Klockan 0645 den 17 december 2002 reste vi med tåg från Säffle Järnvägsstation. Vi hade kunnat åka med Säffle-Bussen en kvart senare, men bedömde att det var bekvämare att åka tåg, dessutom bara några kronor dyrare. Med på resan hade vi denna gång Sven och Bitten (brittmarie), vilka hade varit med oss en gång tidigare.

Drygt två timmar senare var vi framme vid Göteborg Central. Eftersom det är svindyrt att äta på Landvetter, tog vi oss en tur till Mac Donald's i Nordstan och fick en andra frukost, innan vi tog flygbussen ut till Landvetter, där vi checkade in, för att sedan gå direkt till tax-free-shopen för att inhandla Gammel Dansk, universalmedicinen som skulle skydda oss mot diverse magåkommor i Thailand. För att minska vikten, hällde vi över innehållet från literflaskorna av glas till halvliterflaskor av plast, vilka vi hade tagit med oss hemifrån. Vid varje resa till Thailand lämnar vi spår efter oss på herrtoaletten i form av tomma literflaskor. Förmodligen hittar städpersonalen mer spännande innehåll i papperskorgarna, men ändå.........

Första etappen till Paris var ganska innehållslös, det mest spännande var den lilla lunchen, som serverades med en liten vinflaska. Fyra timmar på Charles de Gaulle i Paris fördrevs med att titta på folk och smutta på ett par öl som inhandlats på Landvetter.

Vi boardade Air France's 747:a och fick fyra platser i mittraden, vilket passade oss utmärkt. Givetvis var planet, liksom alla plan till Bangkok, fullt, men så småningom fick vi vår middag och vi drack då vårt sista vin innan återkomsten till Europa. Eftersom det var ganska bra plats mellan stolarna, gick det bra att sova och vi var ganska bra rustade med sömn när vi landade på Don Muang i Bangkok vid 12.30-tiden, lokal tid, vilket motsvarar ½7 på morgonen, europeisk tid. Passkontrollen var ganska tidsödande, eftersom det kom ganska många plan samtidigt, men man kan faktiskt skynda på detta genom att gå till en annan terminal. Detta fungerar dock bara om det är färre passagerare där.

Efter att ha bytt om till lättare kläder, tog vi oss till järnvägsstationen vid flygplatsen. Vi hade turen att komma ca 10 minuter innan ett persontåg skulle gå. Biljett i luckan för 5 Baht (1 kr). Ibland kan biljetten kosta 10 Baht och har man oturen att få tag på ett "expresståg" kostar det hela 65 Baht. Resan in till Hua Lampong Railway Station är en upplevelse, eftersom man får se sidor av Bangkok som man inte annars får se. Längs järnvägen finns det stora kåkstäder, där folk lever på banvallen, människor som kör taxi, som är gatuförsäljare eller som inte har något arbete alls, och kommer man i gryningen är det fascinerande att se hur folk sitter kring sina eldar vid banvallen.

Väl framme vid Hua Lampong, möttes vi av hjälpsamma "värdar", vilka frågar vart man skall. Dessa värdar är auktoriserade av någon och har legitimation. Eftersom vi hade bokat boende hemifrån, behövde vi dock inte utnyttja deras tjänster, utan tog två taxibilar (mycket bagage, många taxibilar har små bagageutrymmen, eftersom de kör på gas och tanken ligger i bagageutrymmet) till Manhora Hotel, ett enkelt men mycket prisvärt hotell som ligger ganska bra till. Vi skulle ju bara bo där över natten för att därefter tidigt nästa morgon fara vidare.

Det två taxibilarna kom fram till hotellet samtidigt och det bar sig inte bättre än att de krockade med varandra med en sprucken kofångare som resultat. Efter en snabb incheckning var det skönt att duscha av sig resdammet och byta till rena kläder. Vi visste att Margaretas brorsdotter Carina med kompis var i Bangkok samtidigt, och hade mailat till dem med uppgift var vi skulle bo. De dök mycket riktigt upp på hotellet och vi kom överens om att vi skulle träffas på hotellets takterass senare under kvällen och dricka en öl.

Vi hade nu en del "vinterkläder" med oss från Sverige, vilka vi inte hade användning för i Thailand. Att förvara dem på Landvetter hade kostat en förmögenhet och det hade kostat ca 500 kr att förvara dem på flygplatsen i Bangkok. Vi packade emellertid alla sakerna i en säck och åkte därefter till det hotell (Montien Hotel) där vi skulle bo innan hemresan och undrade om vi fick deponera säcken där. Detta fick vi och dessutom helt utan kostnad, förutom litet dricks till bell-boyen. Vi passade därefter på att boka bord på en av våra favoritrestauranger i Bangkok, Somboon Seafood på Suriwong Road, på gångavstånd från båda hotellen. Dessutom inhandlades ett antal stora Singha Beer till takterassen.

Carina och hennes kompis Malin inträffade enligt överenskommelse på terassen och vi upplevde skymningen i Bangkok samtidigt som vi utbytte en hel del erfarenheter. Eftersom Carina fyllde 24 år den dagen, tog vi med båda till Somboon Seafood, där vi åt en del thailändska läckerheter, bl a räksoppan Tom Yam Kung, och invigde tjejerna i det thailändska ätandet. Vi skildes därefter, eftersom vi skulle hem för en tidig avfärd till River Kwai nästa morgon.

