla havet. Båda har en flock barn som de har ett ytterst problematiskt förhållande till. Båda känner sig missförstådda av övriga världen och verkar ha förlorat förmågan att leva ett normalt liv. Ju längre filmen pågick, desto mer obehaglig till mods blev jag av dessa uppenbara likheter. Jag skrattade generat och lite skamset då Val Kilmer, som spelar Brandos medhjälpare, i en scen klädde ut sig till Moreau och gjorde en grymt pricksäker imitation av Brando, mumlande och gestikulerande som en drogad Don Corleone.

          Kan Brando ha missat att dr Moreau kan ses som en parodi på honom själv, eller var han en villig deltagare i detta skämt på sin egen bekostnad? Jag hoppas att det senare är sant: det vore mindre patetiskt. Patetiskt ja. Det finns otvivelaktigt något patetiskt, lite löjeväckande över den levande legenden Brando. Åren och en tydligen omättlig aptit har satt sina spår. Historierna om hans livsstil, familjeproblem och en incident där hans bilringar höll på att kväva honom har inte hjälpt hans image. Det var länge sedan Brando såg ut som Brando, dvs som han gör på de planscher som faktiskt fortfarande köps av tonårsflickor. Att hitta den unge Brando som bölade "STELLAAAA!", i den gamle Brandos plufsiga ansikte är nästan omöjligt.