Som resesällskap till Thailand hade vi den här gången Margaretas syster Ingrid och hennes sambo Göran. Vi träffades på City-Terminalen i Stockholm vid 14-tiden lördagen den 22 november. På grund av störningar i tågtrafiken, hade vi alla åkt buss till Stockholm.

Vi tog oss omgående ut till Arlanda med flygbussen och hann med ett par öl (svenska) innan vi gick ombord på Lufthansa- planet till Frankfurt. I tax-free-shopen hade vi inhandlat universalmedicinen Gammel Dansk, som förebygger alla krämpor.

747-an från Frankfurt gick på utsatt tid och efter en behaglig resa landade vi i Bangkok vid 14-tiden, lokal tid, t o m en halv timme före tidtabellen. Denna halvtimmen förlorade vi dock med råge i den för tillfället söliga passkontrollen. Eftersom det inte gick något lämpligt tåg, blev det taxi in till hotellet. Efter att ha avspisat några taxiförare som vägrade att sätta på taxametern, fick vi tag på en med rätt inställning. Han talade förvånadsvärt bra engelska och förklarade detta med att han tidigare hade jobbat på Sheraton Hotell i Bangkok, men blivit friställd, varefter han köpte sig en taxibil. En splitter ny Toyota Limo. Hur kan detta bära sig? Ca 50 kr för en halv timmes körning!

Efter en välbehövlig dusch på hotellet var det dags att få litet mat. Det var inte tänkt att det skulle bli någon nattmangling. Margareta och jag hade planerat att bjuda på välkomsmiddag på vår favoritrestaurang Somboon Seafood. Den ligger på gångavstånd från vår hotell, Tawana Ramada, som ligger strategiskt placerat på Suriwong Road, inte långt från Pat Pong och inte minst, ganska nära en Sky-Trainstation. En middag på Somboon Seafood är alltid en upplevelse med massor med läckra rätter till rimliga priser. Nästan inga västerlänningar där men närvaron av thailändare borgar för att maten är bra. En 5-rätters middag med stora starköl och färsk frukt till dessert kostade bara 300 kr - för fyra personer. En tur genom kaoset på Pat Pong, ett internetkafé samt besök på Seven-Eleven för inköp av öl och vatten avslutade kvällen.

Vi har nu kommit till måndag. Ett besök på Grand Palace var inplanerat, så vi tog Sky-Train till Sapan Taksin, som är en av många tilläggsplatser för Chao Praya Express, ett utmärkt transportmedel längs floden och som inte drabbas av några trafikstockningar. Dessutom får man se väl så mycket som om man åkte med en organiserad tur - och till priset av 4 kronor. Vidare får man på köpet uppleva det genuina folklivet, vilket man inte får göra om man åker organiserat. Ett par hundra meter från tilläggsplatsen Tha Chang, så var vi framme vid Grand Palace, bara för att finna att man just i dag hade förmiddagsstängt på grund av någon buddistisk högtid. Det fanns annat att göra. Vi hade beställt tågbiljetter på Internet hemifrån, så vi tog en taxi till Hualampong Railway Station och hämtade ut dessa. Vi passade på att titta litet på folklivet på stationen och få ett par öl, innan vi åkte iväg till Tokyo och MBK, ett paradis för alla shoppinggalningar. I detta jättekomplex finns allt att köpa och vi passade dessutom på att äta på ett food center. Man köper värdekuponger och sedan går man omkring bland matstånden och botaniserar. En lunch kan kosta ända upp till 10 kr om man vräker på.

Efter ett par dagar i Bangkok var det dags att dra vidare. Vi hade hemifrån bokat en resa till River Kwai. Det går även att köpa resan lokalt, men det är ingen större skillnad på priset. Vi hade gjort denna resa ett par gånger tidigare, men trots det är det en upplevelse. Minibussen hämtade oss okristligt tidigt på hotellet för transport till en större buss i utkanten av sta'n. Flockresa. Första stopp efter en timme för toalettbesök och litet extra frukost. Frukostlådan från hotellet strök med redan medan vi väntade på minibussen. Nästa stopp vid en av de tre krigskyrkogårdar, där allierade offer från järnvägsbyggandet ligger begravda. Omkring 16.000 allierade krigsfångar dukade under tillsammans med ca 100.000 asiatiska tvångsarbetare. Ett nybyggt museum finns i direkt anslutning till kyrkogården och detta var en klar förbättring, i jämförelse med det gamla museet i utkanten av Kanchanaburi. Därefter en snabbtitt på bron (turistfälla) innan det bar iväg till en liten järnvägsstation (Tha Kilen), där vi skulle hoppa på det ordinarie tåget för att åka den stista biten på "Dödens Järnväg" fram till Nam Tok, varifrån man har brutit upp järnvägen fram till Myanmar (synd på så mycket slavarbete). Resan på de rangliga träställningarna längs River Kwai är en upplevelse. Hälften turister och hälften thailändare samt en del höns och getter ombord på tåget. Lunch på det gamla vanliga stället innan vi bordade vår longtailbåt för en 45 minuters resa uppåt floden till River Kwai Floatel (annat namn är River Kwai Jungle Rafts).