Vi skulle vara borta över endast en natt på River Kwai, och hade därför packat endast i vårt handbagage för resan till River Kwai. Resten hade vi deponerat på Manhora Hotel för avhämtning dagen därpå. I stället för frukost fick vi små matlådor på hotellet, vilka vi hann att äta upp innan en minibuss hämtade oss för transport till en större buss som på ca 3 timmar tog oss till Kanchanaburi. Vi besökte där allra först en av de tre kyrkogårdar där ca 6000 allierade krigsfångar, som dog under byggandet av "Dödens Järnväg" och "Bron över Floden Kwai", ligger begravda. Vi åkte därefter till "The JEATH Museum", där JEATH står för Japan, England, Australia, Thailand och Holland och som skildrade under vilka ohyggliga förhållanden tvångsarbetarna tvingades leva. Vår guide berättade där att egentligen ligger inte bron vid floden Kwai, utan den korsar en biflod till River Kwai. Denna bifloden hade ett invecklat namn, men då man skulle göra filmen, tyckte man att namnet "Kwai" var enklare än det riktiga namnet. När sedan turister kom för att titta på bron, var man besviken över att den inte låg vid floden Kwai, varför man i mitten av 60-talet döpte om floden till "Kwai". Så är det!

Vi åkte därefter till den omtalade bron. Det är nu så att den verkliga bron ser inte alls ut som den på filmen, utan är en fackverksbro av stål, som för övrigt fanns i Indonesien under kriget, varefter den monterades ned av japanerna och transporterades till Thailand för att byggas upp igen. Järnvägen byggdes av japanerna att användas för transport av förnödenheter till fronten. Man hade som mål att erövra även Indien och behövde därför denna transportled. Bron bombades av de allierade under kriget, den sprängdes alltså inte som i filmen.

Efter en paus vid bron åkte vi vidare till en liten station längs banan som heter Tha Kilen, där vi steg på tåget för en ca 1 timme lång färd längs den mest spektakulära delen av järnvägen, som ibland gick på träställningar längs bergväggen. Enligt uppgift skall det vara original från kriget. Färden slutade vid Nam Tok, där nu järnvägen har skurits av enligt önskemål från regimen i Myanmar (Burma), som uppenbarligen vill isolera sig från den demokratiska delen av världen. Vi fick lunch på en liten restaurang vid floden, innan vi fick stiga ombord på några "longtail-båtar", vilka tog oss några mil uppströms på River Kwai, där vi hade bokat logi på River Kwai Jungle Rafts, en hotellanläggning som ligger helt på flottar.

När vi hade checkat in, gjorde vi en promenad upp i byn, som består av ett antal enkla hyddor, några salustånd som säljer lokalt hantverk, samt en skola. I byn odlar man diverse grönsaker och vi fick en hastig beskrivning av dessa. För den som ville fanns det möjlighet att åka elefant runt byn. Vi tog dock tillfället i akt att slappa litegrann och läska oss med en Singha innan det var dags för middag. Kvällen avslutades därefter med en uppvisning av traditionella folkdanser på en av flottarna, som var inredd som en teater, endast försedd med fotogenbelysning.

River Kwai Jungle Rafts är en anläggning som drivs av Moon-folket, en av många flyktinggrupper från Myanmar (Burma), som har fått tillåtelse att bosätta sig nära gränsen på den thailändska sidan. De driver egna skolor och är i stort sett självförsörjande och i detta fallet försörjer man sig på Floatellet. Det finns ingen landsväg dit och elektricitet saknas. Floatellet upplyses av fotogenlampor och maten lagas på gaslågor. Färskvatten får man från en fors i närheten. Denna fyller upp en liten reservoar och därifrån leder smala vattenledningar via ett enkelt reningsverk. Is till att kyla maten transporterar man med longtailbåt från en hotellanläggning som ligger ett par km nedströms. Övernattningen sker i enkla hus, placerade på flottarna. Det är två-bäddsrum, utrustade med vattenklosett av västerländsk typ. Dessa rinner direkt ut i floden, liksom avloppet från duschen (endast kallvatten). På framsidan av husen är det en längsgående veranda med blomlådor. Alltihop är mycket rogivande och man blir avslappnad av det porlande ljudet från floden. I takt med att vattnet i floden stiger eller sjunker, måste flottarna flyttas i förhållande till stranden. Till detta använder man några elefanter, som när de är "lediga" ligger och lögar sig i floden.

På morgonen dagen därpå åkte vi med long-tail-båt till en närliggande grotta, bl a försedd med ett tempel. Efter en thai-lunch åkte vi därefter tillbaka till Nam Tok, där bussen väntade på oss för att ta oss tillbaka till Bangkok.

