Betalningsbalans: Detta är uppställningen av alla de transaktioner ett land har med utlandet varje år. Denna balans kan man säga är den enda balans som verkligen är i balans, dvs väger jämt, på ett eller annat sätt. Den blir alltid noll, beroende på att om vi köper mer av utlandet än vad de köper av oss, så måste vi låna för att det ska gå ihop och vice versa. Därför uppvisar denna balans alltid ett resultat som är lika med noll.

Bytesbalansen: Det här är kanske den balans man mest hör talas om, och det är kanske inte så konstigt i och med att det är den viktigaste balansen. Bytesbalansen visar skillnaden medan vad vi producerar och vad vi använder. Inom bytesbalansen så inkluderar man varor, handelsbalansen, tjänster, tjänstebalansen, gåvor, transfereringar (där u-hjälpen är den största posten) och avkastning av kapital (där ränteinkomster/räntebetalningar utgör den största posten). Hur kan då denna balans visa skillnaden mellan vad vi producerar och använder? Jo, om bytesbalansen är positiv så visar det att vi exporterar mer än vad vi importerar, dvs att vi inom landet tillverkar saker till ett värde som är större än det värde är som vi konsumerar för. Alltså producerar vi mer än vad vi använder, vilket är bra. Om vi däremot har än negativ bytesbalans, så importerar vi mer än vad vi exporterar, dvs vi konsumerar för ett värde som är större än det värde är som vi producerar för. Det är det som kallas att man lever över sina tillgångar, vilket innebär att man måste låna för att få det hela, eller betalningsbalansen, att gå ihop.

Kapitalbalansen: Denna balans visar hur mycket vi lånar respektive lånar ut till utlandet. Här skiljer man på den privata och på den offentliga delen.

Något annat som man hör mycket talas om är valutaflödet, vilket nog var ett av de mest nämnda ord under hösten 1992. Det var valutautflödet som tillsist fick oss att låta kronan flyta, något som vi återkommer till senare. När utlänningar investerar i till exempel aktier eller obligationer i Sverige, så får vi vad man kallar ett valutainflöde. På samma vis blir det ett valutautflöde när någon svensk köper till exempel aktier i utlandet. Om vi lägger ihop bytesbalansen och de privata kapitalflödena så får vi det som man kallar valutaflöde. Valutautflödet avgör statens lånebehov eller behov att nafsa av valutareserven. Om vi har ett valutautflöde så måste vi ju på något sätt betala det, vilket då sker med lån eller av att man tar pengar från valutareserven. Dock kan man inte ta hur mycket som helst från valutareserven, den tar ju också slut någon gång, så tillsist blir man tvungen att låna pengar om utflödet håller i sig. Det är alltså mycket viktigt att se till så att man inte jämt har ett valutautflöde. Att man har det lite då och då skadar inte så länge man mellan varven också har ett valutainflöde av samma storlek som utflödet.

För att inte få för svåra utlandsskulder så sätter man oftast som mål att bytesbalansen under några år sammanlagt ska var lika med noll. Här stöter vi på en av de punkter som sätter käppar i hjulet för Keynes teorier. Om vi, som Keynes förespråkade, använder en expansiv politik under dåliga tider, så innebär det att importen då kommer att öka, i och med att vi konsumerar mer. När vi konsumerar mer så drivs även inflationen upp vilket även på sikt kan ge försämrad bytesbalans. Anledningen är att när priserna stiger på de svenska varorna så blir de mindre attraktiva i utlandet, priset blir nämligen för högt i jämförelse med andra länders varor. Det uppstår då en av många konflikter inom det ekonomiska tänkandet, ska vi satsa på att klara arbetslösheten eller bytesbalansen?

Har vi en positiv bytesbalans så har vi förmodligen också en stor export vilket ger fler jobb. Alltså är det viktigt med en positiv bytesbalans för att hålla arbetslösheten nere vilket inte blir fallet med en expansiv politik. På kort sikt gör det givetvis ingenting om bytesbalansen är negativ, för då lånar vi pengar för att hålla konsumtionen uppe och arbetslösheten nere. Men kommer detta verkligen att hålla i längden? Klas Eklund uttrycker det på följande sätt: ”Att säga att kampen mot arbetslösheten går före strävan efter balans i de utrikes affärerna och att dessa får vänta, är därför bara att skjuta upp den nödvändiga anpassningen - och ju längre den skjuts upp, desto svårare och kostsammare riskerar man att den blir.” Vad han menar är alltså att ju längre man låter underskottet i bytesbalansen bestå och lever på lån, desto hårdare besparingar behöver man senare göra för att få bukt med ekonomin igen.

