Årets resa kom att bli något speciellt. Margareta hade fått för sig att hon (vi) skulle arbeta som volontärer och så blev det.

Den 12 januari drog vi iväg. Flyg från Göteborg via Amsterdam till Bangkok. Inga speciella händelser att notera.

Ankomst på eftermiddagen den 13:e till Bangkoks nya flygplats Suvarnabumi Airport. Den verkade ganska kall, glas och betong. Antingen taxi eller buss (Airport Express) in till centrum. Järnvägen är ännu inte klar; kanske till hösten. Fick vänta ganska länge på bussen, som hade att göra 1 timme till hotellet. Tyvärr var det fullbokat på Tawana Ramada, där vi brukar bo, så vi fick nöja oss med Manohra. Ett ganska enkelt hotell, men priset är därefter. Vi har bott där tidigare och då brukar vi gå upp på takterrassen med några öl och njuta av solnedgången. Så ock denna gång, dock först efter en svalkande dusch. Köpte sovvangnsbiljetter till Nong Khai. Middag på Somboon Seafood i vanlig ordning och så tidigt i säng.

Långsovning den 14 januari. Bokade resa till River Kwai och boende i Nong Khai. Vi hade tidigare använt oss av Queen Travel vid Sukhumvit Soi 7 och vi gick dit nu också. Seaworld vid Siam Square var en nyhet och vi tillbringade några timmar där. Påstås vara världens största akvarium och vi var benägna att hålla med. Vi samlade ihop alla tjocka kläder som vi hade haft på resan och la dem i en väska och gick iväg till Tawana Ramada Hotel, där vi hade bokat rum inför hemresan, och lämnade in väskan hos bell-boyen. 1 dollar per dag skulle man ha, men det var det värt för att slippa dra på 5 extra kilon i bagaget. Middag på Taling Pling på Soi Wat Kaek vid Silom Road. Bekvämt promenadavstånd från hotellet. Prisvärt och gott.

Tidig avresa den 15 med River Kwai som mål. Fjärde gången till samma ställe, men det är lika spännande varje gång. Samma bussguide som förra gången för övrigt.
Först stoppet var som vanligt den allierade kyrkogården i Kanchanaburi. Alldeles intill ligger ett nybyggt museum som skildrar hur järnvägen byggdes. Det blev ett populärt besöksmål, inte minst på grund av luftkonditioneringen. Nästa stopp blev "Bron över floden Kwai" och det är lika intressant varje gång, inte minst som det kom ett långt persontåg precis lagom. Vi fortsatte sedan med buss till järnvägens nuvarande ändpunkt, Nam Tok. Lunch på en restaurang vid floden innan vi bordade longtailbåten för en 45 minuters resa på River Kwai till "Floatellet" (River Kwai Jungle Rafts). Vi var de enda ur sällskapet som skulle dit; de övriga hade valt River Kwai Resotel, en nybyggd och modern anläggning några kilometer nedströms, och därmed missade de säkerligen en hel del. Nåväl - detta innebar för oss att vi fick en alldeles egen guide. Efter incheckning var det dags för en tur till Hellfire Pass. Först ett besök på museet och därefter vandrade vi till passet, en bergskärning som i stort sett med handkraft hackades ut av australiensiska krigsfångar.
Efter en timmes avslappning i hängmattan (Margareta passade på och fick litet thaimassage), var det dags för middag. Ganska standardiserad utspisning. Vi skolkade därefter från dansuppvisningen på teaterflotten och njöt i stället av stillheten i mörkret, fjärran från avgaser, motorbuller och discodunk.

Bilderna är miniatyrer. Klicka på dem så blir de större

Den allierade kyrkogården i Kanchananburi blev det första stoppet	Bron över Floden Kwai, inte av trä utan en stålbro	Tåget kom medan vi stod på bron	Framme vid "Floatellet" slappade vi....	......och drack öl....	...och skolkade från teaterföreställningan

Morgnarna vid River Kwai är något speciellt. Luften är frisk och krispig och det är underbara färger. Efter frukost var det dags för rundvandring i byn, som ligger alldeles i närheten. Eftersom vi hade varit i byn tidigare, fick vi en alldeles speciell rundvandring, litet utanför de ordinarie vägarna. Sedan började återfärden till Nam Tok, där vi bordade tåget. Vi fick sällskap med en skolresa med thailändska skolbarn, alla iförda gul tröja för att hylla den thailändska kungen (måndag).

Resan längs "Dödens Järnväg" är verkligen spektakulär. Det var första gången vi åkte från Nam Tok, tidigare hade vi alltid åkt till. Avslutningsvis en långtråkig bussresa tillbaka till Bangkok och tillbaka till Manhora. Vi var slöa på kvällen och tog oss bara till hotellets uterestaurang, där vi lyxade till med en grillad köttbit.

Morgnarna på River Kwai är magiska...	...men det är inte alla som förmår uppskatta detta	Längs Dödens Järnväg....	...tillsammans med hundra skolbarn på skolresa	Nattåg mot Nong Khai	Det tog ett tag att hitta den lilla skylten till OMP

17 januari blev något av en mellandag. Vi skulle ju åka till Nong Khai vid 19-tiden, så det blev något av en väntan. Margareta hade läst om en tsunamiutställning, belägen i Thonburi i Siriraj Hospital. Chao Praya Express till lämplig brygga och sedan letade vi oss fram genom diverse marknader och gränder. Utställningen handlade till största delen om hur man identifierade de omkomna. Den var inhyst i sjukhusets patologiska museum; en ganska makaber inrättning med bl a bevarade avrättade och självmördare. Vi letade oss därefter fram till Bangkok Noi, Thonburis gamla järnvägsstation (station spotting), vilken i princip var övergiven - endast tågen till Kanchanaburi utgick därifrån. Båt tvärs över floden till Chinatown, som vi genomkorsade under ett par timmar fram till järnvägsstationen, där vi fördrev väntetiden med mat och en och annan öl. Och hör och häpna - den thailändska nationalsången uteblev kl 18. Poliserna ställde upp, det blev nedräkning - och sedan var det tyst. Tekniskt missöde? Ombord på tåget, som gick i rätt tid.