Vi hade redan bokat tågbiljetter till Udon Thani och kl 2030 for vi iväg. 2 klass sovvagn är fullt acceptabelt, men det är ändå skönare att åka 1 klass, speciellt med tanke på det låga priset, ca 250 kr för en 60 mil lång resa. 2-bädds-kupéer, som bäddas när man kallar på vagnuppassaren. Lakan, täcke och riktig kudde. Varje kupé är dessutom försett med ett litet handfat. Om man inte vill vandra till restaurangvagnen, som i sig själv är en upplevelse, kan man beställa mat till kupén, både middag och frukost. Det finns omkring 40 rätter på menyn och priserna är thailändska. Framme i Udon Thani, vid 7-tiden på morgonen, endast 1 timme försenade, tog vi en tuk-tuk till busstationen, där vi letade reda på en buss till Loei. Vi hade dock tid att äta frukost på en av gatuserveringarna vid busstationen och blev grundligt uttittade av ett antal thailändare. Vi trodde att det hade varit västerlänningar här tidigare.

Alltnog - bussen mot Loei gick i tid och vi kom med. Men vilken buss!!!! Sven, som i det civila jobbar med att utbilda lastbils- och bussförare, verkade litet betänksam, men vi kom fram trots allt. Väl framme i Loei, efter ca 3 timmar, gällde det att hitta något boende. Vi hade läst på litegrann och hade några alternativ. På busstationen hittade vi dock ett litet anslag som livligt rekommenderade "Sugar Guesthouse", endast 320 Baht (65 kr) för ett dubbelrum med dusch och toalett och A/C. Vi tog ett par tuk-tukar in på ett par små gropiga och dammiga gränder. Vi kände oss litet betänksamma, men det visade sig vara en lyckträff. Mitt ibland rucklen låg en liten oas. Man hade två rum med A/C och båda var lediga. Rent och snyggt, toalettstolarna satt fast i golvet (det är inte alltid fallet på enklare boenden i Thailand) och dessutom talade värdinnan en för thailändska förhållanden utmärkt engelska. Vi ägnade oss därefter åt att reka litegrann på sta'n och hittade ett litet matställe som såg fräscht ut. Enda problemet var att matsedeln var bara på thailändska och personalen talade ingen engelska. Det var bara att chansa. Sedan blev det lite shopping, vi besökte ett internetkafé för att rapportera, vi skrev en del vykort och plötsligt var det matdags igen. En utmärkt uteservering hade allt vad vi kunde begära i matväg. Personalen bestod till stor del av transvestiter.

Vi hade tänkt oss till Phu Rua Nationalpark nästa dag och fick av värdinnan reda på när bussarna gick. Bl a skulle sista bussen tillbaka gå kl 16, ibland försenad till 18-tiden. Eftersom vi ville ta lite sovmorgon, kom vi inte iväg med första bussen, men iväg kom vi. Bussen var av ungefär samma modell som den vi hade kommit med. Det var ca 50 km till Phu Rua och större delen av vägen var av samma kaliber som Trollstigen, med den skillanden att den ibland var omgiven av djungel. Dessutom verkade det som om bussföraren försökte köra in alla Thailands bussförseningar på en gång. Puh!!!! Där det inte var djungel, gick vägen genom stora blomsterodlingar, främst julstjärnor, och landskapet var helt olika något annat som vi sett i Thailand tidigare. Dessutom odlade man vindruvor här och framställde vin.

Framme i Phu Rua fick vi ta en pick-up för att komma en bit upp till själva utgångspunkten för vår tilltänkta vandring. Det kostade 200 Baht per person i inträde till nationalparken, dessutom fick vi betala 350 Baht för transporten. Vi började därefter en ganska ansträngande vandring uppåt, först genom djungel, därefter genom ett av Thailands få tallbestånd. Så småningom kom vi till något "center", där det f ö fanns ett stort antal tält uppsatta, vilka man kunde få hyra för övernattning. Efter en enkel lunch fortsatte vi dock vår vandring via Ya Phai Cliff till Phu Rua Peak och tillbaka till centret, där vi gjorde upp med en av killarna att köra oss ned till stora vägen igen - till ett mycket lägre pris än upp. Störtlopp med en pick-up är något som man kunde undvara - men ned kom vi!!!! Det var god tid innan bussen skulle gå, så vi hann köpa litet mat på den lokala marknaden. Därefter var det att ställa sig ute vid vägen och spana efter bussen. Ja - kl 16 kom den inte, men någon påstod sig veta att den skulle komma kl 17, vilket den inte gjorde. En förfrågan på den lokala polisstationen gav svaret att den kanske skulle komma kl 18, vilket den inte gjorde. "Men den kommer kanske kl 1830" - men det gjorde den inte. Nu hade det blivit mörkt, och eftersom området är det enda i Thailand där temperaturen kunde gå under noll-punkten, blev vi litet betänksamma, speciellt med tanke på att vi hade inga kläder, förutom shorts och T-tröjor, med oss. Som tur var hade inte marknaden stängt ännu, så Finn och Margareta köpte varsina fleece-tröjor i illgult. Så småningom kröp det fram att om det inte fanns tillräckligt många passagerare, brukade man ställa in bussturen!!!!!! Nu var goda råd dyra. Det kom en thailändska och talade om att hon arbetade i nationalparken, så hon kunde ordna övernattning i något av tälten. Eftersom vi skulle vidare nästa dag, var detta inget bra alternativ. En annan thailändska hade också intresserat sig för vår belägenhet, och eftersom hon kunde en del engelska, fick vi reda på att det fanns ingen taxi att tillgå i Phu Rua. Hon kunde kanske ordna en pick-up, men "det är väldigt dyrt". Det skulle kosta 1000 Baht (200 kr) för de 5 milen till Loei. "Kör till" och efter 5 minuter kom det en pick-up. Eftersom ett fransk par var i samma situation som vi, blev det att åka på flaket för några av oss, men vid 8-tiden var vi i alla fall tillbaka i Loei. Nu vet vi varifrån uttrycket FLEXTID kommer!

