Lördagen den 10 januari var avresedag. Vi hade packat förnuftigt, tyckte vi, och ryggsäckarna var ganska slanka när vi traskade iväg till järnvägsstationen. Tåg är numera billigare än buss om man skall åka till Göteborg. Efter en slarvluch, bestående av korv och mos, åkte vi ut till Landvetter med flygbussen. Som vanligt var vi ute i god tid, men detta innebar att vi kunde packa ner våra vinterkläder och stuva om i vårt bagage i godan ro. Incheckningen är numera en enkel procedur, och eftersom vi hade varit förutseende och seatat oss i förväg, hade vi försäkrat oss om att få platser som innebar att vi inte skulle ha någon innanför oss under den långa nattflygningen till Bangkok.
Vi hann faktiskt med att läsa ut den första av de medhavda böckerna redan på Landvetter, och därmed lättade handbagaget ytterligare.

En lätt måltid med en liten flaska vin ombord på planet till Amsterdam, gjorde tillvaron än mer behaglig. Givetvis landade vi så långt som möjligt från den terminal, varifrån Bangkokplanet gick.

Resan vidare avlöpte på sedvanligt vis: bläddrande i magasinet i stolsfickan, zappande mellan musikkanalerna, en drink före maten och därefter mat. Vegetariskt, eftersom "kycklingen var slut". Konstigt, eftersom de fortsatte att servera kyckling bakom oss. Det enda avbrottet i den enformiga resan var den pappa, som fick ett vansinnesutbrott för att hans medhavda spädbarn inte kunde sluta att skrika. Det resulterade bl a att barn plus thailändska hustru samt en del grannar fick flytta till Business Class. Väntade nästan på att vi skulle landa i Ryssland någonstans och dumpa pappan där.

Nåväl, det blev flera timmars sömn, och det blev väckning lagom till frukost (0600 kroppstid, 1200 thailändsk tid). Landning och incheckning i Bangkok utan vidare störningar. Eftersom snabbtågsförbindelsen in till Bangkok ännu inte var färdigbyggd (skall enligt de senaste planerna bli färdig i mars?), tog vi bussen in. Vi hade litet tid på oss och firade ankomsten med en Singha. Det skulle visa sig att det var den enda ölen vi skulle få den dagen (om vi inte rånade minibaren på hotellet), eftersom det var någon form av kommunalval i Bangkok, varför all alkoholförsäljning och -servering var förbjuden den dagen. Airport Express kostar 150 Baht och kör till de större hotellen och vi kom efter ca en timme fram till Tawana Hotel.

Efter en härlig dusch, stack vi iväg till Somboon Seafood och bokade bord till kl 19. Därefter tog vi taxi till järnvägsstationen, för att boka biljetter för den fortsatta färden söderut till Hat Yai. Vi tog sedan tunnelbanan en station och tog en promenad tillbaka till hotellet. Kvällen avslutades därefter på Somboon, dock utan öl till maten.

Vi hade läst på nätet att det skulle vara ovanligt kallt i Thailand, beroende på ett högtryck som låg någonstans i Kina. Det stämde. På dagen var det som en behaglig svensk sommardag och på kvällen var det faktiskt nästan kyligt. Längre norrut hade folk frusit ihjäl och filtar delades ut i vissa utsatta byar. Vidare hade nationalparkerna haft besöksrekord under helgerna, då thailändarna hade vallfärdat dit för att titta på RIMFROST.

12 januari är en måndag. Finn gick till optikern tvärs över gatan och provade ut nya glas till glasögonen. Mindre än halva priset, jämfört med hemma i Sverige. Även Margareta provade ut nya glas. Därefter Skytrain till National Stadium, där det är direktingång till Tokyo och MBK, varuhus där allt finns. Vi vandrade runt där ett tag och ät sedan lunch på ett Food Centre på Tokyo. Praktiskt, snabbt och billigt, men inte speciellt thailändskt. Vi var fortfarande litet möra efter flygresan, så vi vilade ett tag på hotellet, innan vi gick ut för att äta middag. Vi hade fått för oss att vi skulle hitta något lämpligt i trakten av Siam Square, men eftersom vi inte gjorde det, tog vi oss hemåt och åt middag på Taling Pling, ett ganska säkert kort.

