Den svenska industrin växte snabbt och inte blev det sämre av att Sverige slapp att deltaga i första världskriget. Efter kriget var Sverige ett av de få oskadade länderna och vi kunde därför snabbt hjälpa till att bygga upp de förstörda länderna, något som givetvis gynnade vår industri som då gick hör högtryck. Men denna glädje varade inte så länge. Redan i början av 1920-talet så slog en stor kris, beroende på en kraftig spekulationsboom, emot oss. Åren 1921-22 så var vår arbetslöshet faktiskt så hög som 30%. Den höga arbetslösheten pressade ner lönerna vilket ledde till att företagen återigen började visa stora vinster. Av dessa vinster blev det investeringar vilka gjorde att arbetslösheten sjönk. Men man får inte glömma de sociala problem som drabbade de arbetslösa. Det sociala skyddsnätet var inte lika starkt då som det är nu, även om vissa ändå klagar på det nu också.

Efter att ha kommit över krisen i början av 20-talet, så tog det inte alltför lång tid innan nästa internationella kris kom. Även denna grundar sig på för stora spekulationer, denna gång framför allt i USA. När spekulationsbubblan sprack i oktober 1929 så spred sig krisen snabbt i världen. 1930-31 så kom denna kris till Sverige och 1932 så hade vi åter en hög arbetslöshet, denna gång på 25%. Men krisen blev både kortare och mildare i Sverige än vad den blev på de flesta andra ställen. Detta berodde till stor del på att Sverige 1932 devalverade med omkring 30% och krisen i början av 20-talet hade hjälpt till att sanera näringslivet så att de svaga företagen hade slagits ut. Nu startade också många arbetslösa egna småföretag och från 1932 så börjar Sverige använda sig av en konjunkturpolitik, allt efter Keynes och Stockholmsskolans idéer. Och trots de stora kriserna under 20 och 30-talen så var det då som Sveriges tillväxt var starkast eftersom de andra länderna drabbades mycket hårdare av kriserna än vad vi gjorde.

Även efter andra världskriget så drabbades Sverige av en exportboom, och tillväxten fortsatte att stiga. Det är faktiskt så att mellan 1870 - 1980 så steg vår BNP med i snitt 2,5% per år, med en topp mellan 1960 - 65 då BNP faktiskt steg med otroliga 5,3% per år! Och mellan 1950 - 70 så låg arbetslösheten nästan konstant under 2%, vilket i princip innebär att full sysselsättning rådde. Detta inträffade utan att inflationen steg, förutom 1950 51 då den steg i hela världen. Denna snabba tillväxt gjorde att man i allt snabbare takt började bygga ut den offentliga sektorn och införa nya transfereringar. Man använde sig av Keynes politik, som fungerade utmärkt och man trodde att man hade löst de ekonomiska problemen, om inte för alltid, så åtminstone för en lång tid framöver. Men tänk så fel man hade. Under mitten och slutet av 70-talet så började nämligen problemen stå som spön i backen.

Mellan 1971 - 75 så steg BNP i vanlig ordning med 2,7% per år. Men mellan 76 - 80 så steg den med ynka 1,3% per år! Varför gjorde den nu det? Naturligtvis spelade oljekrisen en roll i det hela men det är inte hela sanningen, även om Sveriges industri var, och fortfarande är, väldigt energikrävande. Problemet var att industrin slutade att växa, något som hade drabbat våra konkurrentländer tidigare och som nu också drabbade oss, som vanligt, skulle det visa sig, senare än alla andra. En anledning kan vara att efter andra världskriget så växte vår industri snabbt, beroende på att vi hjälpte andra länder att bygga upp sin. Dessa fick då börja från scratch och fick lättare med att anpassa sig till den nya tekniken, medan vår industri blev allt mer föråldrad. Detta med att börja om från scratch är en av anledningarna till att Tyskland så snabbt kunde bli en ledande industrimakt efter andra världskriget. På detta vis hade alltså en för oss från början stor fördel vänt till en lika stor nackdel! Andra problem var att protektionismen ökade ute i Europa och vi fick allt svårare att exportera. Men det finns även andra orsaker till att den svenska ekonomin nu började försämras. Vi hade byggt ut den offentliga sektorn väldigt snabbt med hjälp av höga skatter. I den offentliga sektorn var inte heller konkurrensen så stor, vilket gjorde den mindre effektiv och alltså inte heller så produktiv. Vi införde också en massa regleringar, skyddade och stödde vårt näringsliv med en massa bidrag vilka verkade som en konstgjord andning vilket i sin tur gjorde att inga rationaliseringar genomfördes. De ökade transfereringarna gjorde att trycket på att arbeta minskade och att frånvaron från jobben ökade markant. Utbildning lönade sig inte heller på grund av att lönerna var allt för likvärdiga. Detta medförde att vi tappade det försprång i utbildning som vi tidigare hade haft. Varför utbilda sig när man inte tjänar på det? Tillsist var man ”tvungna” att devalvera för att få igång industrin igen. Men detta ledde bara till att räntorna steg vilket i sin tur gjorde så att nyinvesteringarna inte ökade i den grad som man hade hoppats på.