Framme i Nong Khai på morgonen den 18 januari, ett par timmar försenade. Vi hade ätit frukost på tåget, bestående av rissoppa och ananas. Den dyraste frukosten hittills. Tuk-tuk till Nong Khai Grand Thani, vårt stamlokus i norr. Vi fick checka in direkt, så efter en snabb dusch bar det iväg ut på sta'n för att till fots leta upp Open Mind Projects (OMP). Vi visste gatan och numret, men problemet är att husen är numrerade huller om buller. Efter en del traskande fram och tillbaka i värmen, hittade vi fram. Vi hälsade runt och kollade in vårt boende, dit vi skulle flytta nästa dag. Ganska enkelt, men gratis. Ingen AC, men fläkt och myggnät. Därefter drog vi iväg ut på sta'n igen för litet shopping, innan vi hamnade på hotellets takterras för middag. En härlig utsikt over hela sta'n och Meh-Kong-floden med Laos i bakgrunden.

På fredagen checkade vi ut och tog en tuk-tuk med allt vårt bagage till OMP. Kl 11 började vår "inskolning" med lektion i thailändska. Vi var de enda två eleverna vid denna introduktion, vilken uppenbarligen arrangerats litet utanför det ordinarie tidsschemat, för att passa våra restider. Svårt. Lunch på ett närliggande matställe. Därefter fortsatte vår utbildning och kvällen avslutades med välkomstmiddag på Meh-Kong Guesthouse, som nu var färdigbyggt efter jordbävningen i samband med tsunamin (en del av restaurangen kasade ut i floden). Tidigt i "säng", som bestod av en tunn madrass på en brädhög. Trots detta sov vi bra.

Undervisningen fortsatte på lördagen och thailektionerna varvades med undervisning i thailändska seder. Vi träffade även en del andra volontärer och fick oss till livs en del erfarenheter.

På söndag fortsatte undervisningen och efter lunch var det "prov" i thailändska, vilket bestod i att vi skulle ut på den lokala dagmarknaden och fråga om deras varor. Lyckades så där 25-procentigt. Det var väl uttalet som brast. Efter städning och avsked bar det iväg till järnvägsstationen för sovtåg tillbaka till Bangkok. Nu började allvaret!!!!!!!

22 januari, på morgonen, kom vi fram till Bangkok, 1 timme försenade. Vi åt frukost på järnvägsstationen, innan vi tog taxi till Southern Bus Terminal. Vi hade tur och fick de två sista platserna på 9-bussen till Laem Ngop. Nu var det ju så att just dessa två platser (man kör oftast med numrerade platser i bussarna i Thailand) var två smala säten som inte gick att fälla, så vi satt inte speciellt bekvämt - men det gick ju framåt.
Framme i Laem Ngop och så kom färjan. Hett som bara den, så varsin öl från baren satt bra. Där satt vi i varsin stol, så kom det en liten thailändska och försynt undrade om vi var "the teachers", vilket vi inte kunde förneka. Hur hon hade sållat ut oss bland alla andra utlänningar är fortfarande ett mysterium. Hon var en av sjukhusets apotekare, som tillsammans med en av ambulansförarna hade varit på fastlandet och hämtat förnödenheter, så där var ju transporten till sjukhuset fixad. Tur var väl det, för det gick inga tuk-tukar åt det hållet.
Vi var väntade när vi kom fram, och den som tog emot oss var en jättesnygg sjuksköterska.

Vi skulle bo i personalbostaden och fick en liten lägenhet om 3 rum och ett litet kök i den ganska nybyggda personalbostaden. Det fanns i stort sett inga möbler, men man kånkade in en TV åt oss och två fläktar. Sängen var stenhård. Stå-toa och endast kallvatten i duschen. Men rent och snyggt var det! Vi packade upp och blev sedan hämtade för en välkomstmiddag. Vi åkte till en seafood-restaurang på Ao Sapparot. Resans första regnväder gjorde oss genomblöta på vägen tillbaka till bilen, men det var ju varmt.

Vår lärare i Thai, To-to	Klassrummet	Utvärdering. Längst till vänster Sven M, chef för OMP	Koh Chang Hospital	Välkomstmiddag med personalen på sjukhuset. I gull tröja sjukhus- direktören Dr Nattiya, i grå tröja Dr Schock!!!	Lektion på sjukhuset. Konferensrummet var välutrustat, full jämförbart med ett svenskt

Den 23 januari körde vi igång. Finn hämtades av en poliskapten, medan Margareta började med att träffa sina elever. Nu är vi litet lata och kopierar den rapport på engelska som vi skickade till OMP:

Margareta's story:

Tuesday morning we turned up at the hospital. Finn was picked up by a policeman, and I got instructions by the hospital Director, Khun Maw Natthiya. She had made plans for my teaching, and wanted me to teach between 13:00 an 15:00 for the technicians and administration staff, and between 18:00 and 20:00 for medical staff. She also wanted me to be at the hospital during the day to speak English with the staff, and to assist them at the reception, if needed, when they had foreign patients.
The teaching between 13.00 and 15:00 worked well, there was between 6 and 16 "students" present. The lessons took place in their working time, so they sometimes had to leave during the lesson. If possible they came back, they were all very interested in learning English. To my help the head nurse joined the group, she assisted with explanations since I don´t speak Thai. I also had a Swedish-Thai dictionary, which was very useful. The hospital had a conference room, well equipped with white-board, overhead projector, PC projector and a lap-top, which was of good help for me.