Eftersom det var sent, när vi kom tillbaka till Loei, brydde vi oss inte om att leta reda på någon ny restaurang, utan vi gick till vår "transvestitrestaurang". Där var det billigt och bra. När vi satt där och åt, exploderade plötsligt en transformator tvärs över gatan i ett våldsamt fyrverkeri, och nästan hela sta'n blev mörk. Efter ett tag började dock ett antal lampor att lysa igen. Tittar man närmare på elinstallationerna i Thailand, blir man förundrad att inte fler sådana händelser inträffar.

Nästa dag, dagen före julafton, var det dags att dra vidare. Vi hade planerat att åka buss norrut till Mehkong-floden och därefter följa floden tills vi kom till Nong Khai, där vi skulle fira jul. Tuk-tuk till busstationen, där vi hittade bussen till Nong Khai. "Den skulle snart gå". Men vilken buss!!!!! Blankslita däck runt om, diverse hjulmuttrar saknades och dörrarna var uppbundna med snöre. I övrigt var det ståltråd och träpinnar som höll ihop bussen. Vi inhandlade diverse matsäck från de allestädes närvarande gatuköken, bl a några härliga pannkakor som innehöll en fyllning av förmodad cocos. Så kom föraren efter en kvarts försening och han började omgående bearbeta bussen med en skruvmejsel. Något behövde tydligen åtgärdas. Det var reglaget för körriktningsvisaren som inte var helt OK - precis som om allt annat var OK. Efter ett tag gav han upp och bussen rullade iväg på vägen norrut. Stopp i vartannat gathörn för att ta upp folk. Efter en kvart hade vi tagit oss en bit på utfarten, då bussen stannade vid en verkstad. Expertis tillkallades och han var lika framgångsrik som föraren hade varit. Det sprakade och blixtrade och "mekanikern" skakade på huvudet. Färden fortsatta dock efter ett tag och det visade sig snart att denna gången skulle det inte bli frågan om någon vansinneskörning. Bussen gick inte fortare än 50 km/tim - i nedförsbackarna. Detta passade oss dock ganska bra, eftersom vi fick tillfälle att studera naturen och bebyggelsen - och det var verkligen ett annorlunda landskap, lagom kuperat och spännande natur. Det gjorde inget att bussen saknade A/C, eftersom båda dörrarna var uppbundna och fönstren var uppgillrade. Dessutom var utetemperaturen behagligt sval, omkring 25 grader.

När vi hade kommit till Sang Khom, var det dags för verkstadsbesök igen. En elektrisk verkstad skulle försöka fixa problemet. Via teckenspråket fick vi reda på att det skulle ta en halvtimme och vi (nu var det inte så många passagerare kvar) sökte oss iväg till toaletter och matinrättningar. Efter 3 minuter var bussen lagad (byte av säkring) och det gällde att samla ihop fåren igen. Så bar det iväg. Vi hade planerat att stanna över i Sang Khom, men efter en kort överläggning beslutade vi att fortsätta till Nong Khai. Det var bara 2 timmars bussresa kvar.

Vi fortsatte nu längs Mehkongfloden, längs ett avsnitt med forsar, och det verkade som om det var lite vatten i floden. Ingenstanns såg vi några farkoster. Färden gick vidare via Si Chiangmai (betyder Lilla Chiangmai) och vi kom fram till Nong Khai en halvtimme innan solnedgången (som är vid 18-tiden). Vi fick bussen att stanna utanför vårt hotell (det skulle vara Swebuss det!!!). Nong Khai Grand Thani hade vi bokat i förväg och eftersom vi hade bott där tidigare, visste vi vad vi skulle få. Det var inget problem att vi kom en dag tidigare.

Nu var vi ganska svultna, eftersom lunchen i Sang Khom aldrig blev av, så vi drog ned på sta'n efter en snabb dusch. Mehkong Guesthouse vid flodens med samma namn strand blev vårt mål och som vanligt var maten utsökt - liksom Singha-ölen. Eftersom det fanns ett internetkafé på guesthouset, passade vi på att klara av en del informationsplikter. Nong Khai har en trevlig kvällsmarknad med en hel del produkter från Laos och i övrigt ett billigt utbud av varor - ganska fritt från det tingel-tangel som förekommer i Bangkok. Dessutom är hela tonen betydligt mer lågmäld. Vi avslutade därefter kvällen på hotellets takrestaurant med en härlig fruktdrink, förmodligen bestående av vattenmelon och lime.