Den Gyllene Buddhan består av över 5 ton massivt guld	På krigskyrkogården i Kanchanaburi ligger omkring 3000 allierade soldater	Bron över Floden Kwai ser inte ut som i Hollywoodversionen	Dödens järnväg går bitvis på träställningar längs bergväggen

Samma härliga upplevelse som tidigare att komma upp till tystnaden och den för thailändska förhållanden friska luften. Rundvandring i byn och en omväg kring souvenirstånden och därefter en timmes avslappning på flotten med varsitt medicinglas, innan det var dags för middag och den obligatoriska uppvisningen av folkdanser och musik, som mest låter som plåtslageriverkstad i våra öron. Sedan sover man gott.

20-gradig dusch på morgonen gör att man vaknar snabbt. Frukost och därefter båttransport ett par km till närmaste väg, där "bussen" väntade för transport till Hellfire Pass som var en berspassage som hackades ut av tvångsarbetarna för järnvägen. En ny upplevelse. Lunch på Floatellet innan det var dags att åka tillbaka till Nam Tok, där nästa fårskock tog plats i longtailbåtarna för transport uppströms. Även om det är en sorts massturism, är detta värt beöket.

River Kwai Jungle Rafts	Avkoppling på "verandan"	I restaurangvagnen på väg söderut	Restaurangvagnens kök kunde åstadkomma mer än 40 olika rätter

Nu hade vi planerat att åka söderut till Trang för vidare transport till Ao Nang (Krabi). Problemet var att vi skulle inte hinna till Bangkok innan tåget gick, men på färden tillbaka skulle vi korsa järnvägen en mil söder om Nakon Phatom, där tåget skulle stanna. Vi hade därför bokat biljetter därifrån och hade hoppats att bussen skulle släppa av oss på något lämpligt ställe så att vi skulle kunna ta en taxi den sista milen. Men - hör och häpna - chauffören körde en omväg och trasslade sig fram genom en stor marknad med bussen för att släppa av oss på järnvägsstationens trappa. En sådan service upplever man inte med Swebus!

Vi hade en timme på oss innan tåget skulle gå, så vi hann ut på sta'n och bränna in våra digitalbilder på en CD-skiva. 20 kr! Dessutom växlade vi in några resecheckar på en bank, som enbart för oss höll öppet en halvtimme extra med hela personalen i gång!!! Medan vi väntade på tåget, handlade vi nödvändigheter i järnvägskiosken. Expediten var så lycklig för att få ta oss i hand och hon frågade ut oss om allt möjligt på sin knackiga engelska.

Tåget kom i tid. Middag i restaurangvagnen, som låg 12 vagnar ifrån vår vagn, men vad gör man inte för att uppleva miljön. 40 rätter på matsedeln.

Framme i Trang kl 7 torsdag morgon. Tågfrukosten är inget att hurra för, så efter att ha åkt tuk-tuk de 2 kilometrarna till busstationen (varför ligger alltid buss- och järnvägsstationerna se långt ifrån varandra i Thailand?), käkade vi rissoppa på busstationen, innan bussen till Krabi Town skulle gå. Ca 2 timmar och så var det dags att byta till minibuss till Ao Nang. Efter diverse prutande och diskuterande (man skulle ha 300 Baht per person), fick vi bussen för totalt 400 Baht (vi 4 plus ett franskt par). Samma gamla vanliga visa.