The medical staff, that was supposed to be at lessons later, was not so motivated. Those who had working time between 8:30 and 16:30 didn´t want to stay for another two hours, and those who were on duty in the afternoon had work to do and could not spare time for lessons. They all had good knowledge in English language, but they needed to learn how to pronounce the words. They also were anxious to learn how to express themselves in their contact with foreigners, all because they had a strong wish to be polite. Because of these circumstances, I only had one "real" lesson, but I tried to be with the staff during the day and speak English with them when they were working. This was for me as a nurse very exciting, because I had full admission everywhere in the hospital and could follow the work compared to my own work at home.

During our 2 weeks stay in the hospital and police station we were very well taken care of. We got our breakfast delivered to our flat every morning, and every evening we were taken out for dinner by different members of the staff. One night I got cooking lessons by one of the pharmacists, another night we were invited to a party. Two nights we went together with the Primary Health staff delivering condoms in different places on the island. We also were invited to breaking-up parties both with the policemen and the hospital staff.

Patientregistret. Här var det inte frågan om någon sekretess, inte	Koh Chang Police Station	Kommunikationscentralen på polisstationen	Lektion på polisstationen. Det var inte alltid det var så många närvarande	Lektion på White Sand Police Box	Dags för examensprovet. Checkpoint för att kolla MC-hjälm. 200 Baht i böter

Finn's story:

I was picked up at the hospital by a police captain, being the administration manager at the police station, for the 300 m drive to the police station and was
presented to most of the policemen. The lessons were planned to take place in the conference room. Approx 12 policemen were present at the first lesson, but as they were on duty the entire day, they had to leave now and then. This is the reality when you are teaching people at their working place. Anyhow, we were working in 2 hours and I managed to evaluate their knowledge in the English language. This varied from nil to rather good (one of the policemen was studying English in Trat in the weekends).

We had our lunch at a local restaurant, being the closest neighbour and after this, I was taken to the police box at White Sand Beach. There are 5 police boxes at Koh Chang, and some of their policemen were gathered to the White Sand Police box for the English lessons. I think we were around 10 persons, gathered around a small table and with a minor whiteboard. In 2 hours we went through some useful vocabulary, being useful at a checkpoint and for assisting tourists.

The next day we had another two lessons at the police station. I found out that they knew a reasonable amount of words, but the pronunciation was miserable, so this was trained a quite a lot. After lunch another 2 hours at the White Sand police box, and to practise their new knowledge in English, the policemen established a checkpoint just outside the box. In half an hour they fined 38 persons for not wearing helmet when driving motorbike; most of these were farangs. I kept myself in the background as I felt a bit responsibleto the fines. The day was finished with a nice seafood dinner at the beach together with the police colonel.

The following days, there were only lessons at the police station before lunch. I was taken care of by Police Sergeant Sawat and during our (my) time off, he was taking me for sightseeing in Baan Dan Mai.

The number of participants was varying between 2 and 10, depending upon the work situation at the police station. As I was free after lunch, I joined the lessons at the hospital to support Margareta.

The first weekend we went to the western side of Koh Chang and stayed at a guesthouse. Even there we were taken care of.

During the second week the work at the police station proceed in the same manner - lessons between 10 and 12 hrs and then lunch at the local restaurant. In the
afternoons I was supporting Margareta at the hospital or went with Sawat on sightseeing. In the evenings the people took care of us in the best way.

I finished my job at the police station at Friday and then there was arranged a party for me (and Margareta) on the beach in White Sand by the policemen where gifts were exchanged.

Grabbarna på väg ut	Totalt 38 böteslappar på en halvtimme	Fest för Margareta	Sawat och Finn på lunch utanför polisstationen	Matlagningskurs hos vår granne Koh...	...och därefter avsmakning

På fredag eftermiddag fick vi skjuts med Ott(chefssköterskan), som hade en egen klinik på Kai Bae Beach som hade igång på helgerna och ibland också på vardagskvällarna. Hon hade ordnat boende åt oss på Mai Pen Lai Guesthouse (betyder: Det Gör Ingenting Guesthouse), vars ägare hon kände, varför vi fick ett specialpris. Jättehärliga sängar och varmvattensdusch. På kvällen tog hon ut oss tillsammans med något som verkade vara sin toy-boy samt två andra som jobbade på ett konstgalleri som hon också verkade äga (fick aldrig någon riktig klarhet på henne). Först mat på ett matställe och sedan åkte vi ut till Tiger Hut vid stranden, där vi drack några öl och lyssnade på vågorna..

Kai Bae Beach verkade inte vara något speciellt, en genomfartsgata, där det låg ett antal turistanpassade restauranger och barer, samt hotell och bungalows längre ned mot stranden.

Lördagen tillbringade vi mestadels på stranden. Vi började dock på en svenskägd restaurang med en härlig frukost. Ägarinnan, från Borlänge, berättade att ryska turister var omåttligt impopulära, och vi såg hur hon handgripligen körde ut två stycken. På kvällen bjöd vi ut Ott med toy-boy på en seafood-restaurang.

Även söndagen tillbringade vi på stranden, varefter Ott bjöd på middag, innan vi fick skjuts med henne tillbaka till Ban Dan Mai.

På kvällen gällde det att förbereda nästa dags lektioner...	...om det inte var så att thailändarna bjöd på fest - vilket skedde ofta	Avtackning på sjukhuset	Polisen bjöd på avskeds- fest på Rooks Resort på White Sand Beach	Även här utväxlades gåvor	Lift med ambulansen

3 februari var en lördag och vårt volontärarbete var nu avslutat (för den här gången, skulle det visa sig) och nu började semestern på allvar. Vi skulle nu ta oss från Dan Mai till Coconut Beach, där vi hade bokat en bungalow på Chai Chet (trodde vi). Eftersom det inte gick några ordinarie kommunikationer från Dan Mai, liftade vi med en ambulans till White Sand Beach, varefter vi tog tuk-tuk till Coconut Beach. Coconut Beach ligger några kilometer söder om White Sand Beach, vilken är den mest exploaterade stranden. Tyvärr är White Sand Beach överexploaterad och liknar de mest populära områdena på Kanarieöarna. Coconut Beach är betydligt mer orörd, även om man bygger som bara den även där. Vår telefonbokning hade uppenbarligen inte fungerat, men efter en halvtimmes väntan fick vi ett rum - inte en ensam bungalow som vi hade bokat, men ett bra rum i en länga som låg väldigt bra till. Havsutsikt och en egen liten strand. Vi hade planerat att stanna 3 nätter, men förlängde med ytterligare en. Nu var det bara frågan om att ligga och slappa efter "jobbet" och vi var ganska asociala. Det hindrade dock inte att vi på måndag kväll inviterade Eva Agnello (Openminds representant på Koh Chang) på middag på Kaibae Beach. Där träffade vi även några andra volontärer och fick tillfälle att utbyta erfarenheter.

