Torsdag 7 januari. Vi har kastat ut granen och ställt undan alla julsakerna. Kändes litet trist. Tågbiljett bokad till Göteborg med 9.50-tåget, vilket kan kännas ganska onödigt, eftersom flyget skulle gå först kl 18.30
Ryggsäckarna är packade och vi har ansträngt oss att minimera packningen. Totalt har vi med 12 böcker, inhandlade på Erikshjälpen. Temperaturen omkring 20 grader under nollstrecket när vi gick hemifrån.

Tåget försenat omkring en halvtimme, men vi träffade några tidigare och även blivande Thailandsresenärer på stationen, så tiden gick undan.
I Trollhättan gick loket sönder, så vi fick vänta omkring en timme på ett nytt tåg. Tur att vi hade gott om tid. En korv med bröd på Centralen i Göteborg stoppade den värsta hungern innan vi tog flygbussen till Landvetter, där vi bytte om till lättare klädsel innan vi checkade in bagaget (sammanlagd vikt 24 kg) och åt en något försenad lunch. SAS till Kastrup, där vi hade omkring 3 timmar innan flyget till Bangkok skulle gå. Gott om tid att inhandla Gammel Dansk (för magen!!).
En positiv överraskning var att SAS hade satt in en av sina Airbus 340-300 på sträckan, vilket innebar gott om plats och separata TV-skärmar med diverse spel och annan förströelse.

				Klicka på bilderna så blir de större
20 grader kallt när vi åkte hemifrån	Och kallare skulle det tydligen bli	På Landvetter packade vi ner våra vinterkläder	Några timmar innan flyget går

Fredag 8 januari landade vi enligt tidtabellen kl 15.25 lokal tid. Jättelånga köer vid immigrationskontrollen, så det tog en timme innan vi kom igenom och kunde hämta bagaget på bandet. Tyvärr är inte snabbtågsförbindelsen in till sta'n ännu klar, så vi bestämde oss att ta Airport Express, en bussförbindelse som går en gång i timmen (eller så) och tar oss direkt till hotellet. Det tog minst en timme innan bussen gick. Det var nu rusningstrafik, så resan in tog över 2 timmar, mot normalt 50 minuter. Hoppas att tåget snart kommer igång!!!! Eftersom det bara fanns ett läge på luftkonditioneringen i bussen, var vi helt genomfrusna när vi äntligen kom fram till hotellet. Vi har som norm att boka hotell i Bangkok i förväg, samma hotell både vid ankomsten och inför hemresan. Vi kan då lämna in våra vinterkläder och liknande på hotellet och minska bagagevikten med 5 - 6 kg.

Tyvärr var vårt favorithotell The Tawana fullbokat den här gången, så vi fick "nöja oss" med Narai, som ligger något mindre lämpligt. Innan vi hade checkat in och duschat, hade klockan blivit så mycket att det inte lönade sig att försöka få bord på Somboon Seafood, som vi planerat, utan vi gick till Taling Pling, ett par kvarter bort, och invigde resan på detta sätt. Taling Pling anses som en av de bättre matställena i Bangkok och priserna är helt acceptabla. En middag för två kommer knappast upp i 1000 Baht, inklusive öl.

Lördag 9 januari innebar att vi tog Skytrain till Wongwian Yai bara för att ha åkt den nya sträckan, varefter vi direkt vände och steg av vid Saphan Taksin, vilken är det stora navet om man vill färdas på floden. Vi hade läst i någon tidning att man kunde göra en intressant tur på kanalerna i Thonburi (den del av Bangkok, som ligger väster om Chao Phraya) och vi tog därför Chao Phraya Express till Saphan Chang, för att där ta ordinarie båten västerut. Det visade sig dock att den inte gick lördag och söndag, eftersom den till största delen fraktade skolbarn och jobbare.

Vi vandrade därför österut, helt utan mål, och kom så småningom till Mahakan Fort som är startpunkten för en annan kanalrutt, Klong Mahanak, även kallad Klong Saen Saeb, som går 18 km österut, mot den nya flygplatsen. Nu nöjde vi oss dock med att åka till Jim Thomsons hus, varifrån det är bara 200 meter till MBK. En försenad lunch på food-centret och en snabb titt på MBK, innan vi tog Skytrain till Sala Daeng. Man hade redan börjat sätta upp alla salustånden på Pat-Pong inför kvällens shoppingyra. Vi passade på att stanna upp utanför "vår" optiker på Suriwong Road. De upptäckte oss genast och vi blev invinkade och omkramade. Inga affärer denna gång. Sedan till Somboon Seafood för att boka bord. Stället är omåttligt populärt, speciellt bland thailändare. Middagen senare på kvällen bestod av Tom Yam Kung, Sparris i ostronsås, Kokta räkor med vitlök och Friterad Cottonfish med mangosallad - samt Singha.