JULAFTON. Hur skulle vi klara den så långt hemifrån och utan de sedvanliga ingredienserna? Ingen Kalle Anka, inget julbord, ingen julgran, ingen tomte och ingen snö. Julfirandet i Thailand är i stort sett obefintligt och består i stort sett av några girlander i guldpapper med MERRY CHRISTMAS och HAPPY NEW YEAR. I övrigt arbetade thailändarna som vanligt. Det blev med andra ord en vanlig shoppingdag. Dock hade vi nappat på erbjudandet på hotellet om en "julmiddag". Det blev litet ombyte inför kvällen och Sven upptäckte då att han hade fått med fel "finbyxor". De han hade fått med var 10 kg för gamla. Det var bara att sticka ut på sta'n igen och få tag på ett par nya för 40 kr.

Vi samlades på Margaretas och Finns rum innan julmiddagen. Där stod en liten julgran på bordet!!! Av trä. Medtagen hemifrån. Made in Taiwan. Och så kom tomten!!! Med glögg och pepparkakor. Medtaget hemifrån. Glöggen uppvärmd i varmvatten i handfatet. Pappmuggar från Löfbergs Lila. Vi önskade varandra GOD JUL osv. Sedan plockade vi fram en flaska Chateau de Loei, inhandlad under vägen. Thailands egenproducerade vita vin. Hur det smakade? Tja, ett snäpp bättre än hembryggt vin, men ingen större höjdare. Därefter julmiddag. Skönt att bryta av från den traditionella thailändska menyn och i stället äta något västerländskt/amerikanskt. Så kom tomten igen. MERRY CHRISTMAS AND A HAPPY NEW YEAR!!!!! Här tog man tydligen allt på en gång.

En julmiddag kräver naturligtvis en promenad efteråt och eftersom vi hade sett en kyrka i närheten, så gick vi dit för att se om det var någon julmässa eller liknande på gång. Träffade några där och fick reda på att "i morgon" skulle det vara någon familjetillställning dit vi var välkomna. När sedan Finn tog på sig tomtemasken, kom genast önskemålet att vi skulle komma dit och tomta för ungarna, vilket vi lovade.

Juldagen förflöt i samma lata tempo som julafton, vi drog omkring på marknaden och det blev en hel del shopping. Juldagens lunch åt vi nede vid floden. På andra sidan låg Laos och det var intressant att studera trafiken med småbåtarna över floden. Thailändare och Laoiter kan utan några större hinder korsa gränsen och det var även en livlig godstrafik över floden. Den gick till så att man BAR godset nedför 50 trappsteg till småbåtarna som låg vid bryggar. Därefter körde båten de 500 metrarna till andra sidan, där samma procedur upprepades, fast i omvänd ordning. Omkring 3 km västerut finns det dock en ganska nybyggd bro över floden, där huvuddelen av trafiken går och där även utlänningar, efter vederbörligt "inköp" av visum kan åka över.

En timme vid poolen för att försöka komma igång med solbrännan. Sedan drog vi iväg till kyrkan, där det var fullt med folk och där det bjöds på mat. Vi var de enda västerlänningarna där. Tillställningen inleddes med en del uppträdande av ungar i varierande åldrar och vi började undra om man hade glömt bort det här med tomten, när en av ledarna kom med andan i halsen och frågade Finn om han inte hade tomtemasken med - vilket han hade. Det blev ombyte och det fanns övrig tomteutrustning på plats. Därefter presentation på scenen. Vi vet inte vad som sades, men det var säkert positivt för det jublades. Så skulle tomten dela ut godis till ungarna. Minst hundra ungar och även en del vuxna skulle ha godis ur en stor väska. Snacka om svettigt jobb, eftersom tomtens omkrets hade bättrats på med ett tjockt täcke. Så blev det fotografering tillsammans med diverse ungar och föräldrar. Ett annorlunda julfirande! Fruktdrink på hotellets takrestaurant avslutade kvällen.

Annandag Jul med avslutande shopping. På kvällen hade vi planerat en solnedgångskryssning på floden med tillhörande middag. Just när vi skulle dra iväg, öppnade sig himmelens alla portar. December månads första regn föll. Fick tillbringa en timme på hotellet och därmed hade chansen till den kryssningen försvunnit. Det hindrade oss dock inte att senare ta oss ned till floden för en middag på ett vanligt matställe. Men nu var det kallt. Vi frös.