7 februari var det dags att lämna Thailand. Vi hade varit tvungna att göra detta, vare sig vi ville eller inte om några dagar, eftersom vårt 30-dagars visum snart gick ut. Vi hade bokat en tvådagars transport från Koh Chang till Sihanoukville i Kambodja. Vi hade gjort en liknande resa ett par år tidigare och upplevt en besvikelse i samband med övernattningen i Koh Kong - och det visade sig bli på samma sätt denna gång. I stället för den utlovade övernattningen, hamnade vi på Buntham Rasmee Guesthouse - som förra gången. Uppenbarligen är det någon form av "maffia" som i samband med att man tar minibussen från Laem Ngop dirigerar över resenärerna till "sina egna" hotell. Vi var i gott sällskap med ett tyskt par. Guesthouset var det inget fel på - men i alla fall! I bokningen ingick transport med speedboat till Sihanoukville nästa dag, men innehavaren av guesthouset insisterade på att vi skulle vidare redan samma eftermiddag med minibuss till Sihanoukville (8 timmar på kvällen!!!!). Han hade en transport dit, och hade vi fyra åkt med, hade han tjänat 4 x 25 US$, som var kostnaden för båtresan nästa dag. Nu blev det inte så - efter en tuff diskussion fick vi igenom vad vi bokat, men det var inte populärt.

8 februari traskade vi tidigt på morgonen ned till hamnen. Vi låg litet taskigt till på guesthouset, så vi fick ingen transport. På vägen till hamnen (300 meter), passerade vi genom ett party (på morgonen!!!!), där man satt upp ett partytält mitt över gatan med bord, stolar och fåtöljer. Det skulle vara här hemma, det! Båten och båtresan var ingen speciell sensation - det gick ganska fort och stolarna var bekväma. Efter ca 5 timmar var vi framme i Sihanoukville - eller rätare sagt hamnen i Sihanoukville. Det var en halvmil in till sta'n, men vi delade en tuk-tuk på 4. 10 dollar var det värt. Vi hade spanat in Orchidée Guesthouse på nätet. Det visade sig att det var flera som hade gjort det samma, så vi fick bara rum för en natt (15 dollar inkl frukost) - vi hade hoppats på fyra. En del av guesthouset var helt nytt, byggdes 2006, medan den andra delen var några år äldre. 2 kvarter ned till stranden. Sihanoukville har 5 stränder - vi bodde vid Occheuteal Beach. När vi närmade oss stranden såg det skräpigt och allmänt stökigt ut och det inbjöd inte till bad, så vi återvände hem till guesthousets pool, som var verkligen mysig. På kvällen åt vi middag på stranden tillsammans med våra tyska vänner.

9 februari bestämde vi oss att gå ned på stranden - trots allt. Vi hade fått rum på guesthouset ytterligare en natt. Nu kom vi ned på stranden en annan väg - och nu var den verkligen annorlunda. Låg och slappade, drack en fruktdrink och åt lunch och sedan gick vi hem och slappade litet vid poolen. På eftermiddagen chartrade vi en tuk-tuk och reste runt till de andra stränderna. Sihanoukville är en ganska vidsträckt stad, så det tog ett par timmar. Överallt byggde man - och allt var inriktat på turism. Före Röda Khmerernas epok var Sihanoukville en stor och vacker badort, men så gott som alla byggnader, av vilka de flesta var av trä, brändes av Röda Khmererna, så överallt såg vi ödetomter, omgivna av rostiga järnstaket eller till hälften raserade tegelmurar.

Kö vid kambodjanska gränsen för att "köpa" visum	Orcidée Guesthouse i Sihanoukville är delvis nybyggt, mysigt och.....	...har en fin pool att slappa vid om man inte vill ligga vid havet, exempelvis på...	...Occheuteal Beach, där det var sin sand, gott om plats och där man kunde..	...köpa nygrillade skaldjur. Mums!!	Sedan kunde man sippa på en läskande drink

10 februari innebar att vi bytte rum - men fick stanna ytterligare två nätter (10 dollar), vilket passade oss utmärkt. Det var inte ont om logi, vi kunde få frum på ett lyxhotell nära stranden för 25 dollar, men vi trivdes på vårt guesthouse! Våra tyska vänner fortsatte med buss direkt till Siem Reap via Phnom Penh - en tuff resa. Vi själva tog oss in till sta'n och fixade bussbiljetter till Phnom Penh den 12:e. Vi bokade dessutom en båtutflykt för nästa dag. Shoppade litet rödvin, vilket var billigt och i bra sortering, och en flaska Jägermeister, som fick fungera som en ersättning för Gammel Dansk. På kvällen satt vi på guesthousets stora balkong och sippade på rödvinet, då en råtta, stor som en halvvuxen katt, kilade förbi våra fötter.