1974 - 75 så blev det en internationell konjunkturnedgång. Denna försökte dock Sverige att överbygga med hjälp av sänkta skatter, som skulle öka den privata konsumtionen, och med ett stöd till de företag som började gå dåligt och på så vis förhindra en väntande arbetslöshet. Företagarstödet innebar att man producerade varor bara för att lägga dem på lager. Om man på detta vis skulle kunna överbygga lågkonjunkturen så skulle man sen kunna haka på den allmänna konjunkturuppgången som kom 1976. Till en början såg det faktiskt ut att lyckas, och 1974 blev faktiskt ett bra konjunkturår för Sveriges del. Men istället så fick vi vår lågkonjunktur 76 - 77 när de andra upplevde konjunkturuppgångar. Anledningen var att vi inte klarade av att haka på den allmänna uppgången beroende på ökade kostnader. Till exempel så ökade lönerna väldigt snabbt beroende på den höga inflationen som den expansiva politiken gav med sig. Som om inte det skulle vara nog så ökade samtidigt kronans värde, vilket ledde till kraftigt ökande exportpriser och en försämrad konkurrenskraft.

I ett panikartat försök att få igång industrin så devalverade man kronan två gånger under hösten 1976 för att under sommaren 1977 göra ytterligare en kraftig devalvering. Trots detta så klarade inte den ökande exporten av att betala för den allt dyrare importen och bytesbalansen förblev negativ vilket förde med sig allt fler lån utomlands. Sverige hade nu hamnat i en sorts ond cirkel eftersom att i och med att man var tvungen att låna utomlands för att täcka budgetunderskottet så höjdes räntorna. Detta i sin tur förde med sig att vi var tvungna att låna mer för att klara av att betala räntorna. Vi fick nu låna för att betala lån, de gick alltså ej till investeringar utan till löpande konsumtion vilket är mycket farligt. En siffra som visar att lånen ej gick till investeringar är att mellan 1976 - 82 så sjönk industrins investeringar med 40%. Istället valde man att placera sina pengar i till exempel obligationer, tack vare att räntan var så hög, så gjorde det att man tjänade mer på att placera pengar i värdepapper än i att investera. Budgetunderskottet fortsatte att öka, för att 82/83 nå sin topp med 13% av BNP i budgetunderskott. Detta finansierades genom lån från utlandet och från inhemska banker, vilka tvingades att köpa statspapper till en låg ränta. Bankerna förvandlades nästan till lagerlokaler för olika statsobligationer... Finansieringen av det växande budgetunderskottet gav upphov till en allt högre inflation eftersom upplåningen gjorde att penningmängden snabbt växte. Således höjdes också räntorna, kostnaderna steg och ett tag permanentades förväntningarna om en framtida inflation på hisnande 10%. Sverige var på väg in i en stagflation, men många som friställdes från det privata näringslivet sögs in i den offentliga sektorn vilket höll nere arbetslösheten, om än med lånade pengar. Denna ”strategi” höll till 81 - 82 då problemen förvärrades. Det gick då upp för de styrande att Keynes teorier, som fortfarande präglade Sverige, ej hade något botmedel mot en stagflation. Lösningar kom i konflikt med varandra, en lösning på ett problem förvärrade ett annat. Vad skulle man då göra? Skulle man använda sig av en åtstramande eller en expansiv politik, eller kanske av något annat? En expansiv politik skulle föra det med sig att tillväxten skulle stimuleras och sysselsättningen skulle öka om man valde att konsumera svenska varor vill säga. Gjorde man inte det skulle istället importen öka drastiskt vilket skulle ge upphov till ökad inflation, högre räntor och ökat budgetunderskott vilket faktiskt skulle motverka den expansiva politiken. Är räntorna höga så minskar ju investeringarna. Företagen kanske också skulle se igenom den expansiva politiken och märka att budgetunderskottet ökade och på så vis märka att den ökade efterfrågan bara bestod av luft.

En åtstramande politik skulle däremot förbättra statsfinanserna och dämpa inflationen. Men å andra sidan så skulle tillväxten försämras och arbetslösheten skulle öka. Och i Västeuropa kan man idag se att arbetslösheten har mycket svårt att falla tillbaka till sin tidigare nivå efter en åtstramande politik, något som den gör i teorin. Detta beror på att arbetsmarknaden är trög och stel. Kanske var det rätt att inte använda sig av en åtstramande politik här?