Skytrain är ett utmärkt sätt att transportera sig snabbt i Bangkok	Med Chao Phraya Express transporterar man sig snabbt längs floden. Går var 20 minut under dagen.	Det finns reservade platser för munkar på okika transportmedel. En munk får inte vidröra en kvinna	Vattnet i floden är oerhört smutsigt och även giftigt. Trots det badar en del thailändare i den	Även varor till och från marknaderna transporeras med ordinarie båten
Floden är kantad av bostäder av de mest skiftande slag	Den gula flaggan visar att man högaktar kungen	Margareta med Wat Arun i bakgrunden	Vi har just gåt av kanalbåten vid Jim Thomsons House	En kall fruktdrink utanför hotellet är inledningen till kvällens aktiviteter.
Dags för Tom Yam Kung på Somboon Seafood	Inredningen i restaurangen är ganska spartansk	Dags för kvällsshopping

Söndag 10 januari inledde vi med ett par timmar vid poolen, innan det var dags att fortsätta. Målet var Kanchanaburi vid River Kwai. Vi hade passerat där flera gånger tidigare på väg till Jungle Rafts, men alltid åkt buss. Denna gång skulle vi ta mjölktåget. Detta utgår från stationen Bangkok Noi (Noi betyder liten), som ligger på Thonburisidan av Chao Phraya. Hade vi inte haft så mycket packning, hade vi tagit Skytrain till Saphan Taksin och därefter Chao Phraya Express till stationen. Vi valde nu i stället att åka taxi, vilket tog betydligt längre tid (vilket vi var medvetna om). Bangkok Noi är en mycket liten järnvägsstation, i stil med Värmlandsbro, och är bl a utgångspunkt för den kända järnvägslinjen över River Kwai. Vi hade gott om tid och handlade en del matsäck. Biljetten kostade 100 Baht för en 3 timmars tågresa i 3 klass (enda som finns på denna linje). Passagerarna var till största delen thailändare men även en del ryggsäcksturister använder sig av denna transportmöjlighet.

Framme i Kanchanaburi tog vi en songthaew (stor tuk-tuk) till River Kwai Hotel, som vi hade blivit rekommenderade. Ett ganska stort hotell, som dock börjar bli något slitet. Vi hade även några guesthouse som alternativ, men en promenad senare på dagen bekräftade att vi hade valt rätt. Hotellet ligger på promenadavstånd från bargatan men längre bort från bron. På vägen dit passerar man en av de kyrkogårdar som rymmer de västerländska krigsfångar som omkom i samband med anläggandet av järnvägen (The Death Railway). Längs bargatan var det ganska typiska matställen och barer, en del kunde uppenbarligen tillhandahålla andra tjänster än mat och dryck. Vi hittade en mysig restaurang, där vi avslutade kvällen med mat och öl.

Bangkok Noi består av tre spår och är utgångspunkten för totalt 6 avgångar per dygn, därav två till River Kwai.	Klart för avresa.	Vi passerade en massa risfält under resan till Kanchanaburi.	Järnvägsstationen i Kanchanaburi. Till vänster står de turistvagnar som kopplas på för den sista sträckan till Nam Tok.	Vid järnvägsstationen började prisförhandlingarna om transporten.
Den kinesiska kyrkogården ligger granne med den allierade kyrkogården.	Munkarna nu för tiden är helt moderniserade.	Typisk skylt på bargatan.	Hotellets härliga pool...	...och den häftiga duschen som bestod av ett vattenfall.

Måndag 11 januari vaknade vi utvilade efter en natts sömn i de härligaste sängar man kunde tänka sig. Enbart dessa vore ett skäl nog att boka på detta hotell. Man skall dock tänka på att få ett rum åt baksidan, eftersom discoteket och karaokebaren på framsidan kan frambringa de mest fasansfulla ljudeffekter. Vi tillbringade en stor del av dagen vid hotellets pool som var synnerligen fräsch. Duschen var av en helt ny konstruktion. I stället för några ynka strålar, kom det ett helt vattenfall. Vi lyckades nu avverka några av våra medhavda böcker. Dessa bytte vi sedan bort mot andra i en "bokhandel" nere på bargatan, där vi också lämnade in en del tvätt. Vi tog sedan en songthaew upp till kvällsmarknaden, som ligger vid järnvägsstationen. Föraren hade inte på sig sin hjälm och när Finn påpekade att det var 200 Baht i böter för detta, blev han så förvånad att han höll på att köra in i husväggen. Kvällen avslutade vi på hotellets Cowboy Bar.

Tisdag 12 januari inledde vi med ett par slappa timmar vid poolen, innan vi tog en songthaew till bron (över River Kwai). Den ligger ca 4 km från hotellet. Det är ju ett säkert turistmål och nytt för i år var att man hade satt in ett litet tåg som fraktade turister över bron. För 40 Baht kunde man göra en tur-och-returresa på ca 15 minuter. Turistfälla! Vi passade dock på att besöka det museet som ligger alldeles vid bron och där man har samlat en hel del utrustning från byggandet av bron, inkluderande en hel del vapen och liknande. Det finns nu tre olika muséer, först och främst det ursprungliga JEATH War Museum, som innefattar några baracker som visar hur krigsfångarna bodde och som ligger några kilometer nedströms. Dessutom ett relativt nybyggt museum som ligger direkt norr om krigskyrkogården i Kanchanaburi och som visar hur byggandet av järnvägen gick till och slutligen muséet vid bron, som omfattar även en liten järnvägsstump, som påstås vara av den ursprungliga järnvägen.