Det gällde dock att inte lockas att beställa "tillägg" till drinken	Under Röda Khmerernas skräckvälde brändes de flesta hus och endast staketen fanns kvar	Det mesta gick fortfarande för handkraft, som när man skulle sprida makadam på ett vägbygge	Ream National Park erbjöd fantastiska och nästan öde stränder	Bagageincheckning, fullt värdigt ett flygbolag, på VIP-bussen till Phnom Penh	Det var dock inte alla som hade möjlighet att åka så bekvämt som vi

11 februari var det utflyktsdags. Ream National Park var målet. 15 US-dollar, inklusive frukost och lunch. Först ett uppsamlingsheat till "resebyrån" där vi fick frukost - kaffe och pain riche. Därefter minibuss en halvtimme till ett fiskeläge, där vi boardade en båt för en 2 timmars båtfärd genom mangroveområden. Fåglar är tydligen en sevärdhet i Kambodja, för varje gång det fanns en fågel inom 500 meters avstånd, blev guiden extatisk. Vi passerade musselbankar, där fiskarna stod till midjan i vattnet flera kilometer från land. Såg litet kufiskt ut. Efter diverse grundstötningar gick vi iland vid en liten fiskeby, varefter det blev ca 20 minuters het djungelvandring till en härlig strand, där vi kunde svalka av oss. Sedan 20 svettiga minuter tillbaka, innan det blev dags för lunch, nyfiket betraktade av ungar och hundar. Återresa med förtjusta utrop vid varje fågel. Vi stannade vid och klättrade upp i ett bevakningstorn, avsett att övervaka att ingen tjuvjakt förekommer. Middag på guesthouset, varefter vi avslutade på verandan med en flaska vin, som vi inhandlat på sta'n. Råttan på plats.

12 februari tuk-tuk till busstationen. Checkade in bagaget på bussen, lika noggrant som om det var flyg. VIP-buss med en värdinna och 2 busspojkar (förutom chauffören). Bullar, kakor och vatten ingick i biljetten. Nybyggd väg och bekväm buss gjorde resan till Phnom Penh behaglig. Tuk-tuk vid busstationen till Tonlee Hotel, där vi bott förra gången - men hotellet fanns inte längre! Synd, eftersom det var ett bra och billigt hotell. Eftersom vi ville bo vid floden, tog vi in på Riverside Hotel, som tyvärr hade sett sina bättre dagar. 35 USD/natt, hyfsat rum, urusel frukost. Rekommenderas absolut inte!!. Gin och Tonic i solnedgången på FCC innan vi åt middag på ett matställe strax intill. Läckert och hyfsat billigt.

13 februari började med ett besök på Ryska Marknaden. Ett imponerande marknadskomplex. Royal Palace är ett måste i Phnom Penh och det var verkligen imponerande. Synd att det var så fruktansvärt hett. Det innebar att man inte orkade igenom hela området.

Wat Phnom	Någon form av religiös ceremoni i templet	Bland annat offrade man i form av leksakspengar	En för kambodjanska förhållanden storslaget offergåva	En inte alls ovanlig skylt utanför många av nattklubbarna	Järnvägsstationen öde mitt på dagen. Det går ett tåg varannan dag

14 februari, besök på Wat Phnom på förmiddagen, därefter marknad med diverse shopping, kläder samt 2 DVD-filmer för 14 kr/styck. Siesta ett par timmar innan det blev middag på Friends. Jättebra mat!

Inte speciellt lyxigt inredning	Ryska marknanden var som en sor katedral på utsidan.....	....medan insidan var fylld med diverse varor	Begravningsbilen. Här färdades begravnings- gästerna tillsammans med den döde under stort ståhej	Foreig Correspondents Club (FCC) andades anor från det förgångna	FCC erbjöd gin och tonich och en fin utsikt över strandpromenaden

15 februari innebar väckning kl 0530, vi packade färdigt och åt en snabb frukost innan det bar iväg till flygplatsen med taxi. Nybyggd flygplats, inga problem att checka in (Bangkok Airways). Mycket dåligt utbud i tax-free-shoppen, men Margareta hittade ett engelsk-thai-lexikon som hon hade letat efter i Thailand utan framgång. Kaffe och småkakor i loungen innan det bar iväg - helt utan sensationer. Snabb incheckning i Bangkok och ingen väntan på flygbussen, utan vi kom fram till Hualampong Train Station i god tid för att få sovplatsbiljetter till Chiang Mai. Vi bokade dessutom ett par hotellnätter i Chiang Mai. Det var inte helt enkelt, eftersom det var det kinesiska nyåret, vilket bl a innebar extra höga priser. Vi fördrev sedan tiden till tågets avgång genom att strosa runt i Lumpini Park.

Framme i Chiang Mai vid 9-tiden den 16 februari. Hotellet - Pornping Tower, ligger bra till, inte långt från centrum. Vi gjorde en utflykt med minibuss till Doi Inthanon, Thailands högsta punkt, 2565 m ö h. +12 grader Celsius på toppen. Tillbaka på hotellet ringde mobilen. Det var Sawat - Finns poliskompis från Koh Chang. Han var uppe i sitt föräldrahem på landsbygden utanför Chiang Rai. Hans ena syster hade dött och han inviterade oss till begravningen, nästa dag. Det var lite sent, så vi avböjde, men lovade att komma upp några dagar senare. Det var nu äventyret började.

17 och 18 februari traskade vi runt i Chiang Mai, shoppade och åt på La Brasserie, som ligger granne med Riverside och serverade en god middag. Bokade dessutom bussbiljett till Chiang Rai.