Metoden man kom att använda var varken en expansiv eller en åtstramande politik, eller rättare sagt, det var båda två samtidigt! Politiken kom att kallas den tredje vägen, vägen mellan åtstramning och expansion. Den började med att man devalverade med 10% 1981 och sedan 1982 slå till med storsläggan och devalvera med hela 16%, något som de nordiska finansministrarna i ett möte med K-O Feldt på Arlanda ivrigt protesterade mot . Mannen bakom denna devalvering var den numera inte helt okände Erik Åsbrink. Tanken bakom denna metod var att exporten skulle öka för att betala för importen, allt för att inte utlandsskulden skulle öka. Men hur går det med tillväxten när man använder sig av devalveringsstrategin? Faran är att omvandlingstrycket i företagen försvagas så att man börjar konkurrera med låga priser istället för kvalitet. Dessutom sätter inflationen igång vilket leder till att devalveringsvinsterna riskerar att bli kortvariga. Samtidigt kommer kanske lönerna att öka, eftersom man litar på att man kommer att devalvera igen och då är inte dessa ökningar så "farliga".

När vi här pratar om devalveringar, så bara måste jag citera Marcus Wallenberg som sade så här: "Devalvering är som att kissa i byxorna - det värmer gott i början men sen blir det bara obehagligt" . Ett väldigt bra sätt att uttrycka saken på.

Hur gick det då med devalveringsstrategin? Jo, den var väldigt lyckad - i början. Men det berodde säkerligen också på att den internationella konjunkturen samtidigt vände uppåt. Samtidigt så innebar de snabba uppåtgående lönerna i Sverige att skattetrycket ökade eftersom att skatteskalan var starkt progressiv och detta verkade åtstramande och förde med sig att mer pengar rann in i statskassan. Samtidigt kom det en massa avregleringar, varav den som fick flest konsekvenser var den av kreditmarknaden. Hushållen började låna mer och mer och den ökande konkurrensen på kreditmarknaden förde med sig att det också blev allt lättare att låna. Den ökande utlåningen förde med sig en ökande konsumtion som tillsist mynnade ut i en kraftig överhettning av ekonomin. Vi hade t.o.m. brist på arbetskraft medan inflationen fortsatte att vara hög, vilket ledde till att ingen trodde på att det skulle vara slut på devalveringarna som man lovade. Detta förde i sin tur med sig att räntan låg på en fortsatt hög nivå. Att inflationen förväntades vara fortsatt hög visar inte minst denna siffra: !989 - 90 så ökade lönerna med 10%, medan produktiviteten endast ökade med 1 - 2%. Inte konstigt att devalveringsryktena blev allt starkare.

Anledningen är, som påpekats några gånger tidigare, att det ofta föreligger en konflikt mellan teorin och verkligheten. Att få ned inflationen i teorin är lika enkelt som att säga ”pajas”. Det är bara att föra en kombination av åtstramnings och utbudspolitik. Problemet är att åtstramningar oftast är impopulära. För bakom ordet åtstramning ligger minskade bidrag, försämrad ersättning, ökad moms etc. Istället har man försökt sig på strukturella åtgärder vilka tar mycket längre tid än åtstramningar för att slå igenom. Men låt oss nu återgå till det som detta avsnitt skulle handla om, nämligen dagens kris.

När kreditmarknaden avreglerades, så skedde det medan det gamla skattesystemet ”härskade”. Med detta system så var det så att man nästan tjänade på att låna. Utlåningen steg dramatiskt och många började investera i fastigheter. Den kraftiga utlåningen förde med sig att inflationen steg kraftigt och vi fick en åtstramning bakvägen. Vid en hög inflation så sätter ju devalveringsryktena igång och räntan stiger och vi upplever ett valutautflöde. När dessa devalveringsrykte satte fart under 1990 så bestämdes det att vi inte skulle devalvera trots alla rykten, det var nu dags att göra Sverige till ett låginflationsland. Ett systemskifte var alltså på ingående. Detta förde med sig att vi började med att använda oss av en åtstramningspolitik vid en konjunkturnedgång. I vanliga fall skulle Sverige ha devalverat vid ett sådant tillfälle, men nu var det dags att ändra på det, kosta vad det kosta vill. Och det gjorde det... Vi skulle hålla vår växelkurs fast och på så sätt tvinga ner inflationen. Det vi fick betala med var en kraftigt stigande arbetslöshet. Detta var ett stadium som vi förr eller senare var tvungna att gå in i, och nu var det alltså dags. Det gick nu inte längre att motverka arbetslösheten med en expansiv politik eftersom räntorna då skulle höjas, med arbetslöshet som följd. Bankernas kreditförluster började nu stå som spö i backen efter den givmilda utlåningen på grund av att fastighetsbubblan nu hade smällt, och det rejält. Sammanlagt fick vi betala 60 miljarder kronor till våra banker för att de inte skulle gå i konkurs. Vid samma tidpunkt infördes det nya skattesystemet där lån inte skulle löna sig längre, vilket förde med sig att det privata sparandet ökade dramatiskt, delvis också beroende på att realräntan fortsatte att vara hög, ett tecken på att marknaden inte trodde på den svenska antiinflationspolitiken.