Vi passade på att ta ordinarie tåget från bron tillbaka från den lilla järnvägshållplatsen vid bron till järnvägsstationen i Kanchanaburi, en sträcka på ca 3,5 km. Vi hoppade på den sista vagnen, vilken var en 3-klassvagn, träbänkar och lösa sittkuddar. Denna vagn och ytterligare 2 var avsedda för turister, sista sträckan från Kanchanaburi till Nam Tok och biljettpriset var 350 Baht. Snacka om turistfälla! Vi vandrade framåt till en "vanlig" 3-klassvagn och när konduktören kom, visade det sig att biljetten kostade 100 Baht, d v s samma som den 17 mil långa resan mellan Bangkok och Kanchanaburi. Nu lyckades vi förhandla fram med konduktören att endast behöva betala en biljett. Vid biljettluckan hittade vi sedan ett anslag som bekräftade detta pris.

Vi passade nu på att köpa sovvagnsbiljetter från Bangkok till Nong Khai. Nu visade det sig att det endast fanns 2. klass överbädd kvar till det datum vi ville ha. Även senare datum var fullbokade i 1. klass, så vi fick bita i det sura äpplet. På vägen hem passade vi på att hämta tvätt som vi hade lämnat in dagen förut på ett litet tvätteri som ligger mitt emot Apple Guesthouse. Man hade använt ett så hårt parfymerat tvättmedel, att det fortfarande, efter flera tvättar hemma i Säffle, doftar kraftigt av kläderna. Men det var billigt - 20 Baht per kilo. Vi promenerade längs floden mot vårt hotell och kollade alla guesthouse som ligger längs floden. De flesta av dem såg skäligen enkla ut - några låg på flottar ute i floden.

Middagen åt vi på en uteservering, som ligger mitt emot vårt hotell. Här hade man tydligen problem med att översätta menyn till engelska, så det blev ett lotteri att beställa. Vad säjs om en meny, bestående av: The Shrimp Estimates Fake, A Chicken Cooks The Mango och Mix Ladybug Squid. Testar man inte, får man inte veta. Avslutade kvällen på Cowboy Bar.

Den kända bron är inte alls av trä som i filmen, utan var en stålbro, som för övrig inte sprängdes, utan flygbombades	Originalbild av den bombade bron med den provisoriska träbron i bakgrunden	Detta påstås vara en bit av den ursprungliga järnvägen.Tro det den som vill!	En av de järnvägsvagnar som fraktade krigsfångarna och tvångsarbetarna som jobbade med järnvägen	Ett av de lok som användes
Järnvägshållplatsen vid Bron över Floden Kwai	På resan tillbaka fick vi betala 100 Baht	Blomsterprakt på järnvägsstationen i Kanchanaburi	Guesthouse på floden.....	...och vid floden

Onsdag 13 januari bar det iväg till Erawan Water Falls. Vi hade varit och kollat vad en utflykt dit skulle kosta. 1000 Baht person.Vi tog i stället lokalbussen kl 0900 tillsammans med thailändare och några turister. Kostnad 100 Baht per person Det verkade dock som de flesta turister åkte arrangerat med minibuss eller stor turistbuss. Ca 1½ timmes resa till nationalparken. Den stora sevärdheten är det 7 nivåer höga vattenfallet. Eftersom det var ganska tidigt på dagen, hade den stora turistströmmen inte kommit. Visserligen uppträdde en större grupp italienare på ett framträdande sätt, men det verkade som om de tröttnade efter ett tag, eftersom de slutade att höras. Eftersom det är en nationalpark, finns det restriktioner beträffande nedskräpning (och oväsen) och innan man kommer till den 3:e nivån, måste man deklarera samtliga vattenflaskor och betala 20 Baht i "pant" för varje flaska, som då blir numrerad och införd i en liggare. Detta belopp får man tillbaka och man visar upp flaskan när man går ned igen.

Det första 3 - 4 nivåerna var ganska enkla, men sedan började stigningen på allvar och det blev en hel del klättring. Som tur var hade vi följt rekommendationerna och försett oss med rejäla skor, till skillnad från en del andra som kom i sandaler eller badtofflor. På en del nivåer fanns det små laguner där man kunde hoppa i och svalka av sig, vilket vi dock avstod ifrån.

När vi hade kommit till 6:e nivån, gav Margareta upp. Resten av klättringen gick delvis på halkiga stenar. Finn klättrade vidare, men strax före toppen var det en mycket besvärlig passage, som hade inneburit risk att trilla ut i vattenfallet, så då var det dags att vända om efter omkring 2 timmars klättring.