Vid 9-tiden på morgonen den 19 februari gick bussen till Chiang Rai. En behaglig resa på 2 timmar och 40 minuter. Sawat mötte oss på busstationen och vi åt en enkel lunch och inhandlade en liter whisky innan vi satte oss på lokalbussen till Mae Tam där Sawats föräldrar bodde. Pappan var risbonde och någon form av byäldste. Föräldrarna bodde i ett typiskt thailändskt trähus, med någon form av verkstad i bottenvåningen, tillsammans med en hund av obestämd ras som av någon anledning hade begåvats med namnet Saddam. I och med att vi trädde in i huset var det första gången västerlänningar hade besökt dem. Det gjordes upp att vi skulle bo hos grannen, som hade ett modernt stenhus, vilket han stolt förevisade. Sawat lånade ihop cyklar och sedan förevisade han stolt faderns ägor. Hett som bara den, så vi tog vägen förbi den lokala marknaden och inhandlade ett antal öl. Väl tillbaka hos föräldrarna, visade det sig att man hade trummat ihop grannar och släkt till en liten måltid där vi stolt förevisades. Nu ringde mobilen och någon okänd person frågade på stapplande engelska om vi kunde komma till en skola och undervisa i engelska. Vårt rykte hade gått i förväg och det var i den skola där en av Sawats systrar var lärarinna. Vi skulle nu bo hos denna systern; hon bodde i en annan by (Ban Mai Ya) några mil bort. Hon var nybliven änka efter rektorn på den lokala skolan. Ja - vad skulle vi göra. Vi var ju ute efter upplevelser. Visserligen hade vi dumpat alla engelska läroböcker på Koh Chang, men man försäkrade att det i första hand var frågan om att träna uttal.

Finn bestiger med möda Thailands högsta punkt, 2565 meter över havet	På väg till Chiang Rai	Efter en rundtur på Sawat's föräldrars ägor var det dags att handla på den lokala marknaden	Alla 300 skolbarnen stod uppställda på skolgården för att hälsa oss välkomna....	...och vi fick presentera oss. Vi var de första västerländska beökarna på skolan	Lektion i engelska i den primitiva skolsalen. Det fanns totalt 3 (gamla) datorer på skolan

20 februari hämtades vi av den kvinnliga rektorn. Hon berättade att det var omkring 300 elever på skolan, fördelade på 6 klasser. Dessutom hade man 80 förskoleelever. När vi kom fram, stod alla eleverna uppställda på skolgården. Det visade sig sedan att man gjorde så varje morgon, men det lilla extra var att i dag fick vi presentera oss för eleverna. Större delen av eleverna hade aldrig sett en västerlänning förut, så det var stor sensation. Efter hälsningsceremonierna, hälsade eleverna den thailändska flaggan, man spelade nationalsången och sedan tågade eleverna, ackompanjerade av skolans orkester, till respektive klassrum.
Vi började med 6:e klass och det hela fick improviseras. Vi använde de få thailändska ord som i kunde i undervisningen. Det visade sig att eleverna kunde en del engelska ord men det var si och så med uttalet. Vi jobbade oss nedåt i klasserna och avslutade dagen med första klassen. På kvällen besök på en skaldjursrestaurant tillsammans med den kvinnliga rektorn och hennes barn samt Sawat, hans syster, hennes son med fru samt en kusin.

Eleverna satt som tända ljus under lektionerna. Här skulle svenska elever ha mycket att lära	Fotografering var ett viktigt inslag. Här tilsammans med alla lärarna	Även förskolebarnen skulle naturligtvis fotograferas tillsammans med oss. Den kanske hittills största händelsen i deras liv.	Avtackning med blommor och därefter givetvis fotografering. Rektorn längst till vänster	Under rundvandringen i byn hamnade vi bl a mitt i en begravning, dit vi inbjöds	Det var en ung kvinna som skulle begravas

21 februari hade vi 3 lektioner på förmiddagen. Vi blev därefter inbjudna till en secondary school för att hålla föredrag om Sverige innan vi på eftermiddagen hade ytterligare en lektion. Vi blev därefter guidade i byn av tre av eleverna. Vi hamnade först på en grisslakt, men vi avböjde smakprovet på kokta blodkärl och slaktsupen, som bestod av hembränt. Sawat stannade däremot kvar och lät sig väl smaka (han åt och drack allt han kom över). Vi knallade vidare och hamnade mitt i en begravning, där vi blev inbjudna. Finn blev uppmanad att fotografera liket, som var en hårdsminkad ung kvinna. Det kom en munk på motorcykel och läste en ramsa och åkte därefter. Tyvärr hade vi inte tid att stanna kvar under hela ceremonien, utan måste åter till skolan. Vi åkte därefter hem till Sawats syster för kvällsmat.