Tåget söderut skulle gå kl 8 på morgonen, men beroende på någon "accident" kom det inte iväg förrän 2 timmar senare. Vad gjorde det, vi fick tillfälle att studera folklivet på Nong Khai Railway Station - och Sven passade på att klippa sig. 16 kr inklusive ansiktsmassage. Nå - så småningom kom vi i alla fall iväg och tre timmar senare var vi i Khon Kaen. Ordnade skjuts till busstationen med en pick-up (10 kr), där vi åt en enkel lunch för nästan ingenting, 30 kr för fyra personer inklusive Coca-Cola. Se'n ombord på en skrammelbuss igen och det bar iväg mot Roi Et, som var vårt nästa etappmål. Det hann bli mörkt innan vi kom fram och vi tog en tuk-tuk med allt vårt bagage till ett enkelt hotell som vi hade sett ut i Wilma-guiden. Nu var det bara så att hotellet var "closed". Men det såg öppet ut. Ny tuk-tuk till nästa ställe - vi hade gett oss den på att vi skulle bo billigt. Rummen fick inte godkänt av de utsända, men nästa alternativ låg bara ett kvarter därifrån. Ett ganska hyfsat rum med TV, A/C, och dusch med toa kostade 70 kr - men på något sätt fick vi för oss att vi ville bo bättre. Fotvandring till Roi Et City Hotel. 200 kr för ett fint rum, inklusive frukost. Då ingick även en välkomstdrink i en av hotellet restauranger. Eftersom det var ganska sent, bestämde vi oss för att äta på hotellet uterestaurang. Därefter fotvandring några kvarter ned till centrum. Där var det någon sorts marknad. Man betalade 4 kr i inträde och kom in på ett enormt shoppingområde, där allt kunde köpas till pressade priser. Vad sägs om jeans för 10 kr paret? Ett och annat blev handlat även vid detta tillfälle, liksom tidigare, men vi hade ju begränsat utrymme i våra ryggsäckar och tur var väl det!

Roi Et har som främsta attraktion en 68 meter hög Buddahstaty, vilken kunde se's från vårt hotellrum. Innan vi nästa dag åkte vidare till busstationen, lät vi vår tuk-tuk ta omvägen till denna staty. Förutom den stora staty, fanns det även en hel del andra mindre stayer att beskåda. Busstationen var, liksom alla andra busstationer i Thailand, fylld med resenärer och det var ganska svårt att få besked om när nästa buss till Ubon Ratchathani skulle gå, men genom att fråga på fem olika platser och ta medeltalet av alla tidsangivelser, fick vi fram när nästa buss förväntades att gå. Bussen kom mycket riktigt, men när chauffören såg vårt bagage, skakade han på huvudet och for utan oss. Kriteriet för om man skall få komma med en buss i Thailand är tydligen om bagaget får plats, inte om passagerarna får plats. Detta visade sig när nästa buss kom - vi lyckades med en fräck manöver få in allt vårt bagage i bagageutrymmet och sedan var det bara att pressa sig in. Ståplats i tre timmar, men tack vare att det fanns några thailändare som kunde tala hyfsad engelska och som var nyfikna på oss och på Sverige, så försvann tiden snabbt.

Eftersom vi ville ligga still lite längre, hade vi beslutat oss för att hoppa över nästa planerade stopp och åka till Ubon Ratchathani en dag tidigare än planerat och hoppas att vi fick plats på det hotell där vi hade bokat boende följande dagar. Sri Isaan Hotel hade vi hittat på Internet och vi hade bokat "The President Suite". Det var inte speciellet billigt, men eftersom det var nyårshelg, så var priserna något förhöjda. Vi tog en tuk-tuk från busstationen i Ubon till hotellet, som visade sig ligga i kineskvarteren nede vid floden. Ett litet hotell inklämt bland andra hus och klassificerat som "budgethotell" i Willma-guiden. Det visade sig vara ett ganska enkelt hotell men med helt renoverade rum, kanske inte riktigt vad vi hade trott att det skulle vara, men rummen var stora, varsin svit, omfattande två rum med totalt 4 bäddar, 2 TV-apparater och två badrum. Här kunde vi verkligen packa upp ryggsäckarna och få ordning på våra grejor. Vi passade även på att få en del tvättat. Hotellet visade sig ligga ganska centralt och bara ett par kvarter från turistbyrån, dit vi gick för att försöka ta reda på hur man på bästa sätt kunde ta sig till Prasat Preah Vihear, ett gigantiskt tempelområde strax innanför gränsen till Kambodja. Döm om vår besvikelse när vi fick reda på att anläggningen var stängd för tillfället. Vilken tur att vi inte hade åkt direkt dit!!! Vi hade emellertid alternativ - enligt uppgift skulle det vara mycket att se i området vid gränsen mot Laos, ca 70 km österut. Vi bokade därför en rundresa med taxi till detta område nästa dag.

"Taxin" visade sig vara en gammal Toyota av 1981 års årsmodell, välpolerad men sliten. Första stoppet var templet Wat Bukhao Gaeo strax innan Phibun Mangshan. Vi tittade därefter på vattenfallen i Phibun (Kaeng Sapheu), innan färden gick mot laotiska gränsen. Marknaden vid Chong Mek var enorm och vilka priser - under de redan låga priserna vi hade råkat ut för. I Chong Mek låg gränsövergången till Laos. Thailändarna kunde fritt korsa gränsen och handla ännu billigare i Laos, medan andra, de som inte hade giltigt visum, fick nöja sig med att klappa gränsbommen.

Lunchen åt vi på en flytande restaurant i Khong Jiam, där Moon-floden flyter ihop med Mehkong-floden. Vi tog därefter en båttur på floderna och såg bl a hur de två floderna, med olika färger på vattnet, flöt ihop.