Framme i Ao Nang möts vi av Expressens och Aftonbladets löpsedlar. Så var även detta paradis fördärvat! Men skall sanningen fram, är det inte speciellt överbefolkat och området sväljer en hel del turister - men ändå!!! Priserna har stigit sedan tidigare år och man bygger som bara den. Dock är det inte tillåtet att bygga högre än palmerna. Rundvandring och därefter middag på en av våra favoritrestauranger - Phra Nang Inn. Räkor i lime och vitlök finns inte med på matsedeln, men bara man säger ifrån, så..... Margareta hittade en spindel, stor som en ishockeypuck, inne på vårt badrum, men innan någon hann få fram kameran, så small det. Synd! Resultatet blev att Ingrid tittade under sängen titt som tätt efter detta.

Besök på Railey Beach nästa förmiddag och promenad till Phra Nang Beach. Ganska glest fram till lunch. När flocken kom, drog vi vidare för att äta lunch innan återresan till Ao Nang. Massage!

Vi hyrde en båt för nästa dags rundresa bland öarna. Koh Hong, Koh Lading var några av målen. Båda två är sevärda. Snorkling, solning, badning och lunchbox. Fortfarande lika vackert, men tyvärr börjar det bli alltför populärt. Thaimassage vid återkomsten och så var det dags att tänka på återresan. Vi gick till Barracuda och bokade tågbiljetter från Surat Thani till Bangkok, samt även transporten till Surat Thani.

På väg från Railey East till Phra Nang Beach	Phra Nang Beach	På väg till Surat Thani Railway Station	En hink med öl på tåget

Hämtning på söndag morgon med minibuss vid hotellet. Sällskap med två jättestora ryssar som såg ut som och även uppförde sig som maffiabossar. Som tur var, skildes våra vägar vid bussterminalen i Krabi Town. Normal buss ett par timmar till en bussterminal i utkanten av Surat Thani, väntan en halvtimme och därefter pick-up in till sta'n. Vi prejade en "vanlig" buss och sedan var det några km till järnvägen. Hur man klarade av bokföringen och redovisningen mellan dessa fyra transportmedlen övergår vårt förstånd, eftersom vi betalade en enda biljett för alltihopa.

Framme i S T i god tid innan tåget skulle gå, så eftersom vi var rejält hungriga satte vi i oss en stor och försenad lunch på en av de många små "järnvägsrestaurangerna" mitt emot järnvägsstationen. Tåget kom i tid (och det brukar det faktiskt göra) och vi installerade oss i våra sovkupéer, som hade en öppningsbar mellanvägg, så vi kunde sitta och skåla tillsammans, innan vi tog oss till restaurangvagnen (12 vagnar bort) för en middag. Det är litet av Vilda Västern över thailändska restaurangvagnar. Vi hade lite dåligt samvete för att vi inte åt vår middag i vår kupé, för det visade sig att vår vagnsvärdinna hade som enda inkomst 10% på omsättningen i vagnen och det fanns bara plats för 24 personer i vagnen. Vi kompenserade det till en del genom att beställa en del öl av henne och då fick vi in en hel hink med is och 12 öl och vi fick betala det vi hade druckit på morgonen. Snacka om förtroende!

Packåsor på Hualangpong Railway Station	Med flakmoppe i Sukothai	Sukothai	Möte i djungeln

Framme i Bangkok på morgonen, precis i tid för att stå i giv-akt när den thailändska nationalsången spelades. Detta sker varje dag kl 0800 och 1800, varvid det sker en "nedräkning", då polisen ser till att man visar kung Bumibol sedvanlig vördnad. Därefter lagom att stiga på "expresståget" norrut med Phitsanulok som nästa destination. Efter 6 timmars tågresa med kaffe och lunch (ingick i biljettpriset) tog vi oss till ett hotell bara ett kvarter från järnvägsstationen, där vi förhandlade oss till ett par bra rum för bara 650 Baht, inklusive frukost (vi hade bott där vid ett par tidigare tillfällen).

Stan har en ganska mysig kvällsmarknad längs floden. Nu visade det sig tyvärr att man hade byggt en helt ny anläggning med moderna hus och marknaden hade helt förlorat sin charm. Förmodligen hade priserna gått upp en del också på grund av detta. Middag på en mysig flytande restaurang avslutade kvällen.

Tisdag morgon bar det iväg till Sukhothai, vilket var Thailands första huvudstad, nägon gång på 1200-talet. Först ordinarie bussen en timme västerut, varefter vi tog lokalbussen tillsammans med höns, gurkor och salladshuvuden. Eftersom området är ca 75 kvadratkilometer stort, hyrde vi en flakmoped med förare (och soltak) som under 2 timmar körde oss runt till de mest berömda byggnaderna (eller ruinerna därav).

