Innehåll Förord Inledning Prismekanismen Konkurrens och Monopol Planhushållning eller Marknadsekonomi BNP och Tillväxt John Maynard Keynes Utrikeshandel Offentliga Sektorn Kapitalmarknaden Inflationen Arbetsmarknaden Sammanflätningens Betydelse Sverige - En Översikt Efterord Källor

SAMMANFLÄTNINGENS BETYDELSE

På senare tid så har världens ekonomier flätats samman, och då inte minst de länder i Europa som är medlemmar i EU. Detta har fört med sig att det har blivit lättare att investera utomlands där nya marknader finns och där det finns bättre produktionsförutsättningar. Utländska företag investerar i Sverige, medan svenska företag investerar utomlands och så vidare. Företagen har alltså blivit allt mer internationaliserade och är alltså inte längre så ”beroende” av sina ”ursprungsländer”. Detta gör att det har blivit allt svårare att avgöra vad i företagen som ska räknas som svenskt, om det nu är ett svenskt företag vi talar om. Ska till exempel en investering som ett svenskt företag gör i Japan räknas in i den svenska bytesbalansen eller inte? Detta har medfört att den tidigare så viktiga bytesbalansen har blivit allt suddigare och alltså inte uppfattas som lika viktig i ett lands ekonomi längre. I och med att man har avskaffat valutaregleringarna, så har det blivit lättare att låna till underskotten i bytesbalansen. Hindret nu är bara om företagen är villiga att låna ut mer pengar till ett land, och till vilken ränta detta i så fall sker. Detta har tillsammans gjort att bytesbalansen inte längre är den bästa indikatorn för att ta reda på hur pass bra ett land mår ekonomiskt. Givetvis har den inte helt spelat ut sin roll, men den upplevs numera bara som en i mängden.

RÄNTEBILDNING

Ju rörligare kapitalet är, desto svårare blir det för ett land att själv bestämma räntan och styra penningmängden. Vid en fast växelkurs, som verkligen är fast i ordets rätta bemärkelse, så ges räntan automatiskt av omvärlden, eller den tvingas egentligen fram av omvärlden. I och med att vi numera med endast några knapptryckningar sekundsnabbt kan flytta flera miljarder kronor, så söker sig kapitalet till länder där det ger bäst avkastning, eller rättare sagt till placeringsformer som ger bäst avkastning i förhållande till risken. Detta gör att avkastningen mellan länderna automatiskt utjämnas. För en internationell placerare så blir då förhållandet mellan ränta - valuta det som avgör. Dvs, om man misstänker att valutan kommer att sjunka i värde så kräver man högre ränta i det landet än i ett land där valutan förväntas ligga stabilt. För den inhemska placeraren så blir på samma vis förhållandet ränta - inflation det viktigaste. Om räntan är på 10% och inflationen ligger på 7%, så ger ju det bara en realränta på 3%, medan om räntan kanske bara är 7% samtidigt som inflationen är 3% så ger ju detta en realränta på 4% vilket då alltså är att föredra. För en inhemsk placerare är det alltså inte den nominella räntan som är det avgörande, utan det är realräntan.

I en öppen ekonomi kan man säga att räntan ges av följande: Inhemsk ränta = utländsk ränta + förväntad växelkursförändring + riskpremie. Riskpremien är samma sak som om att landet har dåligt rykte, man spekulerar i att det inte kommer att klara av sina skulder. Denna riskpremie ökar alltså om man inte för en stram politik i framför allt dåliga tider.

FAST VÄXELKURS

Vid fast växelkurs så blir det, som tidigare sagts, mycket svårt för Riksbanken att föra en självständig penningpolitik. Låt oss ta ett exempel på svårigheterna: Riksbanken märker att man måste föra en åtstramande politik för att håll inflationen nere. De höjer därför räntan, vilket leder till ett valutainflöde. Detta leder i sin tur till en ökad tillgång på krediter vilket ger, som sades i kapitlet om marknaden, en expansiv effekt. Resultatet blir alltså till viss del det motsatta mot vad som var meningen. På så vis så måste det bli omvärlden som bestämmer räntan. Det är bara att acceptera.