Tyvärr hann vi inte på återvägen besöka Pha Taem National Park med dess klippmålningar, men hann göra ett stopp vid ett stort tempel på hemvägen, där vår chaufför hann avlägga en bön till Buddha. Vi hoppades att han inkluderade även oss i den bönen, eftersom han var så trött att han höll på att somna flera gånger.

Nu var det NYÅRSAFTON och det var Finns tur att klippa sig. Därefter var det dags att fundera ut vad vi skulle göra vid 12-slaget. Uppenbarligen var det så att det inte anordnades några galamiddagar eller liknande på de stora hotellen. Däremot skulle det vara en folkfest i den stora parken som låg mitt i sta'n. Vi beslöt därför att äta vår nyårsmiddag på hotellet och inhandlade sedan en flaska champagne att ta med oss ut i parken. Det var stor marknad i parken med tivoli och massor av marknadsstånd. Mitt i parken ligger en staty i form av en djonk och mitt i denna ett gigantiskt "stearinljus", kallat "Giant Votive Candle".Detta konstverk byggdes i samband med den thailändske kungens besök i Ubon Ratchathani år 2000. Omkring en halvtimme före tolvslaget började folk samla sig i närheten av ljuset och precis när vi hade korkat upp champagnen, brakade ett våldsamt fyrverkeri igång. Vi hade hamnat mitt uppe i det! Så vitt vi såg, var vi de enda västerlänningarna i parken. Thailändarna roade sig med att sitta på backen och äta diverse från alla de matstånd som fanns där, grillade kackerlackor, stora som möss, stekta gräshoppor och stekta larver. Som tur var, fanns det även annan mat för oss kräsmagade västerlänningar.

Nyårsdagen tillbringade vi med väntan på tåget till Bangkok, som skulle gå vid 7-tiden på kvällen. Det blev en hel del shopping och vandrande runt i sta'n. På marknaden fanns det en stor avdelning som sålde blommor och djur (hundvalpar) och man sålde även massiva trämöbler i kolossalformat. Inget att ta med som handbagage. Nåväl, så småningom drog det sig mot eftermiddagen och hotellets pick-up körde oss till järnvägsstationen för vidare transport till Bangkok, för vidare transport till Koh Samet, där vi skulle vila upp oss. Middagen åt vi i tågets restaurangvagn.

Vi kom fram vid 6-tiden på morgonen till Hua Lampong i Bangkok och hade planerat att ta taxi till Eastern Bus Terminal, varifrån bussarna till Ban Phe går. Det var inget öppet på stationen, så vi hade inte fått någon frukost. Vi tittade in på en av resebyråerna, som var öppen och fick ett pris på minibuss till Ban Phe: 400 Baht per person. Bussen skulle gå kl 9 och vara framme omkring kl 12, d v s i god tid innan båten ut till Koh Samet skulle gå. Efter en koll visade det sig att minibussen var full. Återstod buss från Eastern Bus Terminal. Vi hade turen att få en stor taxi, så alla fyra med bagage fick plats i samma bil och under färden till busstationen gjorde vi upp med med taxiföraren om ett fast pris de 15 milen till Ban Phe. Billigare än med minibussen. 170 km/tim på motorvägen ut ur Bangkok innebar att vi var framme i Ban Phe omkring kl 9. Det visade sig då att det skulle gå en båt ut till Koh Samet redan kl 10. Vi hann äta en frukost och inhandla ett par påsar öl, innan hotellets pick-up tog oss ut på piren till båten. Redan kl 11 var vi ute på Samet Ville Resort, där vi hade bokat 5 nätter, och vi hade tur och fick tillgång till vår bungalow med en gång. Plums i havet! Härligt att "svalka ned sig" i det 32-gradiga vattnet.

Koh Samet är en 8 km lång ö, som smalnar av söderut. Med koncentration på den östra sidan finns ett antal små sandvikar, åtskiljda av klippuddar.De flesta bungalowanläggningarna ligger i vikarna på den norra delen, där det kan vara ganska tätt på stränderna. Ju längre söderut, desto glesare blir det på stränderna. Samet Ville Resort är den enda anläggningen på Ao Wai, som stranden heter, och består av ett 25-tal bungalows av varierande kvalitet. Dessutom finns det en restaurang samt en mycket, mycket liten affär med ett begränsat sortiment. Alla förråd till anläggningen kommer med någon av anläggningens båtar, som inte kan gå ända in på stranden, utan allt gods, liksom passagerarna, måste lastas över på en flotte 100 meter från stranden.
Det finns inget färskvatten på Koh Samet, utan allt vatten måste köras ut med båt. Man kör därför tankbilar med vatten ut på piren i Ban Phe och fyller över till hotellbåtarna, vilka sedan kopplar in på en slang som ligger utanför respektive anläggning och därefter pumpar man upp vattnet i ett litet vattentorn. Fram till för ett år sedan fanns ingen elström, utan varje anläggning hade ett elverk som dunkade och gick mest hela tiden. Nu finns ett större elverk på norra delen, som förser hela ön med elström.

Tillvaron vid Samet Ville Resort består i stort av äta, sova, sola och bada. Den som vill kan få en omgång thailändsk massage av en äldre dam med hårda nypor.