22 februari var inga lektioner inplanerade, men vi skulle till skolan för fotografering. Där stod förskolebarnen (80 st) uppställda i två ringar för att hälsa på oss. Vi fick ta varje unge i hand för att skulle få ta i en västerlänning (farang), därefter gruppfoto med varje grupp + lärare. Sedan följde fotografering tillsammans med lärarna. Då kom Sawat och meddelade att vi skulle undervisa en timme till. Det var inte planerat, men OK, vi var aldrig omöjliga. När vi kom in i klassrummet satt alla 5:or och 6:or (ca 80 st) och väntade på oss. Ingen lektion!! Överraskning!! Man sjöng för oss och tackade så mycket för undervisningen. Den enda sång på engelska de kunde var We wish you a Merry Christmas. Sedan fick vi blommor (vilka vi tyvärr inte kunde ta med oss) varefter vi skulle fotograferas, dels med var och en och dels i olika kombinationer. 200 bilder!! Vi blev sedan transporterade till busstationen för att ta bussen till Mae Tam, Sawats hemby, där vi skulle bo sista natten hos hans föräldrar.
Sawat hade gett sig f-n på att han skulle visa ett vattenfall i en nationalpark, och eftersom han inte hade någon egen bil (eller körkort???), jagade han runt byn för att fixa transport. Efter diverse köpslående ordnade han en risig pick-up med förare till en kostnad av 500 Baht. Efter omkring 2 mil på dåliga vägar kom vi fram till Huai Kho och började en kortare vandring till vattenfallet, som tydligen var ett omtyckt utflyktsmål för befolkningen. Där satt redan en familj och grillade fisk, vilket de erbjöd oss. Det förtärdes också en del Chang-öl. Vattenfallet var visserligen ganska högt, men ganska vattenfattigt nu under den torra perioden. På återvägen mötte vi ytterligare ett sällskap, som var välförsett med vatten och Mekong-whisky.
Vi fortsatte därefter mot en Lisu-by som skulle vara intressant, men vi hade inte hunnit mer än ett par km på avtagsvägen, förrän bilen tvärstannade. Växellådan hade pajat. Vi stod mitt i en sväng på en smal väg, visserligen inte med tät trafik, men ändå!!!. Vad skulle vi göra. Två timmar kvar till mörkret och 2 mil hem. Det kom ett par kvinnor på varsin motorcykel och de föreslog att vi skulle åka med dem till bebodda trakter, men det kändes ganska osäkert. Så småningom hade vägspärren samlat ihop nog med människor så att vi kunde vända och flytta bilen. Bland dem som stoppat var en något nyare pick-up och han erbjöd oss att åka med, vilket vi tacksamt accepterade. Han stannade vid en liten matservering, där vi köpte några öl. Därefter bjöd han hem oss på middag - han bodde några mil bort. Hans fru var hemma och hon satte igång att göra mat. Hon talade utmärkt engelska och detta berodde på att hon hade jobbat i USA som lärare i thailändsk matlagning. Hennes syster jobbade som flygvärdinna på Continental Airlines. Sawat hade parkerat sig hos grannen som bjöd på Mekong-whisky medan vår chaufför stolt förevisade sitt välförsedda barskåp ur vilket han generöst bjöd. Vi fick även låna hans Internet (bredband!!!) så att vi kunde kolla vår e-post. När vi hade ätit färdigt, åtog han sig att skjutsa oss hem. Vi hade svårt att få med Sawat, för det fanns mer kvar att dricka och äta hos grannen.
Vi bodde hos Sawats föräldrar under natten och tidigt nästa morgon (23 februari) tog vi lokalbussen in till Chiang Rai. Sawat envisades med att vi skulle besöka ytterligare släktingar under vägen, men vi avböjde kraftfullt. Sawat följde med in till Chiang Rai, för det var avlöningsdags och där fanns närmaste bankomat.
Vi skildes åt på busstationen och vi hittade ett skandinaviskt bageri där. Vilken lycka; riktigt kaffe och baguetter!!! VIP-buss tillbaka till Chiang Mai och sedan letade vi hotell. Downtown Inn, låg bara ett halvt kvarter från nattmarknaden och ändå ganska lugnt. Vi hade turen att få det sista rummet, mitt framför näsan på några hetlevrade italienare. Shoppade jeans för 40 - 80 kr paret. Extraerbjudande på rödvin på hotellet gatuservering, så vi kalasade på biff, pommes frites och rödvin. Skönt efter litet ensidig diet uppe i norr.

Vi åkte runt på landsbygden och såg de mest häpnadsväckande konstruktionen. Här en vattenpump där man inte hade tillgång till elström	Här en lastbil av inte alldeles senaste årsmodell, men den gick, om än sakta	Vi besökte en hel del platser ute på landsbygden. Här hemma i köket hos rektorns svägerska	Vattenfallet vid Huai Kho är ett omtyckt utflyktsmål	Sawat visar stolt det land- område som han har köpt och där han drömmer om att bygga en turist- anläggning	När pick-upen, pajade fick vi lift med en helt okänd, som bjöd hem oss på middag. Han var stolt över sitt innehållsrika barskåp.

24 februari blev en slappedag. Vi njöt av att ha tillgång till alla moderniteter och låg och drog oss vid poolen ett par timmar. Därefter drog vi runt på stan och tittade och shoppade en del svenska böcker. Började längta söderut. Middag med rödvin på hotellet igen. Ett gäng cricketspelare (engelsmän och australiensare) vid bordet bredvid firade den första segern på 3 år. De flesta var lärare och jobbade i Bangkok. Vi deltog och drack champagne med dem.

25 februari åkte vi till Phitsanulok med morgontåget. De första timmarna genom det bergiga landskapet är verkligen sevärda. Man höll på att bygga om järnvägen på flera ställen, så den här gången gick det extra sakta. Framme vid lunchtiden, fick vi rum på Amarin Nakhorn Hotel, där vi bott flera gånger tidigare. Två kvarter från järnvägsstationen, billigt och bra standard, men något slitet. Den planerade middagen på en av de flytande restaurangerna blev dock en besvikelse - området längs floden var helt moderniserat sedan förra gången vi varit där. Restaurangbåtarna var flyttade och sedan tidigare hade man moderniserat kvällsmarknaden, så en stor del av charmen med Phitsanulok var nu borta. 26 februari blev därför en mellandag, då vi handlade en del på dagmarknaden och planerade fortsättningen.

27 februari tog vi aircon-buss rakt österut till Khon Kaen. Ganska innehållsrik resa med en skrabbig buss genom några nationalparker längs slingrande vägar. Vi var framme vid bussterminalen omkring kl 16 och hade gett oss den på att vi skulle gå till det tänkta hotellet. Det visade sig att vi hade kommit till en annan bussterminal än vi hade tänkt oss, så det blev till att utnyttja kollektivtrafiken. Det fanns endast en natt ledigt på Khon Kaen Hotel (konferens), så vi beslutade oss för att fortsätta redan nästa dag till Nong Khai. Vi tog en kvällspromenad för att kolla tåg- och busstider och precis när vi skulle gå från järnvägsstationen, kom världens skyfall. Vi prejade en tuk-tuk, men inte hjälpte det - vi kom till hotellet genomblöta. Det blev middag på hotellet och vi satt vid fönstret och beundrade det tropiska åskvädret som drog fram. Vi fick användning av både ficklampor och värmeljus när sta'n blev mörklagd.

28 februari innebar buss till Nong Khai. Tyvärr visade det sig att vårt stamhotell, Nong Khai Grand Thani, var fullbokat. Eftersom vi kände för att bo bekvämt några dagar, bokade vi in oss på Royal Mekong, ett stort lyxhotell, som erbjöd bra priser. Det ligger några km utanför centrum, vid Freedom Bridge, och har uppenbarligen svårt att få gäster. Stor pool, där vi var nästa ensamma. Vi hade erbjudande att bo hos Openmind (OMP), men som sagt - vi ville bo bekvämt. Vi ringde OMP och gjorde upp om en träff nästa dag.