Nästa dag fortsatte vi med dagtåget norrut till Chiang Mai . Vi hade inte bokat något hotell, utan litade på försynen. Det finns en utmärkt hotellförmedling på järnvägsstationen som vi ställde vår tillit till. Vi hade tänkt att testa ett budgetalternativ och hittade ett hotell för 500 Baht per rum. I priset nigick även transport till hotellet. Ett ganska enkelt men rent hotell. WC, dusch, TV och luftkonditionering. Vad mer behövde man för att förvara sig på. Nära till attraktionerna.

Torsdagen ägnades åt besök på sidenfabrik (köpte inget). Vi hade planerat att göra en trekkingtur på ett par dagar och hittade en bra arrangör. Eftersom vi ville rå oss själva, bestämde vi oss för en privat guide. Därefter nattmarknad, som är betydligt bättre än motsvarande i södra delarna av landet. Middag på ett food center på nattmarknaden.

På fredag var den den thailändske kungens födelsedag = helgdag. Högt ovanför Chiang Mai ligger templet Doi Suthep, vilket är värt ett besök. Vi hade bokat en tur med egen minibuss och på vindlande vägar klättrade vi upp ca 1000 m. På grund av sagda helgdag, hade världens alla thailändare samma utflyktsmål som vi. Ganska trångt med andra ord, men templet hade kvar sin storhet, trots detta. Middag på Riverside.

Vi blev hämtade lördag morgon av en pick-up och så bar det iväg. Bagaget lämnade vi kvar på hotellet och vi tog bara med det mest nödvändiga, eftersom det var frågan om att bära. Vi rullade iväg norrut och stannade efter en halvtimme vid en liten lokal marknad, där vår guide tillsammans med chauffören inhandlade ingredienserna till utflyktens måltid. Våra damer passade samtidigt på att shoppa kläder, medan vi karlar, som är litet mer praktiskt lagda, köpte chips, öl och vatten. En timme senare ett stopp i en liten "restaurang", bestående av ett palmbladstak och en Coca-Cola-kylare, för att äta lunch. Sedan bar det iväg igen och vi lämnade snart huvudvägen och pick-upen började klättra uppåt längs ganska buckliga vägar. Vi kom snart till en liten by, som thailändarna tydligen var ganska stolta över. "Kommunalhuset" var byggt i europeisk stil, vilket tydligen var av högsta status. I övrigt verkade det vara ganska välordnat med dagis o s v. Utsikten var hänförande. Det bar sedan iväg igen och nu blev vägen allt obetydligare och brantare och snart var det dags att övergå till fotmarsch. Vi följde den allt mindre vägen tills den övergick till en stig, som inte ens skulle kunna kallas ko-stig, eftersom korna inte skulle kunna ta sig över vattendragen på de smala spängerna, som på sin höjd bestod av ett bamburör, eventuellt med ett annat att hålla sig i. Det blev varmare och varmare och vi hade snart förbrukat all den medhavda vätskan (som till absolut största delen bestod av vatten). Det var med lättnad vi siktade en karen-by, där vi skulle stanna över under natten. En balja med ljummet vatten med några Chang-öl välkomnade oss. Att priset var det dubbla mot vad man brukade betala på andra ställen saknade betydelse. Ölen var fraktade på ringlande vägar (det fanns en gammal pickup och ett 10-tal mopeder i byn, som verkligen var fattig). Göran och Ingrid, som är rökare, gav bort en cigarett till en av innevånarna. Denna delades broderligt bland medlemmarna i den familj, där vi skulle bo under natten. Hade vi vetat detta i förväg, skulle vi ha haft med några paket billiga cigaretter. Ja - bo - ja. Vi skulle bo i en sorts "sovsal". Det var iordningsställt bastmattor på golvet, som bestod av kluvna bamburör. Dessutom fanns det myggnät runt varje sovplats. Väggarna bestod av samma material som golvet, medan taket var av korrugerad plåt. Förutom våra sovsäckar, fanns det några filtar.