Ute på Koh Samet passade Sven och Bitten på att ha bröllopsdag, varför denna dag började med champagne på verandan.

Det var uppenbarligen extra högt vatten när vi var på Koh Samet, eftersom strandremsan var ganska smal när det var högvtten, vilket inträffade vid 13-tiden. Då gick vattnet ända upp under träden, och det innebar att det inte fanns så stora ytor att ligga och sola på. Detta betydde egentligen inte någonting, eftersom det var för varmt att ligga i solen, utan man sökte sig gärna till halvskuggan under träden. På den närliggande stranden Ao Wong Deuan innebar emellertid det höga vattenståndet att den redan tidigare smala strandremsan upp till barerna nu hade krympt till ingenting och vid högvatten rullade dyningarna in i barerna. Folk låg där som packade sillar för att få plats, medan vi på vår strand hade gott om utrymme. Detta innebar att en hel del männinskor tog sig från de trånga stränderna till vår strand på dagturer, men de brukade återvända vid 16-tiden, innan mörkret föll på.

Vid 17-tiden brukade myggen komma, så då var det dags att dra sig inomhus, eller också smörja in sig med myggmedel. Vid 18-tiden var det mörkt och det var dags att söka sig till restaurangen. Helt tyst, endast en mycket svag musik hördes från en högtalare uppe i träden, en musik som dränktes av dyningarnas frasande när de rullade in över stranden i det begynnande lågvattnet. Kunde det vara bättre?

Nåväl, allting har sin ände, och den 7 januari var det dags att lämna Koh Samet. Vi packade vårt bagage i plastsäckar, för att de inte skulle bli blöta under flottfärden ut till båten och vi satte oss att äta lunch i godan ro för att därefter åka kl 13 som aviserat var. Strax före 12 såg vi att folk började samlas vid flotten och fick då reda på att båten skulle gå kl 12. FLEXTID!!!!. Fort in med lunchen och iväg. 45 minuter senare var vi i Ban Phe, varifrån vi hade bokat minibuss. Det går reguljära bussar varje halvtimme till Bangkok, men för att vara säker på att få plats, hade vi bokat minibuss. Vi kom till Bangkok i rusningstid och det tog därför onödigt lång tid innan vi kom till Montien Hotel, där vi skulle tillbringa de två sista nätterna i Bangkok. Efter att vi hade checkat in, blev det middag på Somboon Seafood. Eftersom hotellet ligger i direkt anslutning till Pat Pong, var det ganska naturligt att vi tog oss en liten rekognoceringstur där, innan det blev kvällen.

Nästa dag var den stora shoppingdagen. Vi tog Sky-Train till de två stora varuhusen Tokyo och MBK, vilka ligger vägg i vägg. Sven och Bitten ägnade sig åt att handla där, medan Finn och Margareta åkte iväg till Sukhumvit Road för att leta siden. Eftersom det var noga med nyansen, blev det en hel förmiddag utan att rätt nyans dök upp, men många var nära. Det blev då att kontakta beställaren via e-post för att få godkännande. På eftermiddagen fortsatte vi till Panthip Plaza, som är ett datavaruhus i 7 våningar, där man bl a säljer piratkopierade dataprogram och CD-skivor. Sedan blev det middag i en gatukorsning innan vi drog hemåt igen.

Nu var det sista dagen i Bangkok. Sven och Bitten var och tittade på The Snake Farm, där man utvann serum ur ormar. Därefter blev det ytterligare shopping innan det var dags att ta avsked av Bangkok för den här gången.

Vi hade bokat en båttur på Chao Praya, för att se skymningen sänka sig över sta'n. Sky-Train till Taksin Bridge, som är ändstation och dessutom en stor flodöverfart, där ett stort antal båtar av olika slag lägger till för att transportera folk, dels längs med floden och dels tvärs över floden. Eftersom det var rusningsdags, fick vi verkligen uppleva folklivet där, innan vår båt kom och hämtade oss för en tur på 1½ timme. Den började i solljus och avslutades i becksvart mörker.

Minibussen hämtade oss vid hotellet kl 20:00 och vi var på flygplatsen vid 21-tiden. Det var bara att byta om till lite varmare kläder och shoppa en del i tax-free-shopen innan det var dags att boarda planet för vidare transport till Paris.

Det var ju litet tyngre att åka hemåt, men efter mat och vin så somnade vi gott och väcktes med frukost omkring kl 4 på morgonen, europeisk tid (kl 10 thailändsk tid). Sedan den där tråkiga väntan i Paris, där dessutom terminalen var kall (eller var det vi som inte var vana) innan vi fick gå ombord på Göteborgsplanet. Hemresan var lika intresselös som nedresan, men vi såg att hela norra Europa var snötäckt och vid den holländska kusten låg det havsis. Inflygningen till Göteborg var magnifik med solsken och ett snötäckt landskap.

Vi hade tur i Göteborg, prickade flygbussen och kom till Centralen 5 minuter innan Swebussen skulle gå. Därefter återstod tre timmars bussresa, innan vi kunde börja packa upp och försöka anpassa oss till vintervädret i Säffle - det var för tillfället minus 7 grader.