Räntan speglar i hög grad förväntningar om hur den framtida inflationen kommer att bli. På så sätt finns där ett tryck på att anpassa inflationen efter omvärlden, för är inflationen högre än i omvärlden, så uppkommer det snabbt devalveringsrykten, vilket driver upp räntan. Anledningen är att när inflationen är högre än vad den är i omvärlden så försämras konkurrenskraften. Ett sätt att då försöka slippa arbetslöshet är att devalvera, men detta kan dock spä på inflationen så att man hamnar i en ond inflationsspiral. Därför kan man säga att hög inflation och fast växelkurs inte hör ihop i det långa loppet. Har man fast växelkurs och inflationen inte vill ge med sig, så har man oftast bara två vägar att gå. Den ena är att devalvera och den andra är att fortsätta åtstramningspolitiken tills att inflationen har givit med sig. Det senare kan dock ge upphov till stora sociala kostnader.

Vid en fast växelkurs, som vi tidigare har sagt, så stabiliserar sig arbetslösheten vid en nivå där inflation ligger stabilt. Arbetslösheten och inflationen kommer då att cirkulera kring denna nivå, som för övrigt kallas för NAIRU. Om vi säger att inflationen vid ett sådant tillfälle stiger, kanske på grund av en expansiv politik, så ökar också arbetslösheten efter ett tag. När arbetslösheten stiger så minskar inflationen igen, och en sjunkande inflation gör i sin tur att arbetslösheten sjunker. Detta medför i sin tur att inflationen stiger igen och så vidare. Alltså är stabiliseringspolitik väldigt svårt att föra vid ett sådant här tillfälle, resultaten blir bara kortsiktiga. Istället måste man ändra ekonomins struktur för att sänka arbetslösheten utan att inflationen ökar.

RÖRLIG VÄXELKURS

Vid en rörlig växelkurs så går det för ett land att leva med högre inflation, fast det ger ändå vissa nackdelar. Den högre inflation kommer att kompenseras med sänkningar av valutans värde och på så vis drabbas inte exporten. Däremot kommer framför allt de långa räntorna fortfarande att vara höga.

Det är också lättare att mer individuellt sätta räntan. Visserligen leder det även här till valutaflöden åt endera hållet, men det kommer nu att kompenseras med svängningar i växelkursen. Och även om riksbanken kan sätta sina räntor lägre, så är det bara de korta marknadsräntorna som de kan styra. De långa obligationsräntorna grundar sig fortfarande på den förväntade framtida inflationen.

Som sades ovan så innebär inflationen nu inte längre ett lika stort problem eftersom det korrigerades med hjälp av svängningar i växelkursen. Men det finns här ett stort men. Det har nämligen visat sig att priserna är lättrörliga uppåt men desto trögare nedåt. Så fast att växelkursen stärks, så sjunker inte importpriserna nämnvärt.

Ett annat problem vid rörlig växelkurs är att finanspolitiken tappar i styrka eftersom en flytande valuta neutraliserar sådana ingrepp. Om vi tar som exempel att man för att minska arbetslösheten väljer att använda sig av en expansiv politik, så medför det ju att budgetunderskottet ökar, vilket i sin tur leder till höjda räntor. När räntorna höjs så strömmar det in valuta i landet, valutakursen stärks vilket försvagar konkurrenskraften och alltså motverkar den expansiva politiken.

I de flesta länder där man använder sig av rörlig växelkurs, exempelvis Sverige, så låter man inte växelkursen få verka alldeles fritt. Man har oftast några mer eller mindre uttalade gränser för hur högt respektive lågt växelkursen får stiga/sjunka. Detta kallas för ”Dirty float”. En annan viktig sak som centralbanken också får ta på sig vid en flytande växelkurs är att hålla inflationen under kontroll. Detta sker då som tidigare har antytts med hjälp av räntepolitiken, medan det vid en fast växelkurs sker ”automatiskt”.

EU OCH EMU

I och med att vi gick med i EU, så har vi anslutit oss till en inre marknad, där bland annat arbetskraft och kapital tillåts röra sig helt fritt. Detta har satt ett ännu större tryck på oss att ”likna” de länder som är med där. För är ett land alltför olikt ett annat land inom EU i fråga om till exempel skatter, så flyr lätt kapitalet över till det för kapitalet bästa landet. För att arbetskraften också ska fly till ett annat land måste dock skillnaderna vara mycket stora. Det är inte så enkelt som det låter att bara ta sitt pick och pack och flytta till ett annat land och jobba där, bara för att man får ut lite mer i nettolön. Man får då väga det mot den sociala biten, vilket oftast gör att folk ändå stannar där de är.