Vår guide hade börjat att tillaga vår middag i husets "kök". Detta skedde över öppen eld. Utanför huset fanns en matplats under ett enkelt tak och där serverades sedan maten. Godis - som all mat i Thailand - och hungern gjorde inte saken sämre. Under tiden hade det blivit mörkt och det började bli kyligt, så vi tog på oss alla kläder vi hade med oss och svepte in oss i filtarna. Det fanns en sorts samlingsplats utanför boningshuset och där gjorde man upp en eld och där samlades man efter maten. Några av byns ungdomar kom också och började sjunga några sånger av västerländsk snitt som man hade lärt sig (var ute efter dricks). Inte kände vi igen några! Vi kontrade med bl a "Helan Går". Redan vid 8-tiden var vi så trötta, så vi gick och lade oss. Gårdens smågrisar hade då grävt ned sig i sanden runt elden för att hålla värmen. "Undrar om det blir bacon till frukost?" Exakt vid midnatt väcktes vi av ett våldsamt oväsen. "Tigrarna anfaller!" var väl den första tanken som flög genom huvudet - för det finns faktiskt ett fåtal tigrar i bergen. Det visade sig dock att det var traktens alla hundar som hade samlats under huset, som stod på pålar, och hade en uppgörelse. Lyckligtvis kom man ganska snart fram till vilken rangordning som skulle gälla och tystnade.

Genom djungeln på rangliga "broar"	Äntligen framme i vår Karen-by där vi skall övernatta. Sovavdelningen till vänster, matplatsen till höger	Vår guide lagar middagen	Vissa av oss har höjdskräck, men trots det gick det bra

Vi fick därefter sova till 5-tiden, då alla tuppar (och tupp-ämnen) satte igång att gala - var och en på sin dialekt. Det var bara att gå upp. Solen började snart att sticka fram bakom bergen och temperaturen steg snabbt till behagliga 20 grader. Frukost vid uteplatsen - inte bacon, men stekt korv och ägg samt rostat bröd, rostat över öppen eld, samt kokt kaffe. Därefter bar det iväg igen och vi passerade små gläntor med risfält, insprängda i djungeln. Vid några av dessa fälten låg det små gårdar. Inget speciellt djurliv, det enda djur vi såg var en liten gris, som förmodligen var på rymmen. Värmen steg och benen blev tröttare och tröttare. Dags för den obligatoriska elefantridningen. Terränggående elefant som hade fått vittring på den bananklase som Finn hade med sig. Tre steg, därefter stopp och snabeln bakåt för att få en banan - vilket han inte fick. Till slut gav han upp och marscherade lydigt genom djungeln.

Göran och Ingrid på terränggående elefant	Äntligen framme på Koh Samet	Soluppgång	Vår egen badstrand. Det fanns gott om plats

Det hade nu börjat bära utför igen och det frestade på extra mycket på benen. Plötsligt kom vi fram till ett vattenfall och där var det rast. Det hade börjat skrika i magen igen och vår guide lagade till en härlig lunch, innan det bar iväg utför igen. Nu började vi längta efter vår pick-up, som skulle transportera oss till nästa del av äventyret - forsränning på bambuflotte. Flotten bestod av 9 bamburör, som var hopbundna med tre cykelslangar. "Sittplatserna" bestod av några tvärställda bambubitar, fasthållna av samma cykelslangar. Längst fram stod vår "kapten" som manövrerade flotten med en bambustör. Så bar det iväg, ömsom i forsande vatten och ömsom i lugnt vatten. Längs stränderna bodde det folk i små stugor och deras främsta nöje verkade vara att titta och skvätta vatten på dem som åkte förbi på floden. Vi passerade några andra flottar, någon hade fallit sönder i sina beståndsdelar och passagerarna var rejält blöta. Även vår flotte började ändra utseende, då den efter varje sammanstötning med de talrika stenarna blev allt snedare och snedare. När vi efter ca en timmes färd var framme, var vi blöta upp till midjan. Det blev till att byta om, innan vi klättrade upp på vår pick-up igen för transport hem till vårt hotell. En glad tillställning på en restaurang avslutade därefter kvällen.