Varför ska vi egentligen handla med varandra? Ovan har vi nämnt några skäl men det finns åtskilliga fler. Det viktigaste för den enskilde konsumenten är kanske att det blir en större konkurrens och att priserna därmed blir lägre. Man får som konsument också större valmöjligheter då utbudet blir större. Det ur samhällsekonomisk synpunkt som är den viktigaste anledningen är den att olika länder har olika tillgångar i form av råvaror, kunnande mm. Därför ska det land som är effektivast, billigast, på att tillverka en vara också göra det, det tjänar alla på i form av att utvecklingen går framåt, tillväxten stiger tack vare att man får pengar över att konsumera andra varor för och så vidare. Detta leder som vi tidigare sagt till att välfärden ökar.

Har man då aldrig någon nytta av tullar? Jodå, vid enstaka tillfällen kan det finnas orsaker för att under en period införa tullar mot andra länder. Ett exempel är när man vill starta en ny slags industri i sitt land som under uppbyggnadstiden är väldigt känslig mot konkurrens från utlandet. Men som sagt, det är bara i undantagsfall.

Ett annat sätt att förbättra bytesbalansen på är att använda sig av olika åtstramningar. Det ger förstås ökad arbetslöshet eftersom att konsumtionen minskar, så det kanske inte heller är någon bra idé. Det bästa är ändå att genom konkurrens få sin bytesbalans att visa annat än röda siffror. Ska man konkurrera med utländska varor kan det ske antingen med hjälp av priset eller av kvaliteten. Använder man sig av låga priser och varor med sämre kvalitet så kan man få positiva siffror men man riskerar att stanna i utvecklingen och på sikt komma så långt efter att inte ens ett superlågt pris kan få folk att köpa ens antikviteter. Alltså återstår det egentligen bara att sträva efter kvalitativa varor, som i och för sig även de måste hålla ett lågt pris i jämförelse med andras varor, annars säljer de inte. Man måste därför se till att man har en god strukturomvandling inom landet, något som man med största välvilja har svårt att säga att Sverige har, även om en ljusning kanske kan främjas. Med strukturomvandling menas att man slussar över människor från branscher som inte är lönsamma längre, till branscher som har en bättre tillväxt. Detta är viktigt inte minst för ett så litet land som Sverige. Ligger man i täten för utvecklingen så har man alltid nya och förhoppningsvis intressanta varor att bjuda ut på marknaden. Detta leder till att man kan hålla en låg arbetslöshet inom landet. Nyckeln till detta heter utbildning. Detta har varit ett problem i Sverige eftersom det inte har varit lönt att utbilda sig, löneskillnaden mellan en hög- och lågutbildad har varit och är fortfarande för liten. Om man inte tjänar på att utbilda sig, varför ska man då göra det?

Det kanske mest drastiska sättet att försöka minska underskottet i bytesbalansen är att devalvera, det vill säga att skriva ner ens valutas värde gentemot andra valutor. När man devalverar så blir det billigare för andra länder att köpa svenska varor eftersom de då får fler svenska kronor för sin egen valuta. Detta gör givetvis också att importen minskar eftersom att utländska varor blir dyrare. Om man försöker att devalvera sig ur ett underskott i bytesbalansen kan det lätt hända att han hamnar i en ond devalveringscykel. När man devalverar så ökar inflationen. När den ökar så äter den upp devalveringsvinsten eftersom priserna då stiger, vilket kanske leder till att man devalverar ännu en gång för att sedan se att visan upprepar sig, titta bara på hur det var i Sverige i början av 80-talet. Vid en devalvering så kommer också räntorna att stiga, eftersom att man kräver högre ränta som en garanti om landet skulle devalvera igen. Har man köpt obligationer i ett land som plötsligt devalverar med, låt oss säga 10%, så minskar ju ens kapital i ett nafs med 10%. Därför kräver man högre avkastning för att våga låna ut sina pengar. Vi ska i senare kapitel tala mer om räntor och inflation och vad det har för betydelse för ett land.