Tillslut så blev marknadens tvivlande på den svenska ekonomin för svår att stå emot. 1992 så devalverade Finland, Italien och Storbritannien och det europeiska valutasamarbetet brakade samman. Efter dessa länders devalveringar så påbörjades en valutaspekulation mot den svenska kronan, vilken nu skyddes som pesten. Valutautflödet från Sverige blev nu enormt och Riksbanken tvingades att chockhöja räntan men det hjälpte inte. Så, enligt min mening alldeles försent, tvingades man att släppa kronan fri den 19 november 1992 klockan 14.35, och kronan har sedan dess flutit fritt. Det började med att den sjönk som en sten och när det var som värst så kostade en D-mark nästan 5:50, mot runt 3:75 före frisläppandet. Nu ser det ut som om värdet har stabiliserats något och en D-mark kostar numera runt 4:50. I och med detta bakslag för Riksbanken har man nu börjat strida kraftigare mot inflationen än någonsin förr, vilket har resulterat i att inflationen för tillfället ligger under 2%. Frågan är om det är bra att satsa alltför mycket för få ned inflationen. En alltför låg inflation missgynnar tillväxten och gör bland annat att strukturomvandlingen försvåras. Det hela rör sig om en svår balansgång.

Inflationsbekämpningen måste fortsätta som den gör nu. På denna punkt får vi inte vika en tum. Lyckas vi med att hålla inflationen nere så kommer också jobben så sakta att komma tillbaka. Jag tror nämligen inte att alla ännu är helt övertygade om att vi har övergivit devalveringspolitiken, något vi inte minst märker på att våra räntor fortfarande är högre än vad de är hos våra konkurrentländer. Tittar man på räntan så märker man också att man ännu inte tror på att vår låga inflation kommer att hålla i sig. Detta märker man på att de långa räntorna är så mycket högre än de korta. Men som tidigare nämnts så är en alltför låg inflation inte heller bra. Frågan är om Riksbankens mål är rätt eller om det är för lågt satt.

Vi måste också göra det lättare för nya företag att etablera sig här. Ett sätt kan vara att ta bort starta eget bidraget. Detta bidrag gör att de nya företagen i början konkurrera ut de gamla genom att de med hjälp av bidraget tillåts att hålla lägre priser än sina konkurrenter. När detta bidrag efter ett tag upphör, så är det deras tur att bli utkonkurrerade av nystartade företag som kan hålla lägre priser med hjälp av - starta eget bidraget. Vi måste också se till att hålla tillbaka löneökningarna och försöka råda bot på den svenska, inflationsdrivande, avundsjukan. En stor del av vår tidigare inflation har nämligen berott på att vissa grupper har fått sin lön höjd alldeles för mycket på grund av att de vill ha lika höga ökningar som de andra.

För att trygga tillväxten i ett längre perspektiv så måste vi se till att utbildning lönar sig. Satsar man på en längre utbildning så ska också detta synas i lönekuvertet. Vi måste också på ett bättre sätt ta till vara på våra invandrare. Många ser tyvärr dessa som en kostnad, medan de faktiskt är en tillgång. Tänka sig att här får vi ta emot folk, oftast med en fin och dyr utbildning, helt gratis, och så tar vi inte tillvara på dem bättre än vad vi gör. Jag läste i en undersökning, tyvärr kommer jag inte ihåg var, att invandrarna kostar en del när de kommer, men efter tio år så går de faktiskt med vinst. Efter tio år så tjänar alltså vårt land pengar på dem.

Nu är det tyvärr så att den tillväxt vi tidigare har haft, runt 2,5%, då räckte till att skapa nya jobb, medan den nu endast klarar av att bibehålla de arbeten vi har, eller skapa nya arbeten mycket långsammare än vad den tidigare klarat av. Där för är det viktigt att vi ser till att kan hålla tillväxten på en hög nivå. För att försöka få upp tillväxten måste därför Riksbanken sänka räntan mer än vad den har gjort när detta skrivs (början av april). Det är ändå så att det tar ungefär 18 månader för en räntesänkning för att slå igenom, därför kommer räntesänkningarna nu lite för sent. Fast å andra sidan kan för snabba och för kraftiga räntesänkningar leda till att inflationen ökar, vilket naturligtvis inte är bra.

Som avslutning får jag ändå säga att trots att det ännu ser mörkt ut för den svenska ekonomin, så tror jag att en ljusning inte är alltför långt borta. Efter natt blir det dag, något som förhoppningsvis även gäller Sveriges ekonomi...