Detta samarbete innebär också att flera länder kan ändra sin finanspolitik i samma riktning utan att något läckage uppstår till ett annat land. En annan positiv sak för Sveriges del är att vår centralbank nu blir mer likvärdig till exempel Tysklands. Tidigare hade vi bara att följa vad ”de stora” gjorde, och anpassa oss till det. Nu får vi vara med och bestämma med ”de stora” istället, och kan alltså vara med och påverka.

Ett av de största projekten inom EU är EMU, europeisk monetär union. Tanken är att de nationella centralbankerna ska försvinna och ersättas med en gemensam europeisk centralbank. De nationella valutorna försvinner naturligtvis också då och ersätts med en gemensam valuta, vid namn Euro. Vid införandet av en gemensam valuta så försvinner ju transaktionskostnaderna för företagen och de kan också planera mer långsiktiga affärer, eftersom de inte behöver oroa sig för valutasvängningar. Detta skulle spara in en hel del pengar. Detta kanske låter positivt, men frågan är om inte de negativa aspekterna för tillfället överväger. Det första man kan invända mot är den planerade tidtabellen. Hur ska EMU-projektet kunna sjösättas om knappt tre år, 1/1 1999, när det nu endast är ett land som klarar konvergenskraven, nämligen Luxemburg. Nu tvivlar man t.o.m. på att Tyskland kommer att kunna klara konvergenskraven, vilket naturligtvis skulle vara ett bakslag . Det har då framförts att endast vissa länder, de som klarar konvergenskraven till 1999, i ett första steg skulle bli medlemmar i EMU. Men som det ser ut nu så är det inte många länder som kommer att klara detta, men det skulle ändå kunna vara ett alternativ. Det värsta man skulle kunna göra är att tumma på konvergenskraven så att alla, eller nästan alla, kommer med till 1999. Detta skulle sluta i katastrof för de svaga ekonomiska länderna. Något annat som kan vara farligt, men som förhoppningsvis inte behöver vara det, är inflationen inom EMU. Tänk om en region har en inflation som ligger 0,5% över de andras. I ett kortare perspektiv gör det inte så mycket, medan det i ett längre perspektiv kommer att sluta i total massarbetslöshet för den berörda regionen, om inte invånarna flyttar därifrån vill säga... Fast troligtvis så kommer inflationen att ligga på samma nivå inom hela EMU. Och för att hela Västeuropa skall kunna införa en gemensam valuta så krävs det att det också är ett optimalt valutaområde, med likvärdiga produktionsförutsättningar överallt, något som man har svårt att tro när man ser på det idag. Det räcker med att se vilka kulturella skillnader de olika länderna har.

Min slutsats här blir att EMU på längre sikt nog kan bli bra, det gäller bara att inte stressa fram det. Eller för att citera Giordano Bruno: ”Bättre en smula sent än en smula dåligt.” Det blir här lätt att dra paralleller med den tyska valutaunionen den 1/7 1990. Denna stressades fram och blev i slutändan inte så bra för den svagare sidan, dvs Östtyskland. Om vi istället skjuter upp EMU, låt oss säga 10 år, kanske längre, och innan dess ser till att alla länder även klarar konvergenskraven på längre sikt så kan det nog kunna bli bra. Det är väldigt riskabelt att tro att ett gammalt höginflationsland som Sverige även i fortsättningen ska kunna hålla inflationen nere, och på så vis kunna hålla en stabil växelkurs. Låt mig bara påminna om att det är mindre än fyra år sedan som Sverige släppte kronan fri och den genast sjönk med 25% i värde. Även om jag tror att Sverige numera kan räknas till låginflationsland så skadar det inte att vänta och se vad framtiden säger. Framtiden ser verkligen spännande ut!

Ladda hem hela arbetet i PDF-format.
Synpunkter mottages gärna så skriv ett mail till mig och säg vad ni tycker.