Tisdagen den 13 januari var avresedag söderut. Tåget skulle gå 1445, så det var gott om tid. Vi packade ihop alla våra vinterkläder och annat onödigt och lämnade detta i en säck till bell-boyen. 100 Baht i muta räckte långt. Finn fick sina nya glas inmonterade. Vi tog taxi (60 Baht) till järnvägsstationen, där vi åt lunch och handlade en del färdkost, bl a frukost, vilken inte är något vidare på tåget. Första delen av tågresan gick i dagsljus, så vi fick möjlighet att studera Bangkoks "förorter", som till stor del består av plåtskjul. Ganska monoton resa, så vi hade tillfälle att läsa en del. Vi beställde in några öl och fick en hink, fylld med is och 8 ölflaskor. "Jag kommer i morgon och tar betalt för det ni druckit." Middag åt vi i restaurangvagnen. Det är litet miljö att insupa där i stället för att sitta i kupén och äta.

Ölen på flygplatsen i Bangkok var den enda vi fick den dagen	Margareta passade på att byta glasögon i bangkok	Dörrarna i vagnarna är inte gjorda för stora ryggsäckar	Vi fick in en hel hink med öl och is i vår kupé	På väg söderut

Vi var framme i Hat Yai ganska tidigt på morgonen. Busstationen ligger ca 4 km från järnvägsstationen. Det är ofta så i Thailand och man undrar om detta är med avsikt för att skapa jobb åt alla tuk-tuk-förare. Nåväl, efter 50 Baht var vi framme och bokade in oss på en minibuss till Satun, där vi skulle ta båten ut till Langkawi (Malaysia). Resan tog ungefär 2 timmar och vi hann fram precis i tid för att komma med i båten. Först var det dock utcheckning ur Thailand.

Ombord på båten, som var ganska liten, kom vi att sitta bredvid en äldre man. Det visade sig vara en engelsman, som bodde på Langkawi. Han hade varit i Hat Yai för läkarvård, eftersom den var bättre där än i Malaysia. Han berättade, av en tillfällighet, att man bara får 15 dagars visum när man återvänder till Thailand med båt eller landvägen - inte 30 dagar som tidigare. Detta var något helt nytt och det blev en överraskning för oss. Det fanns nu tre olika alternativ för oss, antingen stanna så länge i Malaysia att vi bara hade 15 dagar kvar i Thailand, vilket var helt utanför våra planer, eller också kunde vi söka 30 dagars visum på närmaste thailändska konsulat, som visade sig ligga på Penang, 3 timmars båtresa söderut. Alternativet med flyg föll på att det var synnerligen dåliga flygförbindelser från Langkawi; vi måste förmodligen först flyga till Kuala Lumpur.
När vi kom fram till Kuha, huvudort på Langkawi, bokade vi boende via en förmedling som låg direkt vid hamnen. En hjälpsam taxichaufför (alla taxichaufförer var "hjälpsamma") ledde oss dit och givetvis fick han transporten till Nadias Inn, där vi hade bokat 3 nätter. Det finns inga allmänna kommunikationer på Langkawi, så det var endast taxi som gällde. 24 Ringit (RM), motsvarande 55 kr var det fasta priset för ca 20 km körning. Han var ganska bra på engelska så vi fick en del information under resan. Nadias Inn var inte någon lyxanläggning precis, men man får ju vad man betalar för (90 RM/natt, inkl frukost). Enligt reklamen skulle man ha varmvatten och det var ju sant om man med det menar att det inte är minusgrader. Vi kom så småningom underfund med att vattnet värmdes upp enbart av solen. Hotellet låg dock bara 25 m från stranden och man hade dessutom en egen pool som var bra. Vidare var det resans bästa sängar, så totalbetyget blev godkänt med frågetecken. Det är väl inget som man vill rekommendera, precis. Vi gick ned på stranden och solade några timmar och passade givetvis på att bada.