Återfärden gick något snabbare och efter ytterligare 1½ timme var vi tillbaka på parkeringen, där det finns ett antal matställen. Innan vi fegade ur och beställde en hamburgare, satt en iskall öl bra. Gissa om den gick rätt i huvudet! Återresan med bussen tillbringade vi halvsovande.
Kvällen tillbringade vi på kvällsmarknaden, som liknade alla andra kvällsmarknader.

"Vad betyder detta som står på matsedeln?"	Här är det läckra resultatet	Busstationen i Kanchanaburi tidigt på morgonen	På väg mot första nivån vid Erawan Waerfalls	Första nivån
Andra nivån	Pantning av vattenflaskan	Bad i tredje nivån	Fjärde nivån	Fjärde nivån
Klipporna var blankslita och fungerade ibland som rutschbana	Det började likna litet Tarzan-djungel	Snart började den besvärliga klättringen mot sjätte nivån	Sjätte nivån	Tydligen ett heligt träd. Här offrade man sina bröllopskläder för att få ett lyckligt liv
Helt slut i väntan på bussen hem	En ny variant att tigga pengar hittade vi på kvällsmarknaden	Vykortsskrivning på Annas på Hualampong Railway Station i väntan på tåget till Nong Khai	Kl 8 och 18 spelar man den thailändska nationalsången. Då gäller det att stå i giv-akt	Planteringar inne på järnvägsstationen. Tåget till Nong Khai till höger

Torsdagen den 14 januari packade vi för återresa till Bangkok. Innan bussen gick, hade vi dock några timmar vid poolen. Bussen går till Southern Bus Terminal, som ligger i Thonburi, varför det blev taxi till Hualampong Train Station. Där får man räkna med minst en timmes transport. Som tur är är det numera lättare än tidigare att få en taxi med taximeter. Det har införts restriktioner att köra till fast pris. Nu hade vi några timmar kvar innan nattåget skulle gå, så det blev tillfälle att skriva vykort. Det finns ett par matställen på stationen, och när vi satt där på Annas, kommer innehavaren utrusande och drar i sina öron. Javisst ja - förra året när vi var där viftade Finn på öronen åt honom och nu ville han ha en repris. Snacka om att vara anonym!

Något sa oss att vi skulle gå till biljettluckan och kolla om det till äventyrs skulle finnas några 1-klassbiljetter - trots det negativa beskedet i Kanchanaburi. Och det fanns det! Utan problem bytte vi ut våra biljetter. Vi passade på att handla matsäck till kvällsmat och frukost på tåget innan vi äntrade tåget för en 8 timmars djup sömn på väg norrut mot Nong Khai. Till vår positiva överraskning hade man gjort en lätt renovering av 1-klassvagnarna - de börjar nu komma till åren och har chanserat en del.

Fredagen den 15 januari kom vi fram till Nong Khai i stort sett i rätt tid - något som är ganska ovanligt enligt våra erfarenheter. Man har nu öppnat en 3,5 km lång tåglinje från Nong Khai längs Freedom Bridge över Mehkongfloden in i Laos. Ett motorvagnståg med 3 vagnar, med den stolta skylten International Train skulle ta oss in i Laos för 20 Baht. Järnvägen går mitt i vägbanan på bron, som helt stängs av när tåget kommer, vilket sker endast 4 gånger per dag.
Det var mycket folk med nattåget som skulle in i Laos och alla skulle tydligen ta tåget. Hade vi vetat vad vi vet nu, hade vi i stället tagit bussen in i Laos. När vi kom fram till gränsstationen Thanaleng (vilken för övrigt är den enda järnvägsstationen i Laos), var det lång kö vid immigrationskontrollen. Man har inte riktigt kommit underfund med att det finns ett ord som heter smidighet ännu. Det tog oss därför nästan 2 timmar innan vi kunde ta en minibuss in till Vientiane, som ligger ett par mil från Thanaleng.

Vid ett tidigare besök i Vientiane hade vi ätit middag på Lane Xang Hotel som ligger vid "strandpromenaden" längs Mehkongfloden. Hotellet är en kvarleva från "den gamla goda tiden" när Karl Marx var idol i Laos och vi valde hotellet just för retrokänslan. Det var litet grann av Intouristhotell i Polen eller Östtyskland på 70-talet över hotellet. Nu var det väl så att underhållet hade lämnat en del övrigt att önska. Visserligen var badrummet helrenoverat och stort och härligt, men man hade säkerligen fått bättre standard till lägre pris - men vad gör man inte för känslan. Eftersom vi tänkte stanna bara några dagar, gjorde det ju ingenting.