1 mars började med ett par timmar vid poolen. Tittade därefter in till OMP och bestämde träff på kvällen, då vi träffade en tjej från Spanien, en från Belgien och en kille från USA. Dessutom hade OMP:s representant på Krabi, Moi, kommit upp och vi hade en trevig middag tillsamman med dem och Kae, Toto och Sven M. Vi redogjorde för våra upplevelser och utbytte erfarenheter under kvällen.

2 mars var det dags att åka söderut igen. Vi började med ett par timmar vid poolen, innan vi checkade ut och lagrade upp bagaget hos OMP. Shoppade en del på Nong Khai's välförsedda dagmarknad, varefter vi blev guidade av Sven M på Sala Kaew Ku, ett unikt hindi-buddhistiskt tempel med massor av cementstatyer, grundat så sent som 1978, något som vi missat vid våra tidigare besök i sta'n. Tuk-tuk till stationen, där vi boade in oss i vår sovkupé.

Sawats far och mor var nyfikna på oss	Frukost i Sawats föräldrahem innan vi åkte tillbaka	Farväl!	Tillbaka till "civilisationen". Det var skönt att koppla av vid poolen på Downtown Inn i Chiang Mai	Landstigning från flotten på Ao Wai på Koh Samet	Kärt återseende med personalen på Samet Ville Resort på Koh Samet

Vi kom fram i tid till Bangkok nästa morgon (3 mars) och tog taxi till Ekamai Bus Station och fick de två sista platserna på 0830-bussen till Ban Phe (längst bak och inte fällbara stolar). Vi hade inte bokat på Samet Ville Resort, utan hoppades på turen. Den var inte med oss, utan vi fick stanna på Koa Kaew Resort i Baa Phe. Ett halvsunkigt ställe, men vi skulle ju bara stanna över natten. Shoppade på stan och träffade Säffle-bor. Bunkrade upp med diverse drycker, som är ganska dyra ute på ön.

4 mars åkte vi iväg med ordinarie båt till Ao Wai. Vi bokade 6 nätter. De flesta av den gamla personalen var kvar, så återseendet blev hjärtligt. Den enda som saknades var massagetanten, som hade blivit för gammal att gå från Wong Duan varje dag. Dagarna gick i slapphetens tecken, vi badade, solade och läste. Träffade några trevliga svenskar med gemensamma bekanta, så det fanns en del att prata om.

Den 10 mars checkade vi ut och tog oss via Ban Phe till Bangkok. En ganska trälig resa med ordinarie bussen, men den är att föredra framför minibuss, som brukar köras av chaufförer med dödslängtan. Checkade in på Tawana Ramada Hotel på Suriwong Road (rekommenderas). Vi hade vid vår ankomst till Thailand lämnat in ett kolli med våra vinterkläder hos bell-boyen och vi hämtade nu ut dessa. I stället för de överenskomna 1 dollar per dag, kom vi överens om en summa på 500 Baht. Vi kontaktade en av apotekarna från Koh Chang Hospital, Koh, som hade flyttat till Bangkok.

Tillbaka i Bangkok. Trött efter ett hårt nattpass?	Grand Palace	Koh och hennes kusin guidade oss rund på Grand Palace	Köket på en indisk restaurant. Det var här råttan sprang över Margaretas fötter	Ankomst i soluppgången till Amsterdam	Trött väntan på flyget till Göteborg

Upp tidigt 11 mars för att träffa Koh. Hon mötte upp med sin kusin. Vi började med Grand Palace, där vi dock hade varit ett par gånger tidigare. Därefter lunch på en indisk restaurant, som verkligen var ett hål i väggen. Margareta gick på toa och hon fick kliva över diskbaljan för att komma in. Skitigt och 50 grader varmt. När hon gick ut igen, killade det till på fötterna och när hon tittade ned såg hon en 2 dm lång råtta som sprang över fötterna och in under en bänk i köket. Efter maten marknad och ett par timmars rekreation på rummet innan det var dags för middag. Vi hade bett Koh att rekommendera ett bra matställe. Vi blev hämtade av kusinens mamma (Koh's moster) och hon körde oss långt utanför sta'n till en restaurang, där det inte fanns en enda västerlänning. Vi fick därefter skjuts tillbaka till hotellet. Stor landcruiser, så det var säkert inget fattigt folk.

12 mars var det dags att börja shoppingen. Bangkok är ju ett eldorado för shoppingalningar, men vi räknar oss inte dit. MBK och Tokyo är ju ett par säkra kort, som dessutom ligger vägg i vägg, med direkt ingång från Sky-Train (National Stadium). Här finns det mesta man kan tänka sig. Det som inte finns där, hittar man i China-Town. Med hjälp av Sky-Train, Chao Phraya Express och fötterna tog vi oss till och genom Chinatown och denna gången orkade vi igenom hela Soi Wanit, en helt galen shopping-gränd. Som närmaste granne med Lupini Park har man öppnat en ny kvällsmarknad, Suan Lum Night Bazaar, som erbjuder fin shopping, men tyvärr saknas den genuina miljön. Dessutom tenderar matställena att bli ganska dyra, men Bangkok-mått mätt. Marknaden kommer aldrig att kunna ersätta vansinnet på Chatuchak Weekend Market. Dessutom lär den numera ha stängts till förmån för byggnation av nya kontorskomplex.

13 mars var avresedagen, och denna var som vanligt ganska avslagen. En del kompletteringsshopping, avskedsmiddag på Somboon Seafood och så tog vi taxi ut till flygplatsen. Trots att flygplatsen har varit i drift några månader, är det fortfarande taxiförare som har svårt att hitta den rätta vägen - men det kommer väl?