De två följande dagarna gick i slapphetens tecken. Det fanns inte mycket att göra, förutom att besöka Underwater World, vilket vi dock avstod ifrån. Skärskådade man hotellen och restaurangerna, fann man att det mesta verkade ganska slitet och vi hade ju upplevt bättre stränder med renare vatten. Nu var kanske inte detta område representativt för hela Langkawi. Vi hann med att läsa en del, och sålde sedan böckerna i en bokhandel för 7 kr styck. Vi hade betalat 2 kr på Erikshjälpen i Säffle.

Stranden var lång och inte speciellt tättbefolkad	Vi tillbringade en del av vår tid vid poolen	Färgsättningen i rummet gav en del associationer till annan verksamhet	Med 30 knops fart mot Penang	Framme i Penang gjorde vi en längre vandring in till sta´n med all vår packning

Det inbjöd inte att stanna längre och vi hade Penang i sikte, där vi skulle skaffa os visum på det thailändska konsulatet. Taxi till Kuha. I hamnen finns ett antal skattefria butiker. Vi kollade en del, men fann bland annat att fotogrejerna inte var speciellt billiga. Den skattefria spriten var dock billig, men med tanke på glasflaskornas hållbarhet, blev det inga inköp. 3 timmar med en stor speed-båt med luftkonditionering blev en avslappnande och skön resa. Vi kom fram till Penang på eftermiddagen och traskade med full packning mot centrum. Vi kände nu ett behov att bo lite lyxigt och kollade Eastern & Oriental Hotel, men det var alltför lyxigt - 500 RM per natt var litet för lyxigt. Vi kollade därför Bayview Hotel som låg alldeles intill där vi kunde bo för halva det priset. Dessutom hade man VARMVATTEN, till skillnad mot Nadias Inn. Gissa om vi njöt!

Huvudstaden på Penang, Georgetown, är en tjusig stad men många fina byggnader från den engelska kolonialtiden. Vi bodde strax intill centrum. Ett kvarter från hotellet ligger Red Garden, som är en sorts food center, där man kunde välja mat från olika stånd. Fick en liten överraskning, när vi såg priset på öl. En liten öl kostade omkring 6 RM, medan det på Langkawi hade kostat omkring 2 RM. Förklaringen är ju att Langkawi är en skattefri zon, vilket inte är fallet med övriga Malaysia.

Söndagen den 18 januari ägnade vi åt att dra runt på stan och shoppa en del i väntan på måndagen, då det thailändska konsulatet skulle öppna. Vi hittade en bra marknad i Chinatown. Margareta köpte en klocka för 10 RM. Testade en del indisk mat. Överlag verkar det vara något billigare i Malaysia, jämfört med Thailand.

Direkt efter frukost på måndagen tog vi taxi till thailändska konsulatet, som låg en bit från centrum. Vi var där i god tid, men det var redan folk före oss. Vi fick reda på att vi måste ha en fotokopia av passet med oss och "själva hade de ingen kopiator". Taxi till ett litet centrum, där inga affärer hade öppnat ännu. Finn hittade dock en bank som snart skulle öppna och utan något besvär gick det att få de behövliga kopiorna (gratis) innan den övriga verksamheten började. Tillbaka till konsulatet för att fylla i ett antal blanketter. Vi skulle därefter vara tillbaka kl 15 för att hämta vårt visum. Vi var nu halvvägs till en av Penangs främsta turistattraktioner - Penang Hill, så vi fortsatte dit. För att komma upp till toppen, som ligger drygt 800 meter över havet, åkte vi Cable Car. Det har en längd på 2 km och turen upp tar 30 minuter. Vi var förvarnade om att det skulle var kallt där uppe, och det var det - "bara" 25 grader plus. Fin utsikt över delar av ön. I god tid före kl 15 var vi tillbaka till konsulatet och penang-hills.htmlhämtade ut våra visa tillsammans med många, som hade råkat ut för samma överraskning som vi.

Utsikt över Georgetown från vårt hotellfönster	Margareta i kryddboden	Kapitan Keligh Moske	Grillade hönsfötter! Delikatess?	En lagom blandning av gamla och nya byggnader
Red Garden. Spänd förväntan på middagen.....	...som Margareta förhandlar om	Vi skall snart upp på Penang Hill, drygt 800 meter upp.	Det gick bara ett "tåg" var 30:e minut	Vagnarna var förbundna med en wire. När en gick nedåt, drog den den andra uppåt.

På vägen hem såg vi en stor rökpelare stiga upp i närheten av vårt hotell och vi blev naturligtvis nyfikna. Från hotellfönstret såg vi att det brann i närheten av Chinatown, så vi gick dit. Det var tätt med folk som hade samma ärende som vi. Det var några hus i ett slumområde som brann och hade det blåst åt ett annat håll, hade säkerligen allt strukit med. Vi blev ju inte precis imponerade av brandkårens resurser, med tanke på att det är en stad av Malmös storlek - det var ungefär som om Värmlands Nysäters brandkår hade ryckt ut. Så småningom lyckades man dock släcka brasan.

Bron in till fastlandet är 13,5 km lång, bland de längssta i världen	Ett indiskt tempel låg på toppen	Elden är lös i kåkstaden!	Det tog nästan 1 timme innan man fick upp en stege	Dags att resa vidare

Nästa dag var det dags att återvända till Thailand för att ö-luffa litet grann Vi tog därför taxi till hamnen och färjan över till Butterworth. Planen var att åka vidare med tåg, men med facit i hand hade det varit bättre att åka buss. Nåväl - så småningom kom tåget. När man väl kommit ombord och tåget har börjat rulla, är det ganska behagligt. Man ser mer än från en buss. Gränsövergången till Thailand vid Padang Besar klarades av på 20 minuter och samtidigt hann vi att för våra sista malaysiska pengar köpa litet mat i en frigolitask. Vi var framme i Hat Yai i mörkningen och tog en tuk-tuk till ett hotell som vi hade sett ut i Wilma-guiden, Lee Gardens Hotel. Helt OK, även om Wilma hade klassat ner det, kostade bara 790 Baht. Planen var nu att nästa dag åka ut till Koh Lipe, så vi gick ut på stan för att leta reda på en resebyrå för att hitta en transport till Pak Bara, varifrån båtarna ut till öarna går. Det var stängt överallt, för klockan var bortåt 8, men plötsligt såg vi en resebyrå, där det fanns folk. Man hade fest där inne, men det hindrade inte att man öppnade och vi kunde boka både transport till Pak Bara och båt därifrån ut till Ko Lipe. Vi avslutade kvällen med mat på hotellet och det var verkligen en kulinarisk upplevelse - för nästan inga pengar alls. Dessutom var det bra underhållning.

Nästa dag, 21 januari - blev vi hämtade med minibuss och efter ca 1½ timme var vi i Pak Bara. Hade lite tid innan båten skulle gå, så vi hann äta lunch samt ta ut lite pengar i en mobil bankomat. Vi bordade båten, men sedan fick vi vänta 1 timme medan man lastade diverse varor. En behaglig resa ut till Koh Lipe, ca 2 timmar, och därefter omlastning till en longtail-båt för att ta oss iland. Fin natur, men - tyvärr - stranden var något för mycket exploaterad för att passa vår smak. Vi hade bokat två nätter på Varin Beach Resort. Mycket enkel bungalow, dock med riktig toa, AC, men enbart kallvatten. Mat på stranden på kvällen och sedan en öl på verandan.

Ombord på färjan till Butterworth	Vi lämnar nu Georgetown	Färjan	Bankomatbuss i Pak Bara	Lastning av båten till Koh Lipe
På väg ut till Koh Lipe passerade vi många fina öar	Långgrunt vid Koh Lipe. Vi måste lasta om till longtail-båt	Stranden på Koh Lipe	Vår bungalow	Avkoppling på verandan med en deckare som vi sedan sålde
Folk samlades på stranden för att njuta av den fina solnedgången	Alldeles tyst - man hörde bara en och annan båt	Middag på stranden	Dags för avresa till Koh Libong	Transport med longtail-båt ut till snabbfärjan som skall ta oss till Hat Yao

Snabbfärjan skulle avgå först kl 10, så vi hade tid att äta frukost i lugn och ro. De första 45 minuterna var ganska skumpiga, när vi flög fram i 35 knop över vågtopparna. När vi närmade oss land, lugnade det dock ner sig. Från piren på Hat Yao tog vi egen longtail-båt 45 minuter ut till Koh-Libong. Det skulle finnas 2 - 3 resorter där, men vi hade inte bokat något, så vi var ganska spända på hur det skulle bli. Vi kom iland vid Dugong Resort. Där kunde vi bara få en liten bungalow med utedass. Vi gick därför vidare till grannen, Libong Beach Resort, där vi fick en jättefin bungalow, 25 meter från stranden och med total havsutsikt. Vid lågvatten såg stranden ut som ett stenbrott och inbjöd inte till bad. Vid högvatten såg den dock väldigt fin ut. Vattnet var kristallklart och man kunde se nästan till jordens medelpunkt.

Koh Libong är känd för sina sjökor (dugonger) och vi bokade en "dugongsafari". En longtail-båt omkring en halv timme, därefter satt vi och glodde ut över vattnet i tre timmar. Nu vet vi hur tyskar på älgsafari i Sverige har det. Dugongerna är mycket skygga och går normalt på botten och betar sjögräs. Omkring var 20:e minut måste de dock upp till ytan för att andas. Detta tar bara några sekunder. Vi tror att vi har sett plasket efter en dugong i alla fall. Vi åkte därefter på fågelskådning - det var en lång sandbank där det stod massor med sjöfågel.

Fin utsikt från taket på båten, men behövde öronproppar	På piren i Hat Yao försökte man stuva in 14 personer i en minibuss	Men vi tog vår egen longtail-båt ut till Koh Libong	Libon Beach Resort hade bara ett 10-tal bungalows	Vi fick en jättestor bungalov med golv i ädelträ
En del av tiden tillbringade vi på verandan	Stranden vid högvatten	Vid lågvatten kom det fram en hel del stenar	Vi hade solnedgången rätt in i verandan....	...och detta var vår utsikt

Vi tillbringade tre dagar i godan ro på Koh-Libong, innan vi drog vidare. Longtail-båt tillbaka till Hat Yao och vi kom precis lagom till att bussen till Trang skulle gå. Vi tänkte nu lämna södra delen av landet bakom oss och ta oss upp i norr. Eftersom det Kinesiska Nyåret var i faggorna, var vi litet osäkra på hur det skulle vara att få sovvagnsbiljetter till Bangkok - och mycket riktigt - slutsålt både på första och andra klass. Samma sak nästa dag. Medan vi stod där och funderade på framtiden, kom det fram ett par thailändare och undrade om vi ville köpa deras biljetter, eftersom de var tvungna att åka senare än planerat. Vi var först litet skeptiska till detta, men kollade biletterna i biljettlucka och de var OK. Snacka om tur!

Först vanligt tåg till en knutpunkt (Thung Song). Där fick vi vänta på nattåget (2 timmar försenat). Därefter åkte vi för första gången 2 klass sovvagn. Det gick faktiskt riktigt bra, det enda problemet var att det var lite kallt (vi hade överslafar). Vi åt som vanligt middag i restaurangvagnen. Miljöupplevelser. I vår plan ingick att, när vi kom fram till Bangkok, ta 9-tåget till Ayuthaya, för att stanna där en dag, innan vi fortsatte till Nong Khai. Nu var det så, att vi var försenade och riskerade att missa detta tåg. Dock, vi löste detta genom att gå av på Bang Sue Junction ochgenskjuta 9-tåget, som passerade här efter ca 10 minuter. Snacka om flyt.

På spaning efter Dugonger	Det enda vi fick se far ett plask efter en Dugong	Skyltar som visade evakueringsvägen vi en eventuell tsunamivarning	På väg norrut mot Thung Song	Kungaporträtt liknande detta fanns på många officiella byggnader
Det var inte lätt att klura ut tågtiderna med en sådan här tidtabell	Första gången i överslaf i 2:a klass sovvagn gick väldigt smidigt	Tågbyte vid Bang Sue Junction	Sista biten till Ayuthaya med 3 klass tåg med träbänkar	Den flytande restaurangen vid Riverside Hotel

Framme i Ayuthaya, gick vi till det tänkta hotellet, Riverside Hotel. Vi hade bott där en gång tidigare och visste att det låg bara 100 m från järnvägsstationen. Framme lagom till lunch, som vi åt på den flytande restaurangen vid hotellet. Därefter bar det iväg på shopping. Man tar en liten färja, som tar personer (3 Baht) och cyklar (2 Baht) över floden. Denna utgår strax nedanför järnvägsstationen, så vi hade inte långt från vårt hotell. Eftersom det var Kinesiska Nyåret, var det en del massa tillställningar över hela stan. Vi traskade dock rakt igenom allt detta och tog oss till kvällsmarknaden. Egentligen en ganska intetsägande marknad. Middag på den flytande restaurangen vid hotellet.

Nästa dag ägnade vi oss en del åt kulturella aktiviteter i och med att vi besökte en del av Ayuthayas ruiner. Vi började med att titta på Ayuthayas Historiska Center och tog därefter en tuk-tuk till Den Liggande Buddhan. På vägen hemåt höll vi på att bli adopterade av 6 nästan nyfödda hundvalpar som följde efter oss ganska länge. Vi var tvungna att schasa iväg dem. Innan nattåget mot Nong Khai skulle gå, hann vi med en 2 timmars rundtur med båt på floden.

Ombord på färjan över Chao Phraya	Utsikt från färjan	Väntar på maten på den flytande restaurangen	Vårt hotell ligger vid Chao Phraya	Den liggande Buddhan
Den liggande Buddhan utnyttjas flitigt för religionsutövning	Ayuthayas ruinstad finns med på UNESCO:s lista över världsarv	Träden ser ut att vara lika gamla som ruinerna	En del av ruinerna är ännu inte helt utforskade	Anläggningen måste ha varit pampig under storhetstiden
Byggnadsmaterialet är tegel som putsades	Vår kvinnliga "skeppare" när vi åkte runt Ayutthaia	En stor del av byggna- tionerna längs floden bestod av enkla skjul	Man både fiskade och badade i den smutsiga floden	Tillskott till hushållsbudgeten?

Nattåget till Nong Khai avgick nästan i tid. Detta innebar dock inte att vi kom fram i tid. Att åka tuk-tuk till hotellet var emellertid inte helt problemfritt, eftersom föraren envisades med att köra oss till ett visum-kontor för Laos. Han fick inget betalt och vi tog en annan tuk-tuk till hotellet. Vi hade sällskap med en japansk turist, som nästan inte kunde ett ord engelska, än mindre thailändska. Undrar hur han klarade sig i fortsättningen.

Nong Khai Grand är vårt favorithotell i Nong Khai. Det ligger inte helt centralt, men tre kvarter kan man väl promenera för att komma ned i centrum. Hotellet har en bra restaurang på taket, varifrån man har en fin utsikt över Mehkong-floden och in i Laos.

Nong Khai är ganska olik andra thailändska städer. Det beror på att staden tidigare tillhörde Laos och är därmed fransk-influerad. Bra shopping på den marknad som ligger längs floden och där man kan hitta allt - mycket av detta är insmugglat från Laos. Ett av målen i Nong Khai var att besöka Openmind Projects, den volontärorganisation som vi arbetade för vid vårt senaste besök i Thailand. Man hade nu flyttat till helt nya lokaler och detta var ett verkligt lyft. Förutom Sven Mauleron, chef för organisationen, träffade vi också Toto, som är Thailandschef samt några trainees från Laos. Vi åt lunch som de hade tillagat och utbytte en del erfarenheter. På kvällen var vi ute och åt middag med Sven M (västerländsk mat). Vi var sedan hembjudna till Sven nästa kväll.

Tyvärr var poolen på hotellet avstängd för reparation. Vi hade annars sett fram emot att slappa där en timme då och då, som en uppvärmning inför det planerade besöket på Koh Samet. Vi hade bokat övernattning där ett par dagar tidigare. Eftersom man hade nästan fullbokat på Samet Ville Resort, kunde vi dock inte få den bungalow som vi hade bespetsat oss på, utan måste nöja oss med en nybyggd, som låg lite längre från stranden.

Klart för avgång. Nattåg mot Nong Kha avgår i rätt tid	Här gäller det att förhandla om priset. Enligt listan skall det kosta 30 Baht	Kväll vid Mehkongfloden	Friendship Bridge över till Laos i bakgrunden	Openmind Projects nya lokaler var ett lyft. Tennisbana och gym
Många nationer är representerade	En trainee från Laos lagar till vår lunch	En blandning av thailändska och laotiska rätter vid lunchen	Besök i sidenaffären. Många lockelser	På väg söderut. Äntligen lyckades vi få en 1 klass kupé

Nattåg till Bangkok och nu hade vi lyckats få tag på 1 klass sovvagnsbiljetter. Det hjälpte inte - tåget kom fram 2 timmar försenat till Bangkok. När vi hade åkt en imme, small det till i vagnen rakt under vår kupé. Det blev litet reparation när vi stannade i Udon Thani. För att över huvud taget hinna till båten som skulle gå från Ban Phe till Koh Samet kl 1100, var vi tvungna att ta taxi dit, en nätt resa på 18 mil. Turen var fortfarande med oss, vi kom fram med 5 minuters marginal. Vi var de enda passagerarna på båten, som dessutom fraktar diverse varor ut till resorten tillsammans med vatten. Allt vatten som förbrukas, i duschar, toaletter och liknande, fraktas med tankbil till piren i Ban Phe, där det pumpas över till båtarna, som därefter, när man kommit fram, pumpar iland vattnet i en stor reservoar.

Kärt återseende med personalen på Samet Ville Resort. Eftersom man hade nästan fullbokat, fick vi bo i en av de nybyggda bungalowerna, som ligger 100 m från stranden. Nybyggt, men ganska spartanskt inrett. Det nya var att man nu hade utrustat alla bungalowerna med säkerhetsskåp.

Orsaken till att det var fullbokat var att ett sjukhus hade valt att förlägga en konferens till Samet Ville Resort. 180 personer kom i 2 båtar, så bägge flottarna fick jobba hårt, liksom personalen. Trots att det kom så många människor, var vi nästan helt ensamma på vår del av stranden - skönt. Efter tre dagar var dock vår favoritbungalow ledig, så vi kunde flytta ned till stranden.

Restaurangen på Samet Ville Resort erbjuder visserligen inga kulinariska höjdpunkter, men trots detta, upplever vi vistelsen där som en av höjdpunkterna vid våra Thailandsresor. Detta speciellt på grund av den fina stranden och lugnet.

Snabbreparation av vagnen	Varor till resorten lastas på båten i hamnen i Ban Phe	Ban Phe är en viktig fiskehamn. Fiskebåt på väg hem med fångsten	Äntligen framme! Man får vada sista biten	Lata dagar i medhavs hängmatta
De enda stransförsäljarna var de som sålde frukt. Skönt!	Gott om plats på stranden trots att det var över 200 gäster på resorten	Bungalowerna ligger lummigt. Vår bungalow till vänster	Den finaste stranden på Koh Samet?	Ja, definitivt!

Efter fem dagar i lugn och ro var det dock dags att ta oss tillbaka till Bangkok. Det var i vanlig ordning flotte ut till båten och så 45 minuters båtresa till Ban Phe, där vi hann med en snabb lunch innan bussen till Bangkok gick. 4 timmar. Väl framme vid Southern Bus Terminal, finns det två olika sätt att ta sig till hotellet: Skytrain från Ekkamai innebär endast 50 meter att gå. Men eftersom klockan var så sent på eftermiddagen, att man hade börjat sätta upp salustånden på Patpong, som vi måste gå igenom (vi har gjort det en gång, 4 personer med full packning - gissa om vi gjorde oss populära), beslöt vi oss att ta taxi. Fast pris, 300 Baht, men går man 20 meter ut till gatan, får man hur enkelt som helst en bil som kör på taximeter (100 Baht).

Dags för avsked med personalen. Som-Si hör till trotjänarna	Med flotte ut till båten	Trångt på flotten	Tillbaka i trafikvimlet i Bangkok	Behövs det trafikpoliser i Bangkok?

Nu hade vi bara två dagar kvar på vår Thailandsresa. Vad skulle vi göra då för att få ut det mesta? Margareta hämtade sina glasögon, Finn lät klippa sig och vi gick och fick fötterna skrubbade. Därefter återstod en del shopping. Vi hade vi de tidigare besöken gått igenom frosserierna och kunde ägna oss åt lite mer sansad shopping. Kläder är ju förmånligt att köpa i Thailand, så det blev några kilo av den varan. Givetvis ingick ett besök på Panthip Plaza, ett ENORMT datavaruhus, där försäljarna av piratkopierade dataprogram ligger sida vid sida med dem som säljer originalvara. Snacka om grannsämja! Det blev ju en del inköp där.

Här och var finns längs gatorna finns små tempel	Margareta blev intervjuvad av ett par skolelever som tränade engelska	MBK är en jättestor shoppinggalleria med mönga små affärer	Pratunam Market innehäller många smä affärer....	... där man kan handla till bra priser
Ibland är fungerar de små affärerna som bostad för innehavarna	Vid 4-tiden på efter- middagen genomgår gatan Parpong en metamorfos..	..och förvandlas till en marknad. Allt ligger lagrat i garagen längs gatan	Sista kollen av bagaget innan vi boardar för hemresan	Bangkoks nybyggda flygplats är futuristisk men ganska kall

Sista kvällen avslutade vi traditionsenligt med middag på Somboon Seafood, innan vi tog taxi ut till flygplatsen. Vi lyckades få tag på en som körde på taxameter, det är inte ofta, så resan ut kostade "bara" 700 Baht. Fast pris brukar landa på det dubbla. Nu var det ju inte så billigt som man först tänkte, för under vår vistelse i Thailand hade den svenska krnans värde sjunkit betänkligt. Bottennoteringen såg vi i ett växlingskontor, som betalade 3:96 Baht för en svensk krona. Den sämsta kursen vi råkade ut för var 4:12 när man betalade med betalkort. Nåväl, det är billigt ändå för oss svenskar.

Hemsresan med KLM via Amsterdam avlöpte helt händelselöst. Det kändes ganska skönt att kunna andas frisk luf när vi landade på landvetter. Att vi sedan kände oss rånade när vi köpte biljett på flygbussen in till Göteborg är en annan sak. För den summan kunde man åka buss ca 60 mil i Thailand. Vår tur höll i sig. Vi visste att det gick ett tåg hemåt kl 11.10. När vi trängde oss in i sista vagnen, hade dörrarna redan börjat att stängar. Snacka om flyt.