Gångavstånd till "centrum". Vi passade på att kolla dagmarknaden och shoppa en del innan vi hittade ett mysigt kafé,JoMa Café, som hade riktigt gott kaffe, vilket vi inte hade blivit bortskämda med under vistelsen i Thailand. Vi passade också på att växla till oss en del lokal valuta (Kip) av vilka det gick omkring 1200 på en svensk krona. Man kunde betala med valfritt US-dollar, Euro, Baht och Kip. Snacka om ett multimonetärt samhälle.
Vi strövade runt lite grann och kollade en del bebyggelse. Bl a tittade vi in på Nationalbiblioteket och vi blev varse om att landet verkligen var FATTIGT. Biblioteket i Säffle är flera gånger större.

Vi lämnade in en del tvätt på ett kombinerat växlingskontor och tvättinrättning. Dyrare än i Kanchanaburi (15.000 Kip per kg = ca 12 kr), men tvätten var ren, luktade inte parfym och allt var struket. Första gången man hade pressveck på strumpor och kalsonger. Tvätteriet ligger längs floden, norr om hotellet, granne med Chokdee Café och har blå skylt - rekommenderas!!

En av sevärdheterna i Vientiane är solnedgången över Mehkong-floden och eftersom vi hade balkong åt det hållet, passade vi på att avnjuta en Beerlao i solnedgången. Sedan hade vi svårigheter att stänga balkongdörren, som hade sett bättre dagar. Middag på hotellet med lokala sångare var ingen höjdare.

Lite avkoppling i kupén innan tåget kommer till Nong Khai.	Tidtabellen för "det internationella tåget" in i Laos.	Utcheckning ur Thailand.	Tåget med den stolta skylten	Risodlingar mötte oss i Laos.
Visumkö på stationen i Thanaleng.	Dragning! Vems tur var det att få sitt pass?	Nationalbiblioteket i Vientiane.	En av läsesalarna i biblioteket.	Det pågick en del renovering av templen. Kolla byggnadsställningen!

Lördagen den 16 januari tog vi en rundtur i stan med en tuk-tuk. Besöksmålen var några av stans med berömda tempel. Första stoppet var vid Vat Ho Prakeo, ett tempel som var byggt 1566 av Kung Setthathirath i samband med att man flyttade landets huvudstad från Luang Prabang till Vientiane. Det var avsett som kungens privata tempel och därför bodde inga munkar där och därmed borde det inte ha fått kallas Vat. 1828 raserades templet av siamesiska ockupanter för att 1936 byggas upp igen som ett museum.

Tvärs över gatan ligger Vat Sisaket, som är det yngsta av alla templen i Vientiane, byggt 1818 och som är det enda som inte blev raserat av siameserna 1828. I templet finns det 10.136 Buddhafigurer. Dessutom har man lagrat upp ett stort antal fragment av figurer som man har hittat i samband med byggnadsarbeten i Vientiane.

Nästa stopp i rundturen var Vat That Luang, byggt 1566, renoverat 1930, som ligger en bit i utkanten av stan.
Avslutningsvis besökte vi Patuaxy, som är en triumfbåge i grå betong, byggt 1962 men som aldrig blev färdigställt på grund av turbulensen i politiken. Den byggdes av amerikansk cement, som var avsedd för den nya flygplatsen, men uppenbarligen ansåg regimen att en triumfbåge var viktigare. Monumentet är omgivet av en park och en stor damm med fontäner.

Efter rundturen promenerade vi längs Mehkongfloden, som den här tiden på året är synnerligen blygsam, men som under regnperioden växer enormt. Eftersom man har problem med översvämningar, har man nu påbörjat ett stort invallningsprojekt för att skydda stan. Vi hann med ett par timmar vid hotellets pool under eftermiddagen. Under kvällen vandrade vi runt i en del små gränder i hotellets närhet, innan vi åt middag på ett litet matställe nere vid floden.

Lane Xang Hotel ser fint ut från utsidan.	En beerlao i när solen går ned över Mehkongfloden.	Vår tuk-tuk förare som körde oss runt till olika sevärdheter i Vientiane.	Vat Ho Prakaeo.	Man klistrade bladguld på vissa Buddhor på den kroppsdel där man hade ont för att bli frisk.
Vat Sisaket har mer än 10000 Buddhafigurer.	Vat That Luang.	Patuaxy.	Vad tittar Margareta på??	Jo, innertaket på Patuaxy.

Söndag den 17 januari blev det minibuss tillbaka till Thanaleng för att ta tåget tillbaka till Nong Khai. Den här gången var det inte mycket folk med tåget in i Laos och tillbaka till Nong Khai var vi de enda passagerarna på tåget. Vi hade nu planerat att stanna i Nong Khai ett par dagar och tog en samlor (tuk-tuk) till Nong Khai Grand Hotel, som har blivit litet av ett stamhotell för oss. Hovmästaren på restaurangen kände igen oss direkt och hälsade oss välkomna. Nong Khai har blivit som en magnet för oss och vi åker gärna dit vid våra resor till Thailand. Marknaden längs floden har moderniserats en del utan att därmed tappa sin charm. Finn köpte en hängmatta att använda på Koh Samet och Margareta handlade ett par jeans för 25 kr.

Man har byggt ut strandpromenaden längs Mehkongfloden och den är nu över 1 km lång. Vi åt lunch på Mehkong Guesthouse, men nu tyckte vi att servicen hade blivit sämre än tidigare. Eftermiddagen ägnade vi åt att ströva längs gatorna, titta i affärer och slappa en timme vid poolen innan vi gick upp på hotellets takrestaurang för middag i solnedgången.

Måndag den 18 januari började vi med att utforska en del nya områden i stan. Vi kom först till ett kinesiskt tempel i hotellets närhet och därefter till Wat Sisaket (det verkar som varje stad med självaktning har ett tempel med detta namn). Via en del smågator kom vi så småningom till Wat Pradit Thammakun där vi klättrade upp till toppen för att få en fin utsikt över Nong Khai och in i Laos.
Kaffe på ett litet kafé, som drevs av en norrman tillsammans med hans thailändska fru. Vi fick en del nyttig information av honom, bl a om arbetsförhållandena i Thailand.

Dags för lunch, och vi gick till Daeng Namnuang, en vietnamesisk restaurang som ligger vid floden och som är känd som en av de bästa i Thailand och bl a levererar till det thailändska hovet. Vi såg för övrigt lådor från restaurangen som lastades på nattåget till Bangkok när vi senare åkte söderut. Efter lunchen blev det mer shopping innan vi tog en fruktdrink på hotellets tak. Middag åt vi på en gatuservering, Thai-Thai, som har ett gott rykte.

Utcheckning ur Laos kostade 20 baht per person.	Laos enda järnvägsövergång	Medan tåget passerade Freedom Bridge, stoppades all biltrafik.	Tuk-tuk från järnvägsstationen i Nong Khai till hotellet kostar omkring 60 Baht.	Den nybyggda promenaden längs floden.
Det pågick fortfarande byggnationer längs strandpromenaden.	Även munkarna var intresserade av tekniknyheter på marknaden.	Jeansen måste provas. Man kan inte lita på märkningen.	Buddhastatyn på Wat Pradit Thammakun.	En mäktig trappa ledde upp till templet.

Tisdag den 19 januari var avresedagen söderut med nattåget till Bangkok. Vi hade därmed hela dagen på oss att ströva runt i stan och titta på nya miljöer. På eftermiddagen hade vi gjort upp om ett besök på volontärorganisationen Openmind Projects, där vi tidigare hade jobbat. Songthaew till järnvägsstationen, som ligger några kilometer utanför stan.
Även den här gången hoppade vi över restaurangvagnen och beställde i stället mat till kupén.

Wat Pradit Thammakun.	Det fanns små nischer, där man placerade askan efter de döda.	En fin utsikt over Mehkongfloden och Laos.	Nu var det dags för lunch. Grillad Mehkongfisk på marknaden.	Men vi hamnade på Daen Namnuang. Lunchen bestod av småplock som man lindade in i ett salladsblad. Gott!!!
En fruktdrink på hotellets takrestaurant innan vi gick ut och åt middag.....	....på Thai-Thai	Populärt, eftersom det var nästan fullsatt?	Ombord på tåget tillbaka till Bangkok. Sovdags.	En munk tillbeds på Hualampong Railway Station i Bangkok.

Onsdagen den 20 januari kom vi fram i rätt tid till Bangkok, d v s vid 6-tiden på morgonen. Eftersom vi hade två dagar kvar innan vi skulle till Koh Samet, där vi hade bokat logi innan vi åkte hemifrån, bestämde vi oss för att åka till Mae Phim, som ligger i närheten av Ban Phe, utgångspunkten för båtresan till Koh Samet. Eftersom vi inte hade ätit någon frukost på tåget, stannade vi till på järnvägsstationen och försökte få ner litet fried rice som frukost, men det var uppenbarligen litet för tidigt för sådan mat. Vi tog en taxi till Eastern Bus Terminal och kom fram lagom till 9-bussen, som inte alls var fullsatt. Över huvud taget verkade det som om nedgången i världsekonomin hade en negativ påverkan på turismen i Thailand, då det var väldigt sällan något var fullbokat.

Bussen till Ban Phe tar mellan 3 och 4 timmar, beroende på trafiken. När vi var framme där, tog vi en songthaew till Mae Phim, en resa på ca en halv timme. Vi hade fått ett tips om Tamarind Resort och vi lyckades stoppa songthaewen precis utanför. Resorten var relativt nybyggd och såg hyfsad ut, så vi bokade in de två återstående nätterna där. Det visade sig vara ett bra val. Till skillnad från många andra resorter vi bott på, var bungalowerna ordentligt byggda och inte bara hemslöjd.

Efter en snabb dusch gick vi ned på stranden, som låg på andra sidan genomfartsvägen. Stranden är flera kilometer lång och så långt ögat nådde, kunde vi inte se några turister. Eftersom Mae Phim är en fiskeby, fanns det dock en hel del små fiskebåtar uppdragna på stranden. Vi passade på att svalka oss i havet, innan vi åt lunch på en av de många små fiskrestaurangerna på stranden. De 14 bungalowerna på resorten var byggda runt en liten trädgård och hela tiden vi bodde där gick det en liten gubbe och pysslade bland växterna. Vi hittade även en liten pool som låg gömd i grönskan.

På kvällen gick vi rakt över gatan till en av de många fiskrestaurangerna och åt friterade jätteräkor och friterad bläckfisk. Läckert!

Torsdagen den 21 januari var en slappedag. Efter den något enkla frukosten på resorten, vandrade vi längs stranden och svalkade oss med jämna mellanrum i det ljumma havet. En av våra svenska grannar på resorten hade rekommenderat One Bar, där vi testade maten till lunch. Drivs av en thailändska som är gift med en svensk, så den hade blivit en samlingspunkt för fastboende svenskar, av vilka det fanns (för) många i Mae Phim.
Man bygger anläggningar med hyreslägenheter och små hus och det är en hel del svenskar som har flyttat dit. Detta gör ju att orten blir mindre attraktiv som genuint fiskeläge.

På natten fick vi uppleva ett tropiskt åskväder med massor av regn och detta kom att påverka vädret under fredagen.

Ensam på stranden i Mae Phim	Mörka skyar hotar på himlen. Förebådade ett oväder som skulle komma under natten	De små fiskebåtarna drogs upp på stranden på de mest fantastiska konstruktioner	Det var faktiskt ganska skönt att koppla av på bungalowens veranda med en bok och en kall öl	Skuggan vid den lilla poolen var heller inte en dum plats för avkoppling
Tamarind Resorts lilla reception innehöll också några Internet-datorer	Piren i Ban Phe. Vatten till Samet Ville Resort punpas över till båten.	Det var inte många på båten ut till Koh Samet. Man hade skaffat nya flytvästar.	När vi lämnade Ban Phe hängde svarta moln över oss.	Äntligen framme! Flotten på väg ut för att hämta oss.

Fredagen den 22 januari bar det iväg tlll Ban Phe för vidare befordran med båt ut till Samet Ville Resort, som har blivit ett av våra favoritställen. Det regnade fortfarande litet till och från, så vi hade packat om våra ryggsäckar för att hålla det ömtåligaste så torrt som möjligt. Den starka vinden från nattens oväder hade mojnat en del, men när båten lämnade hamnen i Ban Phe gick det fortfarande höga vågor. Detta, i kombination med att båten var tungt lastad, gjorde att färden ut tog en halvtimme längre än vanligt. Vad gjorde det? Vi var framme vid vårt paradis!

Flotten kom ut och hämtade oss och på stranden stod personalen och hälsade oss välkomna. Vår favorit, den lilla Somsri, höll på att tappa brickan med välkomstjuicen, när hon fick syn på oss. Vi fick den bungalow (21 E) som vi hade bokat. Eftersom det fortfarande hängde tunga regnmoln på himlen, åt vi lunchen under tak i stället för - som vanligt var - i trädgården. Regnmolnen hindrade dock inte att vi så snabbt som möjligt tog oss ett svalkande bad.

Nu gick det 5 dagar helt i slapphetens tecken. Solen steg upp, Frukost (rissoppa). Finn satte upp hängmattan mellan två träd på stranden och Margareta satt i solstolen och läste. Två gånger om dagen kom killen som sålde frukt. Lunch. Thaimassage. Solen gick ned. Middag. Restaurangen stängde kl 21 och ingen dunka-dunka-musik. Vi sov 10 timmar per natt, vaggade till sömns av dyningarnas brus.

Det småregnade en del när vi kom fram, så man hade satt upp en parasoll på flotten	Första steget på Ao Wai	Somsri har just fått syn på oss	Normaltillstånd på stranden. Lägg märke på hur gott om plats det är	Finn somnade under massagen
Två gånger om dagen kom fruktförsäljaren. Annanas, pomelo, melon, banan, mango, papaya, koksnöt osv.	Vi klarade av omkring 15 böcker var under thailandsresan	Det var ovanligt lummigt i trädgården som omger bungalowerna på Samet Ville Resort.	Pagoda Tree?	Trots att stranden såg öde ut, var det en hel del gäster på resorten. Ett paradis för den som vill ha lugn och ro.

Onsdagen den 27 januari var det dags att åka in till land. Det är precis lagom med 5 dagar total avslappning. Sedan blir man rastlös. Dessutom var våra böcker slut och vi donerade våra sista 8 böcker till resortens "bibliotek". Vi har säkert bidragit med minst 50 böcker dit. Kl 12 gick flotten ut till båten som tog oss tillbaka till Ban Phe. Det var precis så att vi hann med 2-bussen till Bangkok och det var som tidigare under resan - den var inte fullsatt, något som hade varit fallet tidigare år. Framme vid Eastern Bus terminal, borde vi ha tagit Skytrain till hotellet, men tog i stället taxi - något som tog 4 gånger så lång tid. Vi hade tänkt oss att äta middag på Somboon Seafood, men vi kom fram till hotellet så sent att vi bedömde att råvarorna på restaurangen hade tagit slut (där har man bara färska råvaror). I stället gick vi återigen till Taling Pling, där vi hade tur att få ett litet bord i ett hörn, trots att det var ganska sent.

Torsdagen den 28 januari beslutade vi oss att besöka Vat Arun (Morgonrodnandens tempel), som vi ännu inte hade besökt, trots alla vistelser i Bangkok. Skytrain till Saphan Taksin, varefter vi tog Chao Phraya Express till Tha Thien Pier. Sedan var det färja för 3 Baht tvärs över floden. Trots den fruktansvärda hettan, klättrade vi upp i templet och hade en vid utsikt över Bangkoks centrum.

Färja tillbaka över floden, taxi till Mahakan Fort, varifrån vi tog kanalbåten till Pratunam Market. Vi skulle givetvis besöka Panthip Plaza - en helt osannolik stormarknad för datortillbehör och program, både äkta och mindre äkta. Vi tog oss därefter in i Pratunam Market, där Margareta handlade en jeanskjol. Skytrain tillbaka och så gick vi till Somboon Seafood för att boka bord för kvällen. Vi hamnade på väntelistan! Hem till hotellet för att förbereda packningen, Finn gick och klippte sig och sedan åt vi vår avskedsmiddag. Vi fick de sista jätteräkorna.

Resorten gemytliga utomhusrestaurant	Tor tillagar Sissling Seafood vid bordet.	Hemresan påbörjad. Flotten lastad	Väntan på Chao Phraya Express vid Saphan Takin	Alla möjliga typer av båtar trafikerar floden.
20 Baht!	Från Tha Thien Pier tog vi den lilla färjan tvärs över floden till Wat Arun. 3 Baht.	Vat Arun. (Morgonrodnandens Tempel).	Givetvis måste man upp i teplet för att se på utsikten.....	....men det är jobbigt.
Sista biten till toppen är inte för turister.	Högt!	Utsikt mot norr.	Oerhört många detaljer. Keramik.	Wat Ratchnatda och Metal Palace

Fredagen den 29 januari var dagen för uppbrott. Flyget skulle visserligen inte gå förrän kl 0025 på lördag morgon, men vi måste ju ut från hotellet före kl 12. Vi slutförde packningen, lämnade in bagaget hos bell-boyen, checkade ut och begav oss ut på stan. Givetvis hamnade vi på Tokyo och MBK, som har det mesta man kan önska sig. Nu blev det inte så mycket shopping, bara en del småsaker till Margaretas barnbarn. På slutet började det bli ganska träligt, eftersom vi visste att vi nu skulle resa hem. Vi tog oss hemåt och hittade en trevlig restaurang nära Sala Daeng, Banana House, ingång från gården, där vi åt en härlig middag (nr 204 och 206 på menyn).

Sedan var det dags att gå till hotellet, hämta ut bagaget och bege sig till flygplatsen. Vi hade redan räknat bort Airport Express. Hotellet skulle ha 850 Baht för limousin-transport och någon utanför hotellet erbjöd transport för 400 Baht. Vi insisterade dock på en taximeter, vilket enligt honom inte var möjligt. Skam den som ger sig (det finns nu en förordning i Bangkok som föreskriver att taxibilarna skall köra på taximeter), och det gick snabbt att få tag på en bil. Med avgifter för två motorvägar och generös dricks gick resan på 365 Baht (för 36 km). Efter 45 minuter var vi ute på flygplatsen och kunde enkelt checka in. Det visade sig att bagaget hade ökat med 5 kg i vikt (det mesta var säkerligen sand och fukt).

Mahakan Fort	Biljettköp på Skytrain	Är det dags att stiga av snart?	En lycklig gatuföräljare.	Hur skall vi få plats med all detta i våra ryggsäckar?
Middag på Banana House under överenseende av kung Rama V.	På väg till Terminal D.	Nu gäller det att packa om rätt!!!	En tröstlös väntan på att planet skall gå.

Lördagen den 30 januari kl 0025 skulle planet gå enligt tidtabellen och endast en kvart försenade kunde vi lätta. Mat, rödvin, lite TV, sömn. Frukost och vid 6-tiden på morgonen lokal tid landade vi i Köpenhamn. Minus 6 grader och snö!!! Några timmars väntan och SAS till Göteborg. Vi spikade flygbussen in till Centralen och missade tåget med 5 minuter. 3 sega timmar på Centralen med en hamburgare och sedan var vi hemma i Säffle vid 3-tiden på eftermiddagen. Snabb dusch, inköp av en rejäl köttbit, middag med rödvin och så försökte vi hålla ut till 9-tiden innan vi stöp i säng. Skönt att vara hemma - trots allt.