På kvällen nästa dag (måndag) var det dags för färd söderut igen till sol och bad. Nattåget gick vid 19-tiden och denna gången beställde vi maten till kupén. Vi har åkt sovvagn åskilliga gånger i Thailand, men det var först nu som Margareta gjorde en, för matens intagande, revolutionerande upptäckt - det fanns ett extra bord finurligt instoppat under ett av sätena. Nu fick vi plötsligt två kvaradratdecimeter i stället för en att äta på. Vi vaggades till sömns (man sover fantastiskt bra) och kom till Bangkok efter omkring 12 timmars färd (det går inte fort, snitthastigheten är ca 55 km/tim). Direkt till Eastern Bus Terminal, där vi köpte bussbiljett till Ban Phe. Därefter hann vi med en frukost på bussterminalen, innan bussen gick. Ganska sega 3-4 timmar. Vi hade bokat en bungalow ett par dagar tidigare på en anläggning där vi hade varit 4 gånger tidigare, så vi visste exakt vilken bungalow vi ville ha. Samet Ville resort ligger på den södra delen av Koh Samet och erbjuder inget annat än lugn och ro, förutom sol och bad. Det var den enda anläggningen på Ao Wai. Koh Samet är en ö som är ca 8 km lång och bara ett par hundra meter bred på det smalaste stället. Det finns inget färskvatten på ön, utan allt vatten fraktas med båt ut till ön. Man hämtar det med tankbil i Ban Phe och kör det ut till hamnen, där det pumpas över till passagerarbåtarna, som även har annan last, såsom cement, höns, öl och andra väsentligheter. Stränderna på Koh Samet är så långgrunda, att båtarna därefter måste ankra ett par hundra meter ut. Där pumpar man sedan vattnet vidare till små vattentorn. Last och passagerare får fortsätta färden in mot land på små flottar och sista metrarna får man vada iland.

Dagarna på Koh Samet gick i lathetens tecken. Äta, sova, sola och bada. Massage på stranden ingick också. Det är ju så tillvaron skall vara när man skall slappa. Att det dessutom var ganska glest mellan gästerna och att parasoller och liknande saknades helt, gjorde inte saken sämre. Dock - allting har ju sin ände och det blev dags att återvända. Luciadagen. Samma procedur som vid ditresan, fast i omvänd ordning. Gungade rejält, så det var några som fick offra till Neptun. Framme vid Eastern Bus Terminal och därefter taxi till hotellet. Somboon Seafood; grillade musslor och snäckor, vitlöksräkor, morning glory med ostronsås, Tom Yang Kung och ris. Mums!

Hemresa. Den fullastade flotten på väg ut till båten	Ingrid med bagage	Tillbaka i Bangkok	Somboon Seafood på Suriwong Road är vår favoritrestaurant

Bangkok är ju vad det är och de sista dagarna gick i alla fall för Ingrids och Görans del i shoppingens tecken. Bl a köpe de en extra resväska som rymde minst en halv kubikmeter. Besöket på Weekend Market är ju en häftig upplevelse. En yta motsvarande 60 fotbollsplaner med marknadshallar. Ett välordnat kaos, men man mäktar med bara 2-3 fotbollsplaner. Bättre middag på söndagskvällen på Mango Tree.

Måndag innebar att vi var inne på näst sista dagen. Hyrde en long-tail-båt (detta är en lång och mycket smal båt som är försedd med en 6-cylindrig lastbilsmotor i aktern. 5 meter lång propelleraxel och ingen ljuddämpare) för en tur på kanalerna i gamla Bangkok (Thonburi). Först en vansinnesfärd på floden (flytvästar utdelades men hade vi vält hade dessa inte hjälpt - vi hade blivit förgiftade av flodvattnet som till 50% bestod av annat än vatten) och därefter i ett mycket lungnare tempo på slingrande kanaler med alla typer av hus och tempel längs sidorna - med det gemensamma att man var rikt försedda med TV-antenner, orkidéer och bougainvilla. Trots den låga standarden på husen, vill man gärna flytta dit från den nedsmutsade nyare stadsdelen på andra sidan floden. Vi hoppade av vid Memorial Bridge och tog oss via blomstermarknaden till China-Town. 1000-tals affärer och miljontals människor. På kvällen bjöd Ingrid och Göran på avskedsmiddag på Bussaracom, där vi inmundigade en 14-rätters meny.

"Gatukorsning" i Thonburi	Det fanns service även på kanalerna	Normalt vattenstånd i Thonburi	Efter en heldag i Bangkok är det skönt att ge kroppen en omgång

Sista dagen var nu kommen. Eftersom flyget hem skulle gå först 23.10, hade vi full dag. Vi checkade ut, förvarade bagaget och gick ut på shoppingrunda och avslutade på Somboon Seafood innan vi tog en taxi ut till Don